Nattskärran – ”Gift”
– Det bästa svenska bandet från de senaste tio åren heter Nattskärran. Härom dagen gjorde de comeback med den första låten på fyra år, och den allra första på svenska. Musikaliskt rör sig ”Gift” i samma vackra härad som bandets tidigare alster; luftig produktion och krispig elektronik bygger den atmosfäriska ljudbilden. När det kommer till text har Nattskärran aldrig censurerat sig. Känslor har alltid blottats. Nerver klätts av. Men när de nu sjunger på svenska blir allt ännu mer blottlagt. Modigt. På det hela taget är detta ett styrkebesked och en outsägligt välkommen comeback. Måtte musiken fortsätta komma.
1900 – Kontragarde (album)
– Christian Gabels tredje studioalbum som 1900 är här. På Kontragarde hyllar han det tidiga 1900-talets avantgarderörelser och han gör det med alldeles egna medel och tongångar. För visst är det så att ingen annan gör musik som Gabel? Ingen annan färdas genom tiderna och längs gränserna som Gabel. För honom är saker som tid, koncept, idéer upplösligt, plastiskt och dumma påhitt. Han skär igenom allt sånt. Han är tidsresenären som generöst bjuder med lyssnaren till att bli medresenär. Vi får, till tonerna av Gabels knastriga arpeggion, spöklika pianon och rostiga banjoackord, lov att resa tillbaka till en tid då världen och konsten kokade. En tid då våra morföräldrar var unga och förälskade. Vid liv. En tid då många slöt upp bakom ondskan, men ännu fler mobiliserade sig för att krossa den. Kanske romantiserar jag. Kanske missar jag målet. Men det är såhär det känns. Skulle Kontragarde vara det sista vi hör från 1900, om detta projekt skulle visa sig vara en trilogi, rundar Gabel av med hedern i behåll.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Den okände konstnärens grav”
Om ni gillar detta: 1900 – Tekno
Azure Blue – ”Three Times the Drama”
– Varje gång Tobias Isaksson, aka Azure Blue, släpper nytt slår jag fast: få, om någon, i detta land gör finare och mer atmosfäriska indiepoplåtar än han. Nya singeln, tillägnad Tobias mor som hastigt och tragiskt gick bort alldeles nyligen, är ett under av somrigt vemodiga mollackord, New Order-trummor och en melodislinga värdig The Cure 1985. Som lyssnare vet man inte om man ska njutningsfullt, om än melankoliskt, le eller lägga sig med ansiktet ned i gräset i ren kapitulation inför allt som låten river upp inom en. Och det är ju helt i sin ordning. Det är ju denna dualism som stor popmusik ska framkalla.
482 MHz 