Recension: Pascal – Fuck Like a Beast

Fuck Like a Beast – gotländska Pascals sjätte platta – spelades in på två dagar, redan innan pandemin slog till. Den skulle ha släppts efter sommaren i fjol, men sköts upp. Nu är den emellertid här. Och det är ett av årets kanske två bästa album – om inte det allra bästa.

Förstasingeln ”Stephen King”, med sina sylvassa taggtrådsgitarrer, sitt åskoväderskomp och febrig och nervsjuk Chris Isaak-stämning, lät som klassisk Pascal och lovade mycket gott. Det skulle visa sig att den låten var ganska representativ för albumet – särskilt, då, vad gäller soundet. Isak Sundströms gitarrer ligger i fokus och han visar en gång för alla att han är en av Sveriges bästa gitarrister, med ett sound som Gaffas ende riktigt begåvade skribent, Mathias Skeppstedt, klockrent liknade vid Rowland S. Howard. Sundströms gitarrer fräser och spottar som en uppskuren och blöt elledning genom hela plattan, men allra mest imponerar de runt 3:50-strecket i ”Hellre ensam”. Där och då är det till och med så att gitarrguden Pelle Ossler borde bli lite obekväm. Men Fuck Like a Beast är mer än bara ångestgitarrer. Plattan visar också upp att Pascal har en av landets tajtaste rytmsektioner. Basisten Manuela de Gouveia (som precis som undertecknad för övrigt också är Elvis-freak) och trummisen Mimmi Skog skapar en djupt mörkgrå och oavbrutet hotfull stämning med enkla medel och de mullrar och dånar runt Isaks gitarrer och sång.

Att plattan spelades in på blott två dagar märks. På allra bästa sätt, alltså. Här finns en genomgående nerv, närvaro och angelägenhet som knappast kommit fram om den spelats in under en längre period. Det är som att Fuck Like a Beast är en platta som dels gjort ont att göra, och dels varit absolut nödvändig att göra. Den dryper av ångest och desperation, i både text och musik, men det blir trots allt aldrig nattsvart. Mycket tack vare Isak Sundströms känsla för galghumor, som löper genom hela albumet (låten ”Jag mår så jävla bra” är ett lysande exempel, redan nämnda ”Stephen King” ett annat) men också tack vare låtar som titelspåret. Låten ”Fuck Like a Beast” är en skimrande vacker uppgörelse med livet, ångesten i att leva, förlust och minnen. Sundström blottar sitt innersta och berättar att han övervägt självmord. När han sjunger

”Jag är frisk och har allt jag behöver/men det är ändå så svårt/att ha ett liv/och vara den som ska leva det/har lekt med tanken på att ta mitt liv/men det får nog va, jag ska försöka/att leva klart, att leva tills jag dör/det kanske inte blir så kul, men jag ska göra det”

sitter jag som fastfrusen och med bultande hjärta. Sådant obönhörligt mörker och sådant outsläckligt hopp i en och samma låt är nästan mer än man klarar av, men varje gång jag lyssnar är jag tacksam för att han sjunger de raderna. ”Fuck Like a Beast” är Pascals allra bästa låt. Det skulle också kunna vara årets bästa (endast nyss nämnda Ossler och dennes ”Svarta svan” konkurrerar).

Och sådär skulle jag kunna orera, ad infinitum. Jag skulle kunna prata om hur smärtsamt mitt i prick ”Hellre ensam” tar upp osunda och ojämställda relationer. Jag skulle kunna påtala den goda smaken i att bygga en hel låt – en fantastiskt stark låt, dessutom – kring ett av filmhistoriens mäktigaste citat, som de gör i ”Tårar i regnet”. Jag kan tjata mig hes om igenkänningsfaktorn i avslutande, mäktiga ”Jag hatar allt”. Och jag skulle kunna prata länge, länge om hur viktiga band som Pascal är. Band som inte skyr mörkret, som sätter ord på det som så många av oss går och bär på, och som gör det till mäktig musik att falla ner i och drapera sig i. Men jag vet inte om jag behöver det. Jag tror ni fattar.

Fuck Like a Beast är ute idag via Novoton.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Fuck Like a Beast”, ”Hellre ensam”

Om ni gillar detta: Pascal – Revy, Ossler – Evig himmelsk fullkomning

Recension: I.B. Sundström – Antropofagernas rike (I och II)

cover-antropofogarenas-rike-ii-1024x1024
Det i blyerts tecknade omslaget till skiva 2 av Antropofagernas rike

Isak Sundström har sedan han debuterade med garagerockiga postpunkarna i Pascal, via drömska, vackra Skriet, alltid vandrat på en helt egen stig. Men han är aldrig så egendomligt egen som när han gör musik i eget (nåväl) namn. Dubbelalbumet Antropofagernas rike är Sundströms tredje soloalbum – och nog måste det väl ändå vara hans bästa? Jag menar, oavsett konstellation.

Första halvan är helt instrumental. Där vaggar Sundström in oss i ett kvalmigt töcken, till tonerna av Popol Vuh-flum, hypnotiska körer och industriella klanger. Vågskvalpen sköljer över oss och när andra halvan tar vid är det kört. Vi är fast i antropofagernas rike.

Enligt SAOL är en antropofag en människoätare. I Isak Sundströms händer blir antropofagen till ett slags kannibal. Samma sak sker i Joe D’Amatos fantastiska kultskräckis Anthopophagus från 1980. Där hamnar ett sällskap på en öde ö, där en skogstokig och vrålhungrig antropofag härjar. Där någonstans, på de drömska stränderna i filmen, placerar Sundström sitt mästerverk. Men till skillnad från D’Amatos själlösa monster till antropofag är Sundströms antropofag kännande, tänkande, älskande. Till disiga, dåsiga, förrädiskt vackra ljudkulisser vandrar Sundströms antropofag omkring i något slags existentiell dimma. Han springer längs stränderna ”som ett djur”, han vet inte vem han är eller vad han sysslar med. De han äter äter han av kärlek, för att få höra samman, för att bli ett med någon annan. Det är vidrigt, förstås, men djupt därnere i obehaget finns en välmening. Var han någonsin ett monster om kärleken till medmänniskorna kunde röra honom så?

Och det där kan sammanfatta hela skivan. Kampen mellan perversitet och kärlek, äckel och empati, skräck och förtjusning. Allt det där strider inom en när man lyssnar – och det är fantastiskt att få uppleva allt det på samma gång.

Antropofagernas rike ges ut av Teg Publishing, och är med stor sannolikhet årets bästa svenska album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Surfarnas rytmer”

Om ni gillar detta: Skriet – Det beslutande organet