Det är ett svårt år för 482 MHz. Inspirationen har inte skämt bort mig, men nu är den tillbaka. Vi får se hur länge den stannar.
– Efter åtta år är ikonerna, legendarerna och popsnillena i Blur tillbaka. Sedan förra plattan, The Magic Whip, har låtskrivaren och hjärnan i bandet Damon Albarn jobbat hårt med Gorillaz, The Good, the Bad & The Queen och som soloartist, men nu är det alltså dags för flaggskeppet Blur att åter bjuda på sin säregna, aviga och melankoliska indiepop.
För melankoliskt är det. Av texterna att döma tycks Albarn nyligen ha varit igenom en skilsmässa, för i stort sett varje låt behandlar teman som förlust, skuld, ånger och saknad. Plattan inleds med den stämningsfulla balladen ”The Ballad” och orden ”I just looked into my life/And all I saw was that you’re not coming back” – och därmed är tonen för resten av albumet satt. Distorgien och den ytterligt engelska och mardrömslika skildringen av personligt och urbant förfall ”St Charles Square” får stå som ett alldeles lysande undantag – i allt väsentligt är detta ett album präglat av den sortens grubblerier som drabbar en människa mitt i livet och märkt av förluster.
Andra höjdpunkter är den jangliga poplåten ”Barbaric”, där Damon rakt uppochner sjunger om hur han vill tala ut om skilsmässan och om hur han förlorat de känslor han aldrig trodde han skulle bli av med. Här, precis som på många andra spår på skivan, glänser gitarristen Graham Coxon lika mycket som Albarn själv. Han är i sanning en av sin generations bästa och mest säregna gitarrister. Jag imponeras också djupt av avslutande låten ”The Heights”. Damon sjunger med mer soul än kanske någonsin, medan musiken rör sig mellan melankolisk hymn och klassisk Blur-indie, för att slutligen mynna ut i vacker kakofoni och mäktiga missljud. Om det är ljudet av ett band som slutligen kliver över gränsen till de dödas värld vet jag inte, men jag hoppas innerligt att så inte är fallet.
Bäst är emellertid bonusspåret ”The Swan”. Hur denna retro- och doowop-doftande ballad, om en kärlek som trots allt inte höll, valdes bort kommer aldrig gå att begripa. I min värld seglade den ganska omedelbart upp till toppskiktet bland Blur-låtar och den är naturligtvis självskriven på listan över årets bästa låtar.
The Ballad of Darren är inget fläckfritt mästerverk och en del låtar är lite lösa i konturerna och hittar inte in till hjärteroten som många av de andra gör (tänker framförallt på ”Avalon” och i någon mån ”Goodbye Albert”), men i allt väsentligt är detta ett av bandets två eller tre bästa album överhuvudtaget. Och Damon Albarn visar återigen, med eftertryck, att han är sin generations bästa brittiska låtskrivare.
Betyg: 8/10
Bästa låt: The Heights” (alternativt bonusspåret ”The Swan”)
Om ni gillar detta: Damon Albarn – Everyday Robots, The Good, The Bad & The Queen – Merrie Land
Planet Supreme – Destruction of a Star
– Svensken Karl Rydby, som dväljs bakom namnet Planet Supreme, bjuder på sitt femte album på en dark ambient som är både kvävande tung och omslutande, som den är atmosfäriskt skimrande och vacker. Jämför det filmiska öppningsspåret ”Cloud Maker”, med sina krispiga och luftiga synthar, med efterföljande 11-minuters-epos ”Overgrowth”, som stoltserar med en monolitisk ljudbild som lägger sig över en som en utomvärldslig farkost lägger sig över himlavalvet. Så jobbar Rydby. Med kontraster. Extra spännande och utsökt blir det när kontrasterna får lov att mötas i samma låt. ”Carved Maps” är ett bra exempel. Är det förrädiskt ljus vi möts av där eller är det som Leonard Cohen sa, att det är genom sprickorna som ljuset kommer in? Vem vet? Jag vet åtminstone att Destruction of a Star tillhör gräddan av 2023 års dark ambient.
Ute nu via alltid lika fantastiska Cryo Chamber.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Carved Maps”
Om ni gillar detta: Planet Supreme – Creation of a Star
David Eugene Edwards – ”Lionisis”
– Giganten David Eugene Edwards, känd som frontfigur i 16 Horsepower och Wovenhand, är i färd med att släppa sitt första album i eget namn, och bjuder nu på det första smakprovet från den plattan (som fått namnet Hyacinth). Låten ”Lionisis” är massiv och atmosfärisk, och den tungt religiösa och symbolladdade texten ramas in av akustisk gitarr, tryckande stråkar och gnistrande elektronik. Det är ett helt nytt kapitel för DEE, men låter samtidigt som ingen annan.
Jag stiftade för första gången bekantskap med Edwards för flera år sedan, men det var först förra året som tioöringen trillade hela vägen ner . Det var som att hitta hem.
Albumet Hyacinth släpps 29 september via Sargent House.
Liljeberget – ”Änglarna”
– Urban blodsutgjutelse och skriande småstadsångest står på agendan när Boråsbandet Liljeberget skickar ut sin senaste singel – och de har aldrig låtit bättre. Där tidigare alster dragit åt lite väl mycket åt pophållet kläs ”Änglarna” istället i en skitigare, mörkare kostym. Basen mullrar fruktansvärt läckert, och gitarrerna larmar som om vi stod vid undergångens rand, alltmedan sångaren Jimmie Tossavainen sin vana trogen kanaliserar både en ung och spydig Magnus Uggla och Sex Pistols– och Public Image Ltd.-sångaren John Lydon, och spyr ur sig sin frustration. Sammantaget låter det fruktansvärt bra, och det känns som att Liljeberget äntligen gör musik vars kvalitet avspeglar medlemmarnas odiskutabla musikalitet och finesser. 25 augusti spelar de live på Kulturmagasinet i Ulricehamn. Gå och se.
482 MHz 