Bäst just nu: december 2019

December är här. Det är mörkt nästan jämt. Snart kommer julstressen. Varför inte ta och samla sig med lite god musik? Nedan följer ett, i mitt tycke, fantastiskt urval av den just bästa nya musiken. Varsågoda.

Misery Loves Co.Zero (album)

– Efter nästan 20 år är ett av Sveriges genom tiderna mest framstående industrirockband tillbaka med en ny fullängdare. Och det är som om ingenting hänt sedan millennieskiftet. På gott och ont. Patrik Wirén sjunger fortfarande med en gudabenådad, tung rockröst (lyssna bara på den fantastiska öppnaren ”Suburban Breakdown”). De varvar med lätt hand metalliskt slammer med elektroniska atmosfärer, som om de aldrig lagt ner bandet. Likaså skapar de dynamik även genom att låta melankoliska fullträffar som ”Dead Streets” och ”Fell In Love” ta plats bland det stundom köttiga manglet. Och visst är textraden A thousand zombies got me by the throat/while Mom is busy writing suicide notes, från ovan nämnda ”Suburban Breakdown”, en av årets märkligaste och bästa?

Dessvärre finns det en del att nämna även på minuskontot. Låtarna är generellt för långa, vilket ju gör albumet lite för långt, lite väl matigt. Efter varje genomlyssning känner man sig väldigt mätt (och matt) och man önskar att de hade skurit lite mer i låtarna. Dessutom hade man kanske hoppats på lite mer utveckling efter två decennium, men det där är tudelat. Det är fint att de håller fast vid det klassiska soundet man älskar, samtidigt som man hade önskat fler överraskningar. På tidigare nämnda ”Dead Streets” och ”Fell In Love” utforskar de en melankoli som gärna hade fått ta större plats för att ytterligare balansera ut det mastiga manglet. Blir det ännu en skiva (vilket jag hoppas) vill jag till exempel att de bejakar husguden Thåströms fäbless för mer ambienta industrilandskap.

Men på det hela taget har Misery Loves Co. gjort en klart värdig comeback. Jag är glad att de är tillbaka och jag hoppas att de stannar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Dead Streets” eller ”Suburban Breakdown”

Om ni gillar detta: Peace, Love & Pitbulls –  3

 

Rome The Dublin Session (album)

– Tidigare i år tillbringade Jerome Reuter några Guiness-indränkta veckor på Irland. Tillsammans med lokala förmågor beväpnade med lokala instrument spelade han in några nyskrivna låtar, vilka nu utgör albumet The Dublin Session. Resultatet är varierat, men överlag fängslande.

Stommen är klassisk, svärtad och europeisk Rome-folk, men alltså körd genom ett irländskt filter. Den som befarade att hela plattan skulle vara stompig Pogues– eller Dubliners-pubrock kan alltså andas ut.

Bäst är slowburnern ”Slash’n’burn”, vilken också råkar vara den som kanske mest låter som klassiska Rome och där de irländska influenserna är som mest subtila och smakfulla. En annan höjdpunkt är motsägelsefullt nog den mycket pub-stompiga och melodiskt undersköna ”Holy Ennui”, som nog är den låt som allra tydligast är färgad av sin miljö. Värt att nämna är också att vännen Thåström dyker upp med gäckande bakgrundssång på fina balladen ”Evropa Irredenta”, och alla vi som är svältfödda på denna utomvärldsligt mäktiga röst, denna fyrbåk i tillvarons kompakta mörker, glupar girigt i oss de sekunder då han hörs som mest.

The Dublin Session är på intet vis Reuters största verk (vilket knappast var målsättningen heller), men den håller oss någorlunda mätta i väntan på nästa ordinarie album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Slash’n’burn”

Om ni gillar detta: Rome – Nos Chants Perdus

 

Algiers – ”Void

– Aldrig förr har Algiers låtit såhär ursinniga – vilket väl säger en del? Låten inleds med fräsande elektronik, men utvecklas snabbt till vad som närmast kan beskrivas som ren, fly förbannad punk. En furiös drapa riktad mot kapitalismen, roffar-samhället och människorna vars högsta gudom är den tomma ytan. Jag är nu väldigt spänd på kommande albumet There Is No Year, som släpps i januari.

 

Christian Hede – ”Trampende Hære

– Singel nummer två från kommande albumet Øbo kan mycket väl vara Hedes bästa låt hittills. Som en bornholmsk Mark Lanegan blandar han här industriell och kärv elektronik (signerad den exceptionelle Mikael Nilzén) med sin välbekanta mollstämda blues och tunga gitarrer. Och så den där rösten han besitter. Himmel. En fruktansvärd kraft och i sanning en av de bästa rockröster vi har i Skandinavien.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyIn the Air Tonight

– Tidigare i år släppte goth-folk-prästinnan Marissa Nadler ihop med gitarristen Stephen Brodsky den grymma plattan Droneflower. Nu är de tillbaka med en tvåspårssingel där de tolkar ett par 80- respektive 90-tals-klassiker: Phil Collins ”In the Air Tonight” och Extremes smått outhärdliga ”More than Words”. Bäst av dessa är sålunda också den förstnämda. I Nadlers och Brodskys händer blir denna atmosfäriska åttiotalare till blytung, sotsvart drone. Vem hade väntat sig det? Fram för fler alternativa artister att göra 80-tals-tolkningar, säger jag!

 

 

Bäst just nu: januari 2019

 

 

Nytt år, ny musik. Allt är som vanligt, bara sångerna är nya.

 

1900 30 sekunder under Tokyo

– Året börjar ack så starkt med detta tidigare outgivna mästerstycke från 1900 – geniale Christian Gabels anakronistiska, audiovisuella våta dröm. 30 sekunder under Tokyo blandar österländsk mystik med Jacaszek-stämningar och är inte bara årets första odiskutabla fullträff, utan också en av Gabels allra vackraste kompositioner.

Tio år efter att den första 1900-skivan släpptes spelades musiken för första gången live i en serie succéartade audiovisuella föreställningar. Först med sex utsålda datum på Orionteatern i Stockholm i maj i fjol och sedan under en kritikerrosad turné i Sverige och Norge under hösten. Nu sluts cirkeln då ett livealbum med inspelningar från det gångna året presenteras, varifrån 30 sekunder är hämtad. I dag har föreställningen även nypremiär på Orionteatern. Fram till och med 13/1 ges sex stycken föreställningar. Mer information här.

 

Nizui Daisy’s Dystopia (demo-EP)

– Shoegaze, emo, postpunk, goth, dreampop – associationerna må vara flertaliga, men soundet och uttrycket saknar (nästintill) motstycke i musiksverige anno 2019. Söderortsynglingarna i Nizui befinner sig ännu på demostadiet, men är redan huvudet högre än flera av sina mer etablerade kollegor. Och vilken mäktig sångare Gabriel Bermúdez är. Om två veckor spelar de i Stockholm. Sannolikt är de lika bra live som på skiva.

 

Rome One Lion’s Roar

– Jerome Reuter hyllar fritänkandet och utanförskapet med tunga nya singeln One Lion’s Roar. Man kan antingen sälla sig till horden av får, sjunger Reuter, eller gå lejonets stolta, egna väg. Vi vet alla vilken väg Rome väljer.

Fredag 18/1 släpps nya albumet Le Ceneri Di Heliodoro via Trisol Music Group.

 

Otavan VeretSyvys (album)

– Finska Otavan Verets andra album, utgivet på lysande Cyclic Law, är den bästa, nya dark ambient-musiken just nu. Drömskt, kyligt och med pulserande atmosfärer som både kväver och förtrollar.

 

Svart KattDet var då

– Vemodspunkarna i Svart Katt är tillbaka med ny singel, utgiven via Adrian Recordings, och i vanlig ordning rör det sig om en explosiv dänga med hjärtat på utsidan. Här besjungs ett skimrande då i skenet av ett grådaskigt nu, och man vet inte om man ska pogo-dansa eller gråta. Men bra är det. Väldigt bra.

 

Bäst just nu: skarven november/december 2018

 

Americana, bluesrock, maskiner. November glider in i ett grått, fuktigt december och det är detta vi lyssnar på.

 

Signalfel Spökgarn (EP)

– Göteborgsindie, där hurtigheten skruvats ner flera steg, men där melankolin bibehållits. Signalfels meditationer över förgänglighet och vår trasiga omvärld kapslas in av sparsmakade, men samtidigt djupt drömska, ljudbilder i stället för skramliga Göthbergs-gitarrer eller jangliga Marr-diton, som GBG-traditionen annars bjuder på. Dessutom levereras ett par instrumentala nummer, varav det ena är en cover på 1900:s moderna klassiker Den minsta av segrar.

En intressant debut från ett band jag gärna hör mer av.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Fragment

Om ni gillar detta:  David Kauffman & David Caboor – Songs from Suicide Bridge

 

Free Monkeys with ShoesNever Get to Know Me

– Senaste släppet från Borås-dräggen är mer Stones-blues á la Exile on Main Street och spritdränkta pubgolv än debutsingelns ångestdarriga, läktarvåldsromantiska ölhävarpunk. Vad de båda dock har gemensamt är attityden, det bultande hjärtat och känslan för refränger.

 

Rome Who Only Europe Know

– En av två nya singlar från 482 MHz-favoriten Rome, och den första att släppas digitalt. På klassiskt Rome-vis samsas här akustisk folk med samplingar och maskiner, och fram vävs en otvetydigt europeisk sång om solidaritet, kamp och blodspillan. Jerome Reuter (aka Rome) tycks inte kunna skapa något halvdant. Who Only Europe Know är ännu en fullträff och ännu en kuslig gestaltning av ett Europa som kommit, gått och kommit åter. Albumet, Le Ceneri di Heliodoro, släpps i början av nästa år via Trisol Music Group.

 

The Young Gods Figure Sans Nom

– Figure Sans Nom är det första livstecknet (på vax) från de schweiziska industri- och maskinpionjärerna på sju år. På nya singeln är hörnen rundade, jämfört med förra plattans sprakande, vassa ljudbild. Här får vi i stället en suggestiv, förförisk poplåt där fokus ligger på att skapa en stämning. Och stämningsfullt är det – från första ton. Och bra. Riktigt bra.

 

Ryan BinghamWolves

– Från europeisk skymning till amerikansk mylla. På nya singeln gör americana-pärlan Ryan Bingham precis det man förväntar sig (och hoppas). Men han gör det med fingertoppskänsla och insikt. För uttrycket och för genren. Så här säger Ryan själv om låten:

”It is really about the constant effort of fighting the darkness. Not only from what I’ve experienced personally growing up, but also witnessing what others are going through and fighting for everyday. There were a lot of ‘Wolves’ in my past from the schoolyard bully who was looking for a fight in the many different schools I went to while my parents kept moving, to the demons that were creeping up in my family with parents who were dealing with substance abuse. But the song was also inspired by the March for Our Lives students, in the wake of the Parkland school shooting, who were dealing with grown men and women questioning their integrity on social media…I was really taken aback by the kind of rhetoric people were using against these young people who were speaking out against gun violence. The courage of these kids was inspiring to me.”

Hjärtat på rätta stället, fingret på pulsen och med känsla för att förmedla alla dessa intryck. Americana av hög klass.

INTERVJU MED JEROME REUTER (ROME)

IMG_4285

I morgon fredag släpper 482 MHz-favoriten ROME nya singeln Who Only Europe Know, från kommande plattan Le Ceneri Di Heliodoro (ute januari 2019 via Trisol Music Group). Jag hörde av mig till Jerome Reuter, hjärnan bakom Rome, för att snacka inspiration, framtid, och Europa. Bland annat.

Det finns vissa människor vars intervjuer jag läser med andakt. Människor med fingret stadigt på tillvarons puls, som med väl avvägda ord kan berätta hur landet ligger. Jerome Reuter är en sådan, och han gjorde mig inte besviken med den här intervjun.  Jag ger er nu intervjun i oavkortad och oöversatt version, för att i mesta möjliga mån gynna Jeromes genomtänkta och välformulerade svar. Varsågoda.

Your music is quintessentially European, and that deeply European feel is one of the reasons many of us love your music. In a vastly Anglo-Saxon world your approach is very refreshing. What is it about Europe and its history and atmosphere that compels you and continues to inspire you?

I am a European and have always felt a very strong connection to Europe and its tribes. I was fed a steady diet of MTV, Playboy and McDonald’s as all of my generation did, but I guess it lacked the spiritual and poetic protein. But all kidding aside, the North-American cultural hegemony has had its positive side-effects too, obviously, and we have a common heritage beyond that capitalist cancer. I do feel that this age will put things into a different perspective, however. And I believe it’s necessary for us as Europeans to find the strength in ourselves again. As far as inspiration goes, I can’t think of a richer and more diverse source of inspiration than our European lands.

Some of your albums are tied together by a certain theme (Rhodesia, the Spanish Civil War etc). How do you approach a certain subject and how do you decide whether it is fitting for a theme?

It’s just something you know when you come across it. There’s never any doubt, it just hits you as the obvious thing to do. I just follow my curiosities.

Is there a theme or an arch for the upcoming Rome album? If so, can you tell us a bit about it?

There might be, yes, but it’s not like with Rhodesia or other records I did. I just wanted to assemble a bunch of good songs and since it’s all sort of old-school as far as the vibe is concerned, it’s got this punky tristesse that goes well with our current live set. I wrote most of it in Italy. So I guess that accounts for the sloganeering gestures and passion. 

 Also, what music inspired this upcoming album?

 Nothing really. It just flowed together naturally. I usually have a few heroes that I like to partially emulate, I guess. But not this time, haha.

Do you have a favourite part of European history that you have yet to explore? For example, I would love for Rome to delve into the DDR.

Well, generally speaking, Brecht and Heiner Müller have a place in all I do. It’s not just all Jünger. So the DDR is in there always, to a degree. I don’t have a favourite, it’s an ever evolving thing.

Where does your interest in history and philosophy stem from, would you say?

 It’s a bug you either succumb to at an early age or that will never affect you. I don’t remember a time in my life I did not read about history or philosophy in some way or other. One of my first books I bought when i was a young teenager was Nietzsche’s Zarathustra. I didn’t understand shit, but it set quite the standard.

romebabel20162
Rome, live på Babel i Malmö, december 2016. Foto och redigering: Niklas Lövgren

 You studied in Manchester when you were younger – an industrial city with a deep, rich musical heritage. Has Manchester inspired you? And what is your favourite Mancunian bands?

 Joy Division, obviously. And I just love Morrissey. Manchester is a Moloch, yes, tremendously inspiring. To this day, actually.

I’m also a long term Morrissey fan. He’s suffering from a bit of a backlash these days, from media and certain factions of his fan base, because of him expressing support for alt-right party For Britain. Where do you stand on all of this? Does it serve him right or should we separate the artist from the person?

Oh, shit, I disagree with someone, let’s lynch him! He’s not entitled to his opinion when we know so much better. We like diversity but God forbid we should allow diversity of opinion… We could end up in a democracy without realizing it. This cannot stand. We have to burn his records. Our artists should be role models in all regards, they have no right to be wrong.

Anyway…I’ve been into Morrissey for years and I have learned to not agree with him. I like my meat and my monarchy. So there we go.

You are one of few artists/songwriters who manage to be both very prolific and consistently great. What’s your “secret”? 

I get up early. Also, I am a bit of a misanthrope and certainly thoroughly antisocial. I only drink with a handful of old friends, and that’s usually called touring and other than that I try to interact with the modern world as little as possible. I like to work on stuff. And I do it on my own terms. I used to be in and around what people call nightlife, but I’ve had my fair share of all that. I just don’t lose any time on that fun-pursuing business… So you could say I’m a bit of a party pooper. But I still travel a lot, visit friends and write in quiet hotel rooms. It’s what I’ve always wanted to do. And I get a lot of work done that way. 

Listening to your music I always sense a deep yearning for salvation and meaning – be it from higher powers, or political or philosophical convictions – where do you yourself find salvation and meaning?

 I don’t, that’s why I’m still singing and writing. It all hurts less on stage and almost makes sense sometimes.

 

You have experimented with a variety of musical styles, yet without ever losing that unique Rome-esque sound and touch. What genre or style lies closest to your heart and/or the heart of Rome?  And what are the odds of you ever making a completely machine-based album? I am a huge fan of your ambient stuff.

 I don’t know, really. I guess, ROME will always be neofolk, whatever that means. I believe that by now I have sort of established my own brand of sound. One should hope so anyway. But there’s never any real plan. As far as the machines go… I am actually working on a record that’s completely  made of what’s best termed martial ambient. I just love that stuff. To me it’s a warrior’s version of zen muzak. There’s no vocals, no guitars, just archival recordings chopped up and screwed with. No one’s gonna buy it, probably, but then again, who cares?

That martial ambient album sounds like a dream come true. And I for one will definitely buy it. When can we expect it to come out? Or is that too early to say?

It’s still a bit too early, but judging by the pace I’m going I will want to get it out there sometime in 2019 for sure. 

 Your Swedish fan base increased in 2015 when Joakim Thåström sang your praises in an interview. I also discovered you through him, but a few years earlier than that. I thought Stillwell was the best song of 2016 and your cover of Fanfanfan really hit home. How much of Thåström’s music have you listened to? And are you guys planning on doing some more collaborations?

Thank you! I don’t know if I have really heard all of his work, but it’s pretty close, I think… The first time I came across him was in the 90s when I saw this clip of Peace, Love and Pitbulls, though I didn’t really follow his work until years later. He’s just an amazing artist and I am extremely happy to have him on speed dial. We have grown quite close over the years, that’s all I’m gonna say there. We both value our privacy. I don’t know if we will collaborate on a record again, but we might, who knows. If it happens, it will come about naturally. It needs to make sense artistically, of course. 

 Your first three albums were released by legendary Swedish industrial label Cold Meat Industry. How did that come about? And what are some of your favourite CMI albums?

 Oh, there have been many a great band on that label over those 30 years or so. Hard to pick. It was just one of those labels you could buy new releases from blindly.

I just sent Roger [Karmanik, skivbolagsboss på CMI och även verksam artist under namnet Brighter Death Now, red. anm.] the demo and he liked it. It was as simple as that. The rest is Roman history. By the way, we couldn’t play that anniversary CMI fest last year, but we’re working on something extraordinary to make up for it… Fingers crossed.

 You seem to enjoy playing in Sweden and the Swedish crowds love having you. Are you planning on returning any time soon?

 Always, yes. 2019 at some point for sure. 

And ending on a light note: what are your top 5 desert island albums?

Some Brel, some Gira [Michael Gira, frontfigur och hjärna bakom Swans, Angels of Light, m.m., red.anm.], some Morrissey, some Slayer and some Lee Hazlewood.

A huge thank you to Jerome!

***

whoonlyeuropeknow

I morgon släpps alltså nya singeln. Den kan man köpa till exempel härifrån. Och vill man se Rome live kan man göra det här.

 

Recension: Rome – Hall of Thatch

2COP004_b

Hall of Thatch, Jerome Reuters elfte fullängdare som Rome, går han ifrån de filosofiska, politiska och historiska spörsmål och kontexter som ramat in merparten av tidigare album. I stället söker han sig inåt. Inåt i sig själv, inåt i människan. Han söker svar på de stora frågorna kring makt, nåd, vem man är, vem man bör vara, vart man är på väg. Inspirationen sägs komma från en resa Jerome gjorde till Vietnam för några år sedan. Där kom han i kontakt med buddismen, umgicks med munkar och med sig själv.

Men skivan innehåller inga enkla eller lättsamma svar på någon av frågorna. Som Jerome själv har sagt: ”It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp. That’s all I can sing about, because I’ve not yet been any further.” Och kanske är det just därför resultatet är såpass starkt. Här finns inga muntra klyschor eller lättköpta slutsatser till dessa uråldriga spörsmål, bara kärva konstateranden, i bästa fall på väg mot ljuset.

Faktum är att Hall of Thatch är en av de mörkare och kargare Rome-skivorna, hittills. Även om de kvintessentiellt europeiska skymningsballaderna som blivit Romes signum finns kvar är många av de nio låtarna uppbyggda kring rigida, strama och i grund och botten bluesiga gitarrfigurer. Dessa för tankarna till amerikanska mörkermän som dels Neurosis-frontmannen Steve Von Till och dennes soloalster. Men också kanske framförallt till Swans och deras tidiga 90-tal och de monotona sorgesångerna Failure och Was He Ever Alive. Mer Swans blir det på Martyr, en av höjdpunkterna på albumet. Där kanaliserar Jerome råa, tidiga Swans, vrider upp förstärkaren till 10 och hamrar fram ett monotont komp medan han frenetiskt mässar om maktövergrepp och tro.

Och även om Hall of Thatch inte är musikaliskt lika nyanserad som föregångaren, tillika Romes bästa platta, The Hyperion Machine från 2016, eller innehåller lika många höjdpunkter, är den jämn, genomarbetad och mångbottnad. Den visar även på en spännande ny utveckling i anslag, tilltal och sound som kommer att bli givande att följa.

Nästa vecka kommer Rome till Sverige. 25/1 spelar han ihop med gitarristen Eric Becker på Babel i Malmö. 26/1 i Göteborg på Musikens hus. 27/1 i Stockholm på Klubben. Och slutligen i Karlstad den 28/1, på Nöjesfabriken. Jag rekommenderar alla att se Rome live.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Hawker (eller möjligen den råa Martyr)

Om du gillar detta: Rome – The Hyperion Machine, Steve Von Till – As the Crow Flies

My latest purchase: Rome – The Hyperion Machine

IMG_3378

In August Jerome Reuter, a.k.a. Rome, released his ninth full length album, and let me tell you, it is his best, so far.

Taking its name from a novel by Friedrich HölderlinThe Hyperion Machine is Reuter at his darkly romantic and windswept best. Unlike his past albums The Hyperion Machine is not based on/tied to a specific theme. This makes the album feel more personal, which in turn makes the listening experience more powerful. Don’t get me wrong – All of the Rome albums are more or less great, but this is Rome looking inwardly and in the process moves from great to sublime.

From the depiction of Louis-Ferdinand Celines disoriented wanderings in Jerusalem (You’re wandering the world meaning no harm, finding no peace…) on Celine in Jerusalem, to the defiant post-punk farewell to bitter blood and lovers of old on Transference, to the crushingly gorgeous Adamas, about the loss of faith in a world that is crumbling to pieces all around you (And you wonder is that God out to help you now? But he is gone…).

But the track that really does it for me is Stillwell, a duet with Thåström. When has impossible love ever sounded this desolately stunning? Jag stannar min tid här, vid din källa. Shimmering, atmospheric, frail. For five minutes time actually stops. Then the track fades out and my trembling finger reaches for the repeat button.

Finishing off the album is a cover of Thåströms classic lost-love-ballad Fanfanfan. A venture like this could very easily go tits up, but Reuter avoids the common pitfalls of clumsy frame-by-frame literal translations and karaoke arrangements, and creates his very own version, while still retaining the heart wrenching sentiment of the original. And he sings the chorus in Swedish!

This beautiful mix of neo-folk, post-punk and ambience and atmospheres is the album of the year, so far. Buy it on CDON, Amazon or Fantotal. Or listen to it on Spotify.