Med anledning av att det i år är 70 år sedan Elvis Presley debuterade med singeln That’s All Right (och delvis för att det är förbannat kul) och därmed sparkade igång popmusiken så som vi känner till den ska jag sju lördagar i rad lista de bästa albumen från 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 00-, och 10-talen. Jag börjar alltså med 50-talet. År(tionde) noll, ”Ground Zero”. Välstånd, rysskräck, brylkräm och rymdkapplöpningen. Under 50-talet kokade världen, och det märktes även på musiken. Nedan följer vad denne skribent menar är årtiondets 10 bästa album.
En spellista med de bästa låtarna från skivorna hittar ni längst ner.
10. Sister Rosetta Tharpe – Gospel Train
År: 1956
Bästa låt: ”All Alone”
– Innerlig, brännande och bluesig gospel från en av genrens mest tongivande under 1900-talet.
9. Chet Baker – Chet Baker Sings
År: 1956
Bästa låt: ”My Funny Valentine”
– Trumpetikonen Chet Baker var även en fenomenal sångare – en crooner med en fjäderlätt och oskuldsfull röst, som på ett självklart sätt flyter fram genom de här gamla örhängena och standardsen. Hela plattan bygger på enkla, stundtals ödsliga, alltid luftiga arrangemang bestående trumpet, piano och kontrabas, och i mina öron låter den som ett perfekt soundtrack till Los Angeles på 50-talet.
8. The Louvin Brothers – Satan Is Real
År: 1959
Bästa låt: ”He Can Be Found”
– Synd, upprättelse och djup gudsfruktan, till tonerna av sparsmakad och enkel country och förstklassiga harmonier. Du behöver inte dela Louvin Brothers tro för att bli rörd av den här plattans lysande skildringar av nåd och dess musikaliska skönhet och brist på pretentioner. Satan is Real är ett album skapat av sanna troende som helt sonika delar med sig av sin tro, och det de förmedlar går bortom kristendomen och blir till något både djupt personligt och universellt.
7. Hank Williams – Sings
År: 1951
Bästa låt: ”Lost Highway”
– Hanks första fullängdare kan sägas vara arketypen för all seriös country. Materialet på Sings ekar hos efterföljare som Willie, Waylon och Cash, och samtida outlaws som Colter och Jinks hade aldrig låtit som de gör utan sina hjältar och föregångare där Hank får sägas utgöra fundamentet. Fiolen är den kärvaste, steel-gitarren den sorgsnaste, Hanks röst smärtsamt ensam på den öde motorvägen.
6. Johnny Burnette and the Rock n Roll Trio – Johnny Burnette and the Rock and Roll Trio
År: 1956
Bästa låt: ”Lonesome Train (on a Lonesome Track)”
– Innan Johnny Burnette blev tonårsidol och smörsångare i början av 60-talet gjorde han stilbildande och blodigt rå rockabilly. Bandets enda album är ett under av gitarrexplosioner och tonsatt kåthet och sylvass attityd. Gitarristen Paul Burlisons sound är stilbildande för punk-, psychobilly- och hårdrocksgitarr och är värt priset bara det.
5. Miles Davis – Kind of Blue
År: 1959
Bästa låt: ”Blue in Green”
– Man behöver inte vara jazzkonnässör för att uppskatta ljuden, arrangemangen och tonerna Miles, Coltrane, Cannonball, Bill Evans, Chambers och Cobb skapade på det fullständigt banbrytande mästerverket Kind of Blue. År 2002 var albumet en av de 50 första inspelningarna som USA:s Kongressbibliotek la till i National Recording Registry, USA:s ljudarkiv – ett då helt nystartat projekt, som går ut på att bevara historiskt betydelsefulla inspelningar för eftervärlden. Det säger väl allt om skivans betydelse och tyngd?
4. The Staple Singers – Uncloudy Day
År: 1959
Bästa låt: ”I’m Coming Home”
– Stram, rå och sparsmakad gospel från en av tidernas mest inflytelserika sånggrupper. Ofta hörs bara Pops Staples tremolodarriga gitarr som komp medan döttrarna sjunger från längst inne i sina hjärtan om nådegåvorna, Guds frid och syndarens svajiga vandring på den smala vägen, och det är så bra att tiden och vinden stannar upp.
3. Johnny Cash – With His Hot and Blue Guitar
År: 1957
Bästa låt: ”Folsom Prison Blues”
– Detta debutalbum är en svettig och hungrig samling rockabilly, country och gospel från en spinkig 25-åring från Dyess, Arkansas med massor att bevisa. Och ihop med sitt kompband, The Tennessee Two (Luther Perkins och Marshall Grant) bevisar John R. Cash att han är någon att räkna med. Mörkare än Elvis, farligare än Hank Williams och en fenomenal låtskrivare och sångare på det. Hot and Blue var ju dessutom bara början…
2. Elvis Presley – Elvis
År: 1956
Bästa låt: ”First in Line”
– När Kungen gav ut sitt andra fullängdsalbum, ett drygt halvår efter debuten, hade han hunnit att bli en internationellt etablerad megastjärna utan jämförelse. Vid tiden för debuten var han i första hand en regional succé nere i södern vars breda genomslagskraft man naturligtvis anade men inte kunde garantera. Men när uppföljaren släpptes var det alltså andra bullar. Och det hörs. Materialet är jämnt och fokuserat, och Elvis glider självsäkert genom det lika självklart som en glödhet kniv glider genom en solvarm bytta Bregott – oavsett om det rör sig om brutala rockabilly-stänkare som ”Long Tally Sally”, tidstypiska men ack så drabbande ballader som ”First in Line” eller countrysnyftare som ”Old Shep”.
Hösten 1956 hade Elvis Presley lagt världen vid sina fötter, och det är en total ynnest att få höra hur han utvecklas, breder ut sig och växer som sångare och artist.
1. Frank Sinatra – Sings for Only the Lonely
År: 1958
Bästa låt: ”Angel Eyes”
– 1958 var Frank Sinatra på topp. Karriären hade räddats fyra år tidigare, när han, från att ha varit uträknad och klassad som en ”has-been” vid 39 års ålder, fick en Oscar för sin odödliga gestaltning av Maggio i Fred Zinnemans Härifrån till evigheten och året därpå, 1955, släppt det kritikerhyllade albumet In the Wee Small Hours (idag ansett som ett av tidernas allra första konceptalbum). Efter det rullade det på, med seriösa filmroller, urstarka album, kvinnor i mängder och ett glassigt liv. Men musikaliskt kom zeniten 1958 med Frank Sinatra Sings for Only the Lonely. Ett konceptalbum i samma stil som nyss nämnda In the Wee Small Hours och även Where Are You? (1957), fyllt av småtimmesjazz och nattsuddarlåtar om omöjlig och förlorad kärlek och existentiella avgrunder.
Om Chet Sings var soundtracket till LA på 50-talet är detta New York och New Jerseys motsvarighet. Här finns ingen sol, inga palmer, här finns asfalt och neon, och rösten som sjunger är inte lätt eller oskuldsfull – den är sträv som betong och den har genomlevt tusen ensamma nätter och lika många besvikelser. Sinatra må ha levt ett glassigt liv 1958, men han var alltjämt en djupt plågad man, depressionsbenägen och tyngd av neuroser, skakad av skilsmässan från Ava Gardner, och med en förkärlek för bourbon och Jack Daniel’s. Så han hade att ösa ur, för att ge liv åt de mästerliga och nattsvarta låtarna på plattan. För det vi hör är inte teater. Det vi hör är äkta. Det är ljudet av någon som fläker upp sin själ och säger ”min värld har rämnat och det är mitt eget jävla fel.”
Detta är 50-talets bästa platta, visst, men det är också ett av tidernas tio, kanske fem, bästa album. Alla dagar i veckan.
482 MHz 