Recensioner, 14/6 2020

Hast – Förlorarens hämnd (EP)

Christian Hast gör det inte lätt för sig – eller för mig som lyssnare. Debut-EP:n Förlorarens hämnd är full av urstarka låtar, men hans uttryck påminner så mycket om Robert Hurulas att det komplicerar lyssningen. Den emotiva rösten, de ringande gitarrerna, melodierna, arrangemangen och utanförskapet, destruktiviteten och ungdomsångesten i texterna och hur dessa formuleras. Allt är mer eller mindre skamlöst plockat från Hurula.

Sådant kan lätt bli lite fånigt – och genomskinligt. Men det hade blivit ännu fånigare om inte låtarna varit så förbannat bra som de är. Hast lyckas med det omöjliga och känns både drabbande och trovärdig – trots att uttrycket egentligen är Hurulas. ”Barnen av de svarta hålen” är årets bästa svenska rocklåt – en underbar vemodspunkig historia om sammanhållning och gemenskap som jag önskar jag hade hört när jag var ung. ”Tripprapporters” fenomenala riff och melodi är lika stärkande som knäckande. Och avslutande ”Fallande stjärnor” ringar in allt det som gör Hast till en grym låtskrivare – nostalgin och empatin i texterna, melodikänslan och förmågan att få lyssnaren att känna sig både stärkt och knäckt.

Betyget nedan hade blivit högre om Hast vågat vara mer egen, men med tanke på den mycket imponerande kvaliteten på låtarna och det faktum att det ändå känns som att Hast menar det han sjunger kan betyget heller inte bli lägre. Och att fler gör rock som Hurula kanske är precis vad svensk musik behöver?

Förlorarens hämnd släpptes igår via Gaphals Records.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Barnen av de svarta hålen”, ”Tripprapporter”

Om ni gillar detta: Hurula – Klass


Boy with Apple – ”Green Eyes” (singel)

– Göteborgarna i Boy with Apple gör pop precis som jag vill ha den: 90-talets shoegaze varvas med 80-talets synthmattor och det svenska 00-talets oemotståndliga vemod. Dessutom är låtmaterialet jättebra. ”Green Eyes” är deras tredje och senaste singel, tillika deras hittills bästa låt. Lyssna på synthslingan. Lyssna på den melankoliska basen runt  1:50-strecket och igen vid 3:16. Tänk The Cure mellan 1987-1992.

Ute nu via VÅRØ Records.


Nightbird – ”Travelin’ Baby” (singel)

– Finska singer-songwritern Anna-Stina Jungerstam är i färd med att släppa nytt album under namnet Nightbird. På senaste singeln därifrån, ”Travelin Baby”, reser hon till en dunkel plats där gudarna heter Chan Marshall, Nick Drake och Laura Marling. I en intervju med Hymn berättar hon att det är en låt ”om olycklig kärlek, där räddningen är en slags romantisk eskapism: att rymma iväg till nya distraktioner och om att tillåta sig själv att ta avstånd till [sic] det som skapat sorg […]” Rösten är fantastisk, stämningen i låten likaså. Albumet släpps i höst via Ella Ruth Institutet och jag ser fram emot det.

Årets 25 bästa album (och EP:s)

2779E800-0F07-4EB4-8D73-808D047E02DF

Vi är äntligen framme vid årets sista summering. Det är dags att komma fram till vilka album som egentligen var bäst. Nytt för i år är att jag tagit mig friheten att även låta några väl valda EP:s vara med. Men innan vi går på listan vill jag nämna några bubblare som av olika skäl hamnar strax utanför topp 25:

Jeremy JayDangerous Boys

Double EchoBurning in Blue

Benjamin TodA Heart of Gold is Hard to Find

Henrik MeierkordSjäl

Better Oblivion Community Centers/t

Vissa av ovanstående kommer sannolikt att avhandlas inom kort, men inte här och inte nu. Nu är det dags för listan. Årets bästa album. Varsågoda!

 

25. American FootballAmerican Football (LP3)

– Den värsta ångesten kommer när man blir vuxen, men så länge man kan göra något vackert av det – som American Football gjort – är det okej.

 

24. Solveig MatthildurConstantly in Love

– Jag tillhör den lilla skara wave- och postpunk-älskare som ännu inte fastnat helt för Kaelan Mikla – men solo-Solveig har jag utan tvekan tagit till mitt hjärta. Lika ödsligt kyligt som KM, men mer dynamiskt.

 

23. The DelinesThe Imperial

– Willy Vlautin är inte bara den intressantaste amerikanska romanförfattaren just nu, han är också hjärna/låtskrivare bakom fina countrysoul-bandet The Delines. De får en att sakna Vlautins gamla band Richmond Fontaine lite mindre, men samtidigt längta efter en ny roman. Oavsett om han skriver romaner eller låtar är han den vassaste skildraren av amerikansk under- och arbetarklass som finns.

 

22. Carla dal FornoLook Up Sharp

– Med nya plattan Look Up Sharp tog dal Forno sin ljusskygga, experimentella musik ett par steg närmare popen. Föregående släpp är starkare, men hon är alltjämt en av de mest spännande, unga alternativa artisterna just nu.

 

21. Stainwasher What Did I See (EP)

– För varje släpp befäster Stainwasher att hon är bäst i Sverige på dream pop. EP:n antyder att hon utan omsvep håller för även det längre formatet. Hoppas 2020 bjuder på album!

 

20. No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me

– c86-skrammel varvat med drömska ljudvärldar, ett bottenlöst vemod och en outsinlig känsla för melodier. Ungefär så kan man beskriva de lysande debutanterna i No Suits in Miami och deras finfina förstlingsverk. Klassisk indiepop för alla hjärtan vars defaultläge alltid står på ”brustet”.

 

19. Chelsea WolfeBirth of Violence

– Mer avskalat än tidigare, men lika drabbande.

 

18. Nick Cave & the Bad SeedsGhosteen

– Cave gör elektroniska, drömska psalmer om frid, saknad och förlust av sin förödande, omstörtande sorg. Onyanserat hajpad i media som ett slags felfritt verk man vördnadsfullt måste gå på tå omkring – men likväl en mäktig platta, trots det.

 

17. Boy HarsherCareful

– Cold Wave-vågens (no pun intended…) coolaste band. Stramt, melodiskt, sexigt.

 

16. NivhekAfter Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House

– Liz Harris lämnar tillfälligt sitt primära projekt Grouper och gör karg, arktisk drone som Nivhek – musik som till och med är lösare i kanterna än fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points.

 

15. Alphaxone Chronosphere

– Iranske ambientmästaren Alphaxone är produktiv, men han gör en sällan besviken. Chronosphere – en djupdykning i massiv, trollbindande space ambient – är inget undantag. Ett av många kvalitetssläpp i år från favoritlabeln Cryo Chamber.

 

14. Premiere Premiere (EP)

– Klassiska skivbolag som Luxury må ha lagt ner och 00-talet är nu jävligt längesedan, men Premiere finns. Premiere tar det bästa från TTA, Radio Dept. och Boat Club, och under loppet av en EP räddar de svensk indie. Hatten av. Hoppas bara att de inte råkar ut för samma öde som nyss nämnda Boat Club och lika fantastiska popbandet Days – att det bara blir en fullkomligen briljant EP och sedan ingenting mer.

 

13. Dødsmaskin Ødelagt

– Perfekt balans mellan dark ambient, kärva dödsindustriella influenser och fina melodier. Inte många klarar den balansen.

 

12. Leonard CohenThanks for the Dance

– Såhär – precis såhär – ska postuma plattor låta. Enda minuset är väl att saknaden väcks till liv igen.

 

11. Rome Le Ceneri di Heliodoro

– Europa har störtat ner i avgrunden och av stoftet har Jerome Reuter skapat ett särdeles vackert album. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan.

 

10. Liam GallagherWhy Me? Why Not.

– Vill man ha rock’n’roll med lika mycket skrev som hjärta är det fortfarande Liam som är the go-to-guy. Solodebuten As You Were var en megasuccé, men i ärlighetens namn inte jättespännande rent musikaliskt, på det hela taget. Uppföljaren Why Me? Why Not. blev en lika stor succé, men är musikaliskt så ofantligt mycket intressantare. Och ambitiösare. Och mer vågad. Och med ett gediget låtmaterial från början till slut. Här blandas lennonismerna ut med fuzz, tung blues och en del pop. Det bästa Gallagher-albumet sedan Dig Out Your Soul (2008).

 

9. Meipr Egalecto

– Med tunga stråkar och lika tung elektronik har Meipr skapat dels ett av årets två bästa dark ambient-plattor och dels ett soundtrack till postapokalypsen som just nu otåligt väntar på att världen ska sluta brinna.

 

8. Lana del ReyNorman Fucking Rockwell!

– Man kan fortfarande slå brett och bli stor stjärna på sina egna villkor och genom att göra bra och personlig musik – fråga bara Lana del Rey.

 

7. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Bruce har haft det litet kämpigt och svajigt i studion under egentligen hela 2000-talet (skivorna har pendlat mellan starka men ojämna och rent ut sagt svaga), men med Western Stars var han äntligen tillbaka i gammal god form. Skivan, som blandar folk och country med solig Laurel Canyon-pop, är hans bästa sedan The Ghost of Tom Joad (1995).

 

6. Hurula Klass

– En modern klassiker redan efter första lyssningen. Hurula har ett hjärta som blöder för alla vi som växte upp faderlösa, mindre bemedlade och med en konstant oro som åt upp varje tyst minut.

 

5. Nicole SabounéCome My Love (EP)

– Efter lysande Miman (2015) var det tyst från Sabouné. Sent i höstas visade hon med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Come My Love är det mest drabbande svenska släppet i år och ett modigt styrkeprov från en artist som bara blir bättre och bättre.

 

4. Shrine Quintessence

– Ingen skapar tyngre, mer utomvärldsliga ljudbilder än Hristo Gospodinov. Ordeal från 2016 är ett av årtiondets bästa album, och Quintessence från i höstas är fanimig inte jättemycket sämre. Fjolårets (besvikelse) Celestial Fire kan man bortse från – det är Quintessence som är Ordeals verkliga uppföljare. Dark ambient lika blytung och andlöst vacker som ett stålskepp mot en mörkgrå himmel.

 

3. Sorry GirlsDeborah

– Kristallklar pop, sårigt vemodiga melodier och ett drömskt 80-tals-skimmer. Jag vet inte när jag senast hörde en lika helgjuten popplatta som denna. Förtjänar all uppmärksamhet, men får dessvärre nästan ingen.

 

2. Have a Nice LifeSea of Worry

– Modern postpunks främsta nihilister var 2019 tillbaka efter ett fem år långt uppehåll. Det har mognats, skaffats barn, men trots det har Dan och Tim inte lyckats skaka av sig fruktan och fasan inför tillvaron. Deras mattsvarta postpunk är fortfarande brusig, distad och mullrig, deras existentiellt förvirrade och förtvivlade texter liknar fortfarande inga andras. HANL kan inte beskyllas för att vara överdrivet produktiva (tre album på elva år har det blivit), men så länge kvalitén är lika skyhög som den hittills varit är det väl okej med mig.

 

1. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

– Efter två ohyggligt tunga sorgearbeten var Phil Elverum äntligen tillbaka så som jag vill ha honom. Den senaste tidens trauman (dödsfall och skilsmässor) är allestädes närvarande, men är inte de dominerande temana. Nej, den Phil vi hör på Lost Wisdom pt 2 är i mångt och mycket samma Phil som vi hörde på legendariska album som Wind’s Poem, Sauna och Dawn – en vildmarkens Albert Camus, full av insikt i den moderna människans själ och tankar, alltid redo med några lugnande ord för alla vi som nervöst stapplar genom tillvaron, musikaliskt beväpnad med akustisk och elektrisk ödesmättad folk. Det stod tydligt redan efter första lyssningen att detta var årets bästa platta, och den känslan har inte gett vika.

***

Nu var det slut. Efter att ha dränkt er i listor under en månads tid ska jag nu ta en kort paus för att sedan återvända med ordinarie innehåll efter nyår. Vi hörs då! Gott nytt år!

/N

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

2010-talets bästa album: lista 1/4

4828968C-CDF5-4D65-AE6A-6C43C7A25989

Och så närmar sig ännu ett årtionde sitt slut. På det personliga planet har det varit minst sagt blandad kompott. Bara påfrestande eller även karaktärsdanande? Jag antar att tiden får utvisa det.

Musikaliskt har det emellertid varit mestadels njutbart – om man förstås bortser från alla ikoner som gått ur tiden (Bowie! Lou Reed! Scott Walker! Dr John!), att albumformatet tappat mark till förmån för spellistor, EP:s och enstaka låtar och att den kommersiella popmusiken bara blivit mer och mer urvattnad (varför tittar folk fortfarande på Idol? Hur kan Ed Sheeran sälja plattor som han gör? Varför går folk i taket av Swedish House Mafia? Vad fan hände med hiphoppen? Har världen förändrats eller är det jag? Frågorna är ändlöst många.).

Men detta tänker jag inte fokusera på. Nej, istället ska jag med början i dag, första advent, med diverse olika listor och annat sammanfatta det allra bästa med 2010-talet. Först ut är listan Årtiondets bästa album: lista 1/4 (platserna 50-41). Varje advent kommer en ny lista ut. De tre första är topp 10-listor, och den sista är således en topp 20. Har alla fattat? Inga frågor? Bra. Då kör vi igång.

 

50. Kent Jag är inte rädd för mörkret

År: 2012

kent (2)

 

– Kents 10-tal tillhör på det hela taget inte deras starkaste period, men 2012 års album Jag är inte rädd för mörkret står som ett lysande undantag. Efter överjästa och tungfotade Röd (2009), som avslutade deras annars så fantastiska 00-tal, och ojämna En plats i solen (2010) var Jag är… en jättefin återgång till starka melodier och vemodig pop. Dessutom är det ett av bandets bäst producerade album, med ett luftigt och atmosfäriskt sound. Att deras efterföljande två album (som också kom att bli deras sista) tillhör deras sämsta är en annan historia.

 

49. Maria TaylorIn the Next Life

År: 2016

maria

– Även detta en return-to-form-platta. Marias bästa album sedan 2007 års Lynn Teeter Flower eller åtminstone LadyLuck (2009) och full av utsökta, melankoliska folkpoplåtar. Bäst är ”If Only” – den otröstligt vemodiga duetten med gamla flamman Conor Oberst. Maria förgyllde ju mången Bright Eyes-låt under 00-talet med sin himmelska stämma, men när relationen upphörde, upphörde också samarbetet. ”If Only” var deras första låt ihop sedan 2007.

 

48. The xxCoexist

År: 2012

xx

– Ett av det här årtiondets mest hypade band – särskilt under dess andra halva. Men till skillnad från många andra (brittiska) upphaussade band, lever The xx i regel upp till lovorden. Bättre än på Coexist har de dock aldrig varit, varken förr eller senare. Här drar de sin ljusskygga, kyliga och romantiska minimalistpop så nära perfektionen man förmår. Det är sårigt och coolt, om vartannat.

 

47. Lebanon HanoverWhy Not Just Be Solo

År: 2012

lebanon

– Bland det bästa med det här årtiondet har varit cold wave-genrens storstilade återtåg, efter att ha varit hopplöst ute i många år. Och tysk-brittiska Lebanon Hanover har i sanning gått långt (längst?) fram i ledet. På andragiven Why Not Just Be Solo blandas The Cures strama, karga Seventeen Seconds-sound med 80-talets franska cold wave och band som Asylum Party, och parat med sångerskan Larissa Iceglass djupt misantropiska och uppgivna texter har Lebanon Hanover skapat ett av genrens bästa album.

 

46. Azure BlueBeneath the Hill I Smell the Sea

År: 2015

Print

– Tobias Isaksson är en popsnidare av rang. Under 10-talet, närmare bestämt mellan 2011-2015, gav han ut inte mindre än tre av de bästa svenska indieplattorna under årtiondet. Allihop genomdränkta i melankoli och saknad, allihop fullproppade med fina melodier, allihop otroligt drömska. Jämnast och mest sammansatt av dessa är 2015 års Beneath the Hill I Smell the Sea – från plågsamt vackra öppnaren ”A Town Like Alice”, till avslutande och ytterligt nostalgiskimrande Sommerlied. ”Bitterljuvt” är ett uttjatat begrepp, men vad det passar fint in på den här skivan.

 

45.Iggy PopPost Pop Depression

År: 2016

postpop

– Jag älskar riktigt fina comebacker. När äldre, uträknade, lite förbisedda artister lyckas ta sig tillbaka in i finrummen och rampljuset – och det tack vare ett riktigt bra album. Våren 2016 gjorde Iggy Pop precis detta. Till sin hjälp hade han något av en supergrupp, bestående av kapellmästareJosh Homme (Queens of the Stone Age), Dean Fertita (Queens of the Stone Age) och Matt Helders (Arctic Monkeys), och tillsammans skapade de Iggys starkaste platta sedan 1977 års båda mästerverk The Idiot och Lust for Life. Kåt, kaxig, cool och sårbar, lät han, och musiken…vad den svängde!

 

44. SlowdiveSlowdive

År: 2017

slowdive

– Ännu en förbaskat stark comeback. Sedan förra skivan, Pygmalion (1995), hade soundet Slowdive var med och skapade blivit hett, hippt och trendigt igen och gett upphov till en uppsjö av drömska, shoegaziga band – vissa riktigt bra, andra sämre. Men med sin självbetitlade comebackplatta visar Slowdive att gammal är äldst.

 

43. Mark LaneganBlues Funeral

År: 2012

lanegan

– Lanegan har varit extremt produktiv under 10-talet. Åtta studioalbum har det blivit (fem i eget namn, tre samarbeten). Ibland har låtkvalitén lidit av hans höga produktionstempo och några album är ojämna. Närmast en riktig fullträff kommer han med suveräna Blues Funeral, från 2012. Här existerar murrig, sotig blues jämsides med elektroniska influenser – något som sedan dess blivit Marks signum och modus operandi – och det låter fantastiskt.

 

42. HurulaKlass

År: 2019

hurula

– Mindre BD, mer sena Ebba Grön utblandat med postpunk, men framförallt har Hurula aldrig låtit skörare, mer genuin. Bättre. Klass är ett förödande album. En modern klassiker i samma sekund som sista låten tonade ut.

 

41. Frida HyvönenKvinnor och barn

År: 2016

frida

– Epitetet ”modern klassiker” kan utan vidare tillskrivas även Frida Hyvönens monumentala, omtumlande Kvinnor och barn. Med den skivan började Hyvönen skriva och sjunga på svenska, och med ens kom hon närmare nerverna, köttet, blodet och anden än hon någonsin varit förr. Kvinnor och barn är tolv mer eller mindre förkrossande låtar om barndom, föräldraskap, ensamhet, död och kärlek. Tolv låtar där Hyvönen visar att hon är en av de bästa sångarna och textförfattarna vi har.

***

Det var allt för denna gång. Andra advent avslöjas platserna 40-31. Försök att lägga band på er tills dess.

 

Recension: Hurula – Klass

klasshurula

Robert Hurula har alltid stått på den lilla människans sida. Aldrig låtit förljugen när han sjungit om utanförskap eller trasighet. Men aldrig förr har det bränt till som det gör på tredje sologiven Klass, utgiven i dag, fredag, på Razzia/Sony. 

Redan vid omslaget står det klart att vi på Klass kommer Hurula närmare än någonsin. På bilden tagen av Luleåpolisen ser vi en tonårig Hurula kort efter att han gripits efter ett inbrott i en pizzeria. Långt innan grammisar och rock’n’roll. I en intervju med Norrbottens Kuriren sa han ”Det [inbrotten] var underhållningen för mig och mina kompisar, ett gäng utan direkt vägledning i livet.” Mugshot-blicken är penetrerande. Den är lika mycket ett ”fuck you” som ett uppgivet ”helvete…”. Ett vrål rakt ut och ett invärtes skri. Tioårsperioden som följde arresteringen är enligt en annan intervju den sämsta i Hurulas liv. Och det är den tiden – barndomen, uppväxten och de tidigaste vuxenåren, och de människor som befolkade Hurulas liv – som skivan kretsar kring.

Utan pretentioner eller fasader gräver han djupt ner i sin egen, personliga mylla och historia och det han hittar är kanske inte bildskönt eller romantiskt, men det är oförblommerat, ärligt och prickfritt formulerat. På öppningsspåret Järnvägsbron sjunger han med eld i strupen om en närståendes depression och självmord och om miljonprogramsområdet han växte upp i. På Inte min son bränner det till om möjligt ännu mer. Vi är tillbaks i lägenheten och Hurula gömmer sig på sitt rum – från omvärlden och från styvfadern helt renons på medkänsla och kärlek. Volymen vrids ner på det vackra och sköra stämningsstycket Livstid och vi kommer Hurula ännu närmare och tillåts blicka in i hans ”instängda lägenhetsliv”. Det känns som om vi tjuvlyssnar på något vi inte har med att göra, men det är så vackert att inga alternativ finns. Jag vet är plattans ljusaste stund. En kärlekshistoria i en värld där kärlek är något man inte kan ta för givet. Ett annat slags ljus lyser i bräckliga avslutaren Innan ljuset. Där känns Hurula som ett slags fyrtorn i mörkret för alla oss som känt oss otrygga, oönskade, rädda och fel. Detta är sannolikt skivans bästa spår – vilket säger en del om en skiva som helt saknar svagare spår.

Musikaliskt har han till stor del skakat av sig eller åtminstone rekonstruerat om punkoket från tiden i Masshysteri. Likaså har Broder Daniel-gitarrerna (och -stämningarna) från de två första skivorna tonats ner och på Klass hör jag i stället sentida Thåström och stundtals även engelska 80-tals-band som Chameleons. Men som jag redan nämnt finns här även en skörhet och en intimitet som Hurula tidigare inte gjort sig känd för. Men den passar honom och skänker hans uttryckssätt än mer trovärdighet och nyanser. Den krispiga, skimrande produktionen har vi ingen mindre än Per Hägglund (Imperiet, Thåström) att tacka för. En man som vet ett och annat om postpunkstämningar och hur man snickrar ihop mäktiga ljudlandskap.

Det känns som att Hurula, efter fem år och tre album som soloartist och elva år sedan debuten med Masshysteri, redan gjort den där skivan som artister vanligtvis kämpar sig fram emot i årtionden. Jag nödgas nu ta till en ofrivillig ordvits: Klass är en modern…klassiker.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Innan ljuset

Om ni gillar detta: Thåström – Skebokvarnsv. 209, The Chameleons – Script of the Bridge