RECENSION: The Good, the Bad & the Queen – Merrie Land

Damon Albarn har gång på gång visat att han är den från britpop-generationen som åldrats bäst. Hans hunger tycks outsläcklig, hans nyfikenhet likaså. Hans sinne för (vemodiga) melodier är oantastligt. Vi har hört det i sentida Blur, i Gorillaz och på hans utomordentliga soloskiva från 2014. Och vi hörde det 2007, på ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queens debutalbum. Nu är gruppen, bestående av Albarn, Paul Simonon (The Clash), Simon Tong (The Verve) och Tony Allen (afrobeat-pionjär, känd från bl.a. Fela Kutis legendariska band Africa ’70), tillbaka med sitt andra album. Då, 2007, besjöngs och sörjdes ett London, och kanske i synnerhet ett England, i krig. Nu, 2018, har en annan kris, nämligen Brexit, lockat bandet att göra den uppföljare man inte trodde skulle komma.

Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien.

På debuten var grunden ett slags experimentell, djupt, djupt melankolisk och väldigt engelsk folkmusik, men med stark förankring i (lika engelsk) pop och dub. På Merrie Land har folkmusiken till viss del fått stryka på foten. Stämningen är grumligare, tyngre, poppen inte lika tydlig. Dubben, däremot, är allestädes närvarande. Simonons ikoniska bas, som förgyllde, ankrade och skänkte groove till åtskilliga Clash-låtar när det begav sig, mullrar och svänger plattan igenom. Detsamma kan sägas om Tony Allens fantastiska trumfigurer. Att mannen är 78 år är omöjligt att ta in. Han spelar inte bara med glöd – han spelar med eld, återhållen vrede och med gränslösa mängder kärlek till berättelserna som Albarn väver. Nästan lika närvarande är de urbrittiska music hall-influenserna, och tillsammans med dubben och de mardrömslika freakshow-orglarna som dyker upp i hartnär varje låt skapar Albarn och bandet ett sound som både känns igen och känns väldigt nytt.

Till en början var jag skeptisk. Jag älskar Damon Albarns förmåga att skapa enkla, men samtidigt gränslöst vemodiga, engelska popsånger. TGTBTQ:s första platta innehåller några av hans finaste kompositioner i den kategorien. Att Merrie Land är lite trubbigare tog mig till en början emot. Kort sagt: jag var besviken. Men för varje påföljande lyssning släppte besvikelsen. Nu känns det som den självklaraste saken i världen att denna overkliga, kusliga och sorgsna världsbild ska tonsättas med overklig, kuslig och sorgsen musik. Kort sagt: jag älskar skivan.

Jag älskar hur titelspåret ackompanjerar sina hejdlösa ordsalvor om Storbritanniens avsked från Europa med sorgsen tivolimusik. Jag älskar hur Gun to the Head, med sin käcka refräng, hade kunnat vara ett överblivet spår från både Modern Life is Rubbish och The Village Green Preservation Society. Jag älskar den drog- och spritstinna resan genom nordvästra England som målas upp i den fantastiska The Great Fire. Desillusionen i The Truce of Twilight och Nineteen Seventeen. Den kolsvarta (inofficiella) Parklife-uppföljaren The Last Man to Leave. Den undersköna avskedshymnen The Poison Tree. Och allt däremellan. Jag älskar hur Damon Albarn till dags dato likt ingen annan kristalliserar och sätter ord och ton på den engelska folksjälen. Hur han gräver i dess digra musikaliska skattkista och ideligen plockar fram det som bäst gestaltar vad landet går igenom just nu. 

Men vad jag älskar allra, allra mest är låten Ribbons. Ribbons är den låt som bäst (och mest) återkopplar till TGTBTQ:s debutalbum, Albarns soloplatta och moderna Blur-mästerverk som Under the Westway och My Terracotta Heart. Ribbons är en otröstligt sorgsen folkballad, med en melodi som vilken annan låtskrivare som helst skulle gå över lik för. Till ett skört komp (och den där melodin som man inte kan nämna för många gånger) vecklar ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) ut sig. Och om någon någonsin tvivlat på om Damon Albarn är sin generations bäste sångare behöver denne någon endast lyssna på Ribbons. Själv tvivlar jag bara på om Damon någonsin sjungit bättre än vad han gör här.

Sannolikt är Merrie Land årets bästa album. Lika sannolikt är det att det är 482 MHz:s första fullpoängare. En skiva som växer och växer, ju mer du sjunker in i den.

Betyg: 10/10

Bästa låt: Ribbons

Om du gillar detta: The Good, the Bad & the Queen – s/t, Damon Albarn – Everyday Robots