Vid det här laget tänker jag att ni är trötta på mitt evinnerliga tyckande. Därför har jag bett några av mina favoritartister välja sina egna favoriter bland musikhistoriens många underskattade pärlor. Varsågoda. Och stort tack till alla er som ställde upp. God jul och massor med kärlek till er, och till er som läser.
Christian Kjellvander, sångare, gitarrist, låtskrivare samt glesbygdsnoirens okrönte kung.
Först ut den briljante gitarristen Jeff Parkers senaste giv The Way Out of Easy. Är hopplöst ointresserad av ”stories” bakom skivor, så har ingen aning om något mer än att denna skiva berör mig oerhört. Jag känner den på fingerspetsarna när jag lyssnar. Skiva 2: David Lynchs och Chrystabells Cellophone Memories. Natten mot den 12:e december hade jag en mardröm att en superrobot tog sig in på internet, bröt sig in – eller snarare flöt som viralt kvicksilver – och kom över precis ALL information som fanns arkiverat i världen och satte således helt nya lagar och ordningar för hur livet på jorden skulle levas. I min sömn var resultatet tyvärr hemskt. När jag vaknade läste jag en artikel om Googles nya superdatorchip ”Willow”, som spås kunna lösa all världens bekymmer. Satt vid köksbordet och försökte ta in magnituden av vad vi håller på med samtidigt som Cellophone Memories strömmade ur högtalarna. Älskar verkligen den skivan.
Tobias ”Azure Blue” Isaksson, artist och låtskrivare samt svensk mästare i högklassig, melankolisk synthpop
Scott Walker – ’Til the Band Comes In (1970)
Året efter Scott Walkers stora mästerverk Scott 4 släppte han motvilligt ‘Til the Band Comes In. Allmusic ger plattan 2,5 av 5 men albumet är en samling låtar som i min bok krossar det mesta han gjort pga en befriande brist av den knut på sig själv som var så kontraproduktiv för Scott. En man som närde illa dolda drömmar om att skapa ett legacy som konstmusiker eller aktad auteur-regissör snarare än popidol. Själv sa att han visst att han ”var prostituerad under kontrakt” och bara ville bli av med de återstående albumen i hans avtal. Men ”The Hills of Yesterday” är bland det bästa jag någonsin hört. Ibland kan covers ta fram sidor av en artist som blir större än originalen. Jag som älskar melodier tycker den låten allena förtjänar att skrivas in i musikhistorien som en av de allra mest själfulla evergreens som skapats. Och originalen ”Thanks For Chicago, Mr James”, ”Little Things (That Keep Us Together)” och ”Time Operator” skäms inte på en lista över Scott Walkers största stunder.
Samt:
Astrud Gilberto – The Shadow of Your Smile (1965)
1965 släppte Astrud Gilberto två album. Dels det stora genombrottet och hyllade The Astrud Gilberto Album och dels The Shadow of Your Smile. Det andra är ett av de album jag lyssnat mest på i hela mitt liv. Det finns inte en överflödig sekund bland dessa korta låtar och otroligt snyggt arrangerade cocktail-drömmar. Om man misslyckas med en rödvinsmiddag till denna på LP är det sällskapet det är fel på. Inte musiken. Och med albumet i lurar blir jag en liten amöba som inte kan röra mig. Jag blir en blöt fläck av total emotionalism.
Matti Ollikainen, författare och frontfigur i Franska Trion och en ordkonstnär av rang
Bud Powells Ups ‘n Downs, är en fantastisk skiva. Alla delar inte min mening. Om du är på din arbetsplats, på en släktmiddag eller på en nattklubb, och det börjar snackas Bud, vilket är högst sannolikt, så kan du dra fram detta lackmuspapper: Diggar du Ups ‘n Downs-plattan? Om reaktionen inte blir en översvallande entusiasm, högljudda tjut, bullrande skratt, jämfotahopp och glädjetårar, ja, då vänder du på klacken och går därifrån.
Tim Kasher, eminent sångare och låtskrivare från Omaha, Nebraska, och frontfigur i legendariska amerikanska indie-institutionerna Cursive och The Good Life
This is a fun topic, and a bit difficult – the record I thought of is Title TK by The Breeders. This is one of my favorite Breeders records and I feel it holds up amongst their most popular albums, Last Splash and Pod. At the time, I had to persuade friends to listen to it, as there was this attitude that The Breeders we’re already done, they took too long between albums and weren’t the same band anymore. It’s true that there were significant shake ups to the band in this era, but this is still genius, inspired writing from Kim Deal. I consider this record to be overlooked mostly because their NEXT record, Mountain Battles, got so much credit and acclaim! It felt to me like no one ever bothered to listen to Title TK, which I consider to be far superior. Also? I think many people found Title TK to be an unceremonious follow up to Last Splash. Perhaps it is, but that makes it even cooler, in my opinion. Thanks!
Pelle Ossler, renässansman, geni och 482 MHz:s tidigaste och mest trogne förkämpe
Leonard Cohen, Songs of Love and Hate, 1971
Jag tror inte Cohen var lycklig när han skrev denna. Dova fantastiska låtar som tex ”Avalanche”, produktionen med hans jagade gitarrspel i förgrunden och släpiga närmast uppgivna röst, sparsmakad cello, minimalistiskt och levande. Otroligt vackra ”Famous Blue Raincoat”, skriven som ett brev, kanske till honom själv. Många osaliga andar svävar omkring på den här plattan, redan på omslaget känner man tonen.
Ulf ”Rockis” Ivarsson, bas- och producent-ess, känd för att ha förgyllt plattor och spelningar med bland andra Thåström, Ossler och Solen. Tillika en sann 482-vän.
Världen var nog inte riktigt redo för David Bowie och hans bandprojekt Tin Machine 1989. Kan det bero på det överdrivet stora klivet från en gigantisk Glass Spider-turné ner till de mörka rockklubbarna som bandet valde att spela på? På pappret var det en lovande presentation av noiserock, freeform och energi. Albumet toksågades, men som helhet har det sina pärlor med låtar som ”Under the God” ”Bus Stop” och ”Prisoner of Love”.
Samt:
När detta album släpptes 1972 hade Miles Davis redan signalerat sitt farväl till jazztraditionen med album som In A Silent Way och Bitches Brew. On the Corner var spiken i kistan och ett stort goodbye till jazzpurister och jazzkritiker och ett nyfiket elektriskt sökande i psykedelisk funk och groove. Jazzfolket hatade plattan och det skulle ta över 10 år innan plattan fick sitt erkännande i och med att bland annat hiphop-artister som Chuck D (Public Enemy) och producenten och basisten Bill Laswell började referera till albumet som en av de första remix-plattorna. Albumet är som många Miles Davis-album på den tiden ihopklippt och redigerat utifrån långa improvisationer av producenten Teo Macero. Detta är innan samplern överhuvudtaget existerade.
Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson, 165 cm americana-virtuos och soulsångare med ett hjärta – och en strupe – av rent guld
I mitt alternativa universum går skådespelaren Timothée Chalamet just nu på röda mattan efter att på vita duken ha gestaltat en åldrad Bob Dylan under hans kanske mest kreativa smärtpunkt – tillblivelsen av albumet Tempest. Nu ska jag inte sabla ner en film jag ännu inte sett, men Chalamets 60-tals-covers som redan släppts – nedkortade versioner som låter precis som på skiva – går helt emot Dylans anda.
Istället drar jag mig tillbaka till aprilkvällen 2017 då jag på promenadavstånd såg Bob Dylan framträda i vår lilla arena. Hans sista Sinatra-album var nysläppt men tonvikten låg på den då fem år gamla Tempest-plattan. Det blir inte bättre än så. ”Long and Wasted Years” river sig hela vägen in i hjärtat, som en deformerad standard med en djävulsk twist. Avgrundsdjup, ljuvlig och desperat. Dylan själv, uråldrig och ultramodern, like mycket en crooner som en MC. De monotona, tuppiga bluesslingorna i ”Narrow Way” och ”Early Roman Kings”, den fjäderlätta fyrtiotalslekfullheten i tungviktare som ”Duquesne Whistle” och ”Soon After Midnight”. Allt uppfyllt av en skrovligt spottande, skämtande och predikande Bob Dylan. Genom våta och torra år skulle jag aldrig ångra att kalla honom min favoritartist, och jag skulle aldrig ångra att kalla Tempest hans allra bästa skiva.
Skulle därför vilja skicka en brasklapp till en av hans främsta arvtagare, Cat Power, när hon nu ska ge sig ut ännu en Dylan 1966-turné till sommaren. Åtminstone överväg att möblera om lite i setet, photoshoppa postrarna, så de första orden vi i publiken får höra när scenljuset dimmas ner är… Listen to that Duquesne whistle blowin’ Blowin’ like it’s gonna sweep my world away.
Adam Nilsson, soloartist och frontfigur i band som Intensiven och Tysta Mari. Tillika svensk punks blödande hjärta
Peace, Love & Pitbulls, 3, 1997
Tycker det här albumet hamnar i skuggan av allt annat bra som Thåström gjort. En fin platta på alla sätt och vis. Favoritlåten är ”Youth”. Älskar texten. Älskar hur sången stegrar. Svinbra!
482 MHz 