Den 14 maj 1998 tystnade en av musikhistoriens mest ikoniska och stilbildande röster. Francis Albert Sinatra gick bort, 82 år gammal. Och med honom en monumental bit av 1900-talet. Jag minns det tydligt, även om jag bara var 12 och lyssnade på hiphop (jag skulle upptäcka Franks musik på allvar ett par år senare). Frank var morfars idol och detta var enda gången jag sett morfar, denna urkraft, denna symbol för gammaldags pondus, manlighet, stil, och klass (alltså inte olik Sinatra på det sättet), påtagligt skärrad. Jag ska inte säga att han grät, men han var mer än märkbart berörd. Detta har alltid dröjt kvar. Frank måste vara något alldeles särskilt, tänkte jag. Sånär som på dagen ett år senare dog också morfar. Det har också alltid dröjt kvar.
Sinatra var många saker för fruktansvärt många människor. För Bobbysox-generationen var han den tanige skönsjungande The Voice. För andra var han sinnebilden av det goda livet. Vissa såg honom som ett italienskt råskinn med suspekta kontakter. En del tänker på alla kvinnoaffärer, eller på låtar som My Way, på New York, New York, Strangers in the Night, Härifrån till evigheten (filmen som räddade karriären för honom). Han var lika mycket Vegas-nätter utan slut som han var regnvåt asfalt under blinkande neon. Lika mycket LA-glitz som ensamma New York-nätter.
Själv tänker jag främst på Sinatra som alla tiders bästa ‘saloon singer’. Den där ensamma rösten under småtimmarna, på skivtallriken, i hörlurarna, på nattklubbens scen, på jukeboxen, som sjöng från sitt hjärtas mörkaste vrår om förlust, fylla, om att bli lämnad, om ensamhet och om livets alla uppförsbackar. Sinatra själv återkom ofta till sin roll som saloon singer och det var det epitetet han själv var mest bekväm med. Och det var dessa många album som var hans allra bästa.
För att hylla denna outsägligt stora artist ska jag nu lyfta fram hans 20 bästa saloon-låtar, med förhoppning om att fler ska upptäcka dem. Och om det fortfarande finns folk som undrar vad exakt en ‘saloon song’ är hänvisar jag till vad musikjournalisten Marc Myers har sagt: ”A saloon song, by definition, is a conversation set to music that one has with oneself or with an imaginary bartender about being dumped. It doesn’t matter if the ”bartender” is actually listening, and the person singing can, of course, be a man or woman. What matters most is the impression the singer leaves with the listener that he or she is at a near-empty bar around closing time and sharing his or her romantic woes.” Och med de orden…
20. Spring Is Here
År: 1958
Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely
– Våren är här, men protagonisten kan inte glädjas. Han utgår ifrån att hans kärlekslöshet och ensamhet ligger till grund för detta, och moln samlas på den tidigare så blå himlen. ”Spring is here, I hear…”
19. A Man Alone
År: 1969
Album: A Man Alone: The Words and Music of McKuen
– 1969 gjorde Sinatra en platta med tolkningar av (den utskällde och hånade) poeten Rod McKuens dikter. Jag vet egentligen ingenting om McKuen, men plattan är ett sant guldkorn från Sinatras mogna epok. Vissa spår är rena reciteringar av McKuens rättframma dikter om ensamhet, andra är tonsättningar. Sinatra sjunger med närvaro och med enorm patos. Titelspåret är möjligen det bästa, men jag är faktiskt osäker.
18. Good-Bye
År: 1958
Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely
– Ett bittert, mörkt, bluesigt nummer signerat Gordon Jenkins, från Sinatras allra bästa album. Om brutna löften och om att låta kärleken dö.
17. In the Wee Small Hours of the Morning
År: 1955
Album: In the Wee Small Hours
– Titelspåret till ett av Sinatras allra mest klassiska album – tillika ett av tidernas första konceptalbum – är en skör historia skriven av David Mann, där den obesvarade kärleken håller protagonisten vaken långt in på småtimmarna, när resten av världen sover. Orkestern spelar ack så försiktigt, som för att inte störa.
År: 1965
Album: The September of My Years
– 1965 var Sinatra 50 år. Han kände hur tiden började rinna iväg och med oförställd och bitterljuv melankoli sjöng han: ”As a man who has always had the wand’ring ways, now I’m reaching back for yesterdays”. Vagabonden, vars enda stig varit den som lett framåt, har plötsligt blivit nostalgisk. Han vill tillbaks, kanske ställa något till rätta. ”And I find that I’m sighing softly as I near
September, the warm September of my years”
15. Only the Lonely
År: 1958
Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely
– Programförklaringen till detta klassiska album. Filmiska stråkar, några melankoliska pianoackord och så Ol’ Blue Eyes som proklamerar: ”Each place I go, only the lonely go”. Och med ens står vi och hänger vid baren, på det sista nattöppna stället.
År: 1955
Album: In the Wee Small Hours
– Att Morrissey är Sinatra-fan är ingen hemlighet, och finns det någon Sinatra-låt som mer än någon annan borde tilltala Morrissey är det Glad to be Unhappy. 30 år innan The Smiths ironiserade Sinatra med bitterljuv stämma över sin egen ångest och ensamhet på ett sätt man numera helt förknippar med croonern från Stretford.
13. Drinking Again
År: 1967
Album: The World We Knew
– Hjärtesorg och fylla – två saker man förknippar med både Sinatra och saloon-genren. Öppningsstrofen sätter omedelbart tonen: ”Drinkin’ again and thinkin’ of when, when you loved me. I’m havin’ a few and wishin’ that you were here.” Sinatra sjunger med sin mest uppgivna stämma – han låter verkligen urlakad – medan bartendern tittar på klockan och torkar ur glasen. En av Sinatras bästa 60-tals-ballader.
12. Stormy Weather
År: 1959
Album: No One Cares
– Mullrande trummor och en olycksbådande cello öppnar låten, innan Sinatra kommer in och sjunger med rösten hos någon som blivit fullkomligt sönderriven av livet. Han låter rädd och ångestriden på ett sätt han nog aldrig gjort vare sig förr eller senare. Jag vill t.o.m. gå så långt som att säga att detta är Sinatras allra mörkaste låt. Att det, som alltid, låter så oförställt och nära gör obehaget bara starkare. Stormy Weather är en låt man inte kan värja sig mot, och jag råder er alla att lyssna med måttfullhet!
År: ca. 1981
Album: Everything Happens to Me
– Inspelad i en rad versioner, och cirka 1981 gjorde han sitt sista och, skulle det visa sig, starkaste försök (som saknas på Spotify! Versionen jag länkar till i spellistan nedan är från plattan Close To You från 1957). Från början en lätt ironisk och självförebrående låt gjord ihop med Tommy Dorsey och hans orkester (som ju Frank sjöng med under några år på 40-talet), men den här versionen är mörkare, med en ny text, och Sinatra sjunger med det knarret i rösten han fick under de sista decennierna. Magnifikt.
10. Rain in My Heart
År: 1968
Album: Cycles
– Kanske något för pampig för att kunna klassas som en typisk saloon song (åtminstone vad gäller refrängen), men den är för bra för att hållas utanför listan. Protagonisten förebrår kvinnan som lämnat honom, samtidigt som han medger att han inte kan släppa henne. Klassiskt. Utåt visar han inte sin sorg, men invärtes rasar monsunregn och sliter honom i tu. Allt medan musiken pendlar mellan stramt och nyktert och expressivt och pampigt.
9. One for My Baby (And One More for the Road)
År: 1958
Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely
– Kanske den allra mest klassiska saloon-låten genom alla tider. Detta är arketypen och urmodern – både vad gäller text och musik. Till ett late-night-jazzigt pianokomp sjunger Sinatra till sin bartender: ”It’s quarter to three
There’s no one in the place except you and me
So set’em up Joe
I got a little story you I think you should know”, varpå tungsint fyllesnack följer. Och en av Sinatras mest klassiska låtar vecklar ut sig.
År: 1957
Album: Where Are You?
– Mollstämd, atmosfärisk jazz, där kärleken korresponderar med årstiden utanför fönstret. Bill Evans och Miles Davis har också spelat in minnesvärda versioner.
År: 1957
Album: Where Are You?
– Anledningen till att Sinatra spelade in så många saloon songs, torch songs och ballader under, framförallt, 50-talet, sägs vara den giftiga av-och-på-relationen han hade med Hollywood-stjärnan Ava Gardner. Sinatra lämnade sin första fru, Nancy, för Gardner och de levde ihop under åren 1951-1957. Gardner har sagt att han var hennes livs kärlek och sannolikt var det ömsesidigt. Relationen var som sagt allt annat än idyllisk. De slogs, bråkade, separerade, bedrog varandra, och Sinatra drevs nästan till självmord. Och de hade fruktansvärt svårt att släppa varandra och den här konflikten fick Frank utlopp för på flera skivor under 50-talet. Vad som får låten I’m a Fool To Want You att sticka ut är det faktum att Frank var med och skrev texten till den. Frank var ju annars ingen låtskrivare, men här provar han sina vingar – och han gör det ypperligt väl! Texten fångar perfekt Franks och Avas infekterade relation, och musiken andas uppgivna nätter framför aldrig sinande glas.
År: 1959
Album: No One Cares
– Med textrader som: ”You’re like a falling star that dies, and seems to go on dying” står det tydligt att detta är en blytung saloon song, från ett av hans bästa album med (nästan) samma namn. Tittar man på skivomslaget blir det ännu tydligare.
5. I Loved Her
År: 1981
Album: She Shot Me Down
– Sinatras sista fullträff, om man så vill, var plattan She Shot Me Down, från -81. Efter en rad splittrade album under 70-talet var SSMD en återgång till skivorna han spelade in under 50-talet på Capitol Records. Vi snackar (ja, ni vet ju nu) ballader, stråkar, late-night-jazziga arr, och texter om förlust sjungna med en nu 65-årig röst nedtyngd av motgångar och welt-schmerz. Sinatra sa själv om albumet: ”A complete saloon album…tear-jerkers and cry-in-your-beer kind of things.” I Loved Her är utan tvekan höjdpunkten. En olycklig historia om två alldeles för olika älskande: den enkle mannen och den finkulturella donnan. ”She was Mozart, I was Basie, she was afternoon tea, I was saloon…” Sinatras radar upp flera exempel i den stilen och beklagar sig: ”Opposites attract, the wise men claim,
Still I wish that we had been a little more the same.
It might have been a shorter war,
If we had know each other more.” Låten avslutas med att Sinatra säger att trots att hon visste och kunde mycket fanns det en sak hon inte visste, och det var att han älskade henne – därför att han aldrig berättade det. Jisses. Cry-in-your-beer, indeed.
4. The Night We Called It a Day
År: 1957
Album: Where Are You?
– Från början Sinatras första inspelning som soloartist. Men den ultimata versionen är den från det fantastiska albumet Where Are You?.
Det talas ofta om Sinatras sångteknik. Om hans sätt att frasera och hans andningsteknik. Jag sticker här ut hakan och påstår att ingenstans hör vi bättre prov på just detta än i The Night We Called It a Day. Lyssna på hur han tar sig igenom tredje versen. Hur han åker slalom mellan fraserna och ser sig inte om. Häpnadsväckande. En av hans tre bästa sånginsatser, på det stora hela.
3. Angel Eyes
År: 1958
Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely
– Den låt som bäst utmanar One For My Baby om titeln ”Alla saloon-låtars urmoder”. Allting klaffar här: barmiljön, den nattliga stämningen, det släpiga och atmosfäriska jazzkompet. Texten om den där kärleken som oupphörligen hemsöker en.
”Try to think that love’s not around
Still it’s uncomfortably near
My old heart ain’t gaining any ground
Because my angel eyes ain’t here”
Låten avslutas oändligt snyggt med att protagonisten ger sig ut i natten för att leta efter ”Angel Eyes”. Excuse me while I disappear, sjunger han.
Även detta en av Sinatras mest klassiska låtar, och live var den något alldeles särskilt.
År: 1958
Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely
– Blekt ljus från en gatlykta, regnvåt asfalt, tomma gator. ”Jag driver runt i natten, för jag sover inte bra”, sjöng Pelle Ossler 2013 på låten Tiden lider, och detta är ett tema som även Sinatra var väl bevandrad i. Vad mer finns att göra, när hjärtat känns söndertrasat, än att småfull driva omkring i den öde staden och hoppas/inte hoppas att man mot förmodan stöter på den där personen man bara måste glömma? Och är det möjligen protagonisten från Angel Eyes som vi träffar på här?
1. What’s New?
År: 1958
Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely
– Och så var vi framme vid ettan – den allra bästa saloon-låten. Även den från mästerverket Only the Lonely. Om precis det där osannolika mötet jag var inne på här ovan. Den olycklige saten springer på sin gamla kärlek och tafatt och lite nervös försöker han spela mogen och balanserad: ”What’s new? How is the world treating you?”, frågar han, men kan inte låta bli att komma med komplimanger: ”[You’re] Lovely as ever, I must admit”. I nästa vers tappar han fattningen ytterligare, när han mot bättre vetande drar upp kvinnans nuvarande relation, och man anar att han blev lämnad på grund av den: How did that romance come through? We haven’t met since then…” Han avslutar med hjärtat i rännstenen och proklamerar: ”I haven’t changed, I still love you so…”, och man kan inte hjälpa att känna att han borde stannat hemma den där kvällen. Å andra sidan blev det en bra låt av det hela – den allra bästa saloon-låten.
***
Och där var det slut. Öppna nu en flaska Daniel’s eller gråt ner i ölen, och höj volymen. Här är låtarna samlade i en Spotifylista.
Vila i frid, Frank. Och morfar, som öppnade mina ögon och öron.
482 MHz 
En reaktion på ”FRANK SINATRA – 14/5 1998-14/5 2018: 20 ‘Saloon Songs’”