Etikett: piano

BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke Nikanor – Skymningslåt

– Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray – Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius – Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The Faint – Chameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches – Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

KORTRECENSIONER: Tre album

Det är en särdeles stark musikvår i år. Den ena grymma plattan kommer in efter den andra, och man hinner knappt få luft. Dessutom är det en massa annat som slukar ens tid och det är så mycket man måste hinna med. I kväll gjorde jag det enkelt för mig: tre plattor på en gång. Två korta recensioner, en halvkort. Tvära kast, brett spektrum. Skyhög kvalitet. Några av årets allra bästa skivor.

Leila Abdul-Rauf – Diminuition

– På sin tredje fullängdare gör amerikanska Leila Abdul-Rauf dark ambient på ett sätt man inte alls är van vid. Hon hämtar lika mycket inspiration från jazzen som från europeiskt maskinmörker, när hon med subtilt blås, ödsligt piano och gitarrer väver fram sina skuggfigurer till låtar. Vissa låtar är helt instrumentala, vissa sjungs med en eterisk röst som för tankarna till Lisa Gerrard. Maskinerna är också närvarande, men de tar inte plats och till stor del handlar soundet om mellanrummen mellan maskinerna och de andra instrumenten.

Detta är musik för ensamma nätter och tidiga morgnar. Musik som hasar fram i dimma, in och ut ur medvetandet. Och det är utan tvekan ett av årets mest imponerande släpp. Och skivan har årets vackraste omslag.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Wayward, men skivan är en helhetsupplevelse.

Om ni gillar detta: Bohren & Der Club of Gore – Sunset Mission

 

Grouper – Grid of Points

– I ungefär samma värld som ovanstående hittar vi Grouper och hennes senaste, elfte, album. Här handlar det uteslutande om pianobaserad musik, men även här är sången eterisk och svävande. Och här, precis som hos Rauf, handlar det om mellanrum i soundet. Om saknad. Om tomma ytor. Det är i bruset mellan anslagen i pianot det händer. Och i de subtila små effekterna och ekona. Och det är ett vindpinat sound som Liz Harris skapat. Att hon är baserad i Pacific Northwest-området hörs klart och tydligt. Plattan andas lika mycket djup Twin Peaks-skog som ödsliga kustremsor under blytunga moln och med vågor skvalpande runtomkring.

Detta är Groupers bästa platta och ett album som kommer återfinnas ganska högt på årsbästa-listan i december. Sanna mina ord.

Ps. Skivan är mastrad av ljud- och ambientgeniet Rafael Anton Irrisarri. Ett finfint plus i kanten.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Breathing, men även här är det utan tvekan fråga om en sammansatt helhet.

Om ni gillar detta: Grouper – Ruins

 

Leon Bridges – Good Thing

– Nu till något helt annat. Amerikanske soulsångaren Leon Bridges har släppt sitt andra album – uppföljaren till 2015 års retrohit Coming Home. Och saker har hänt. Han är fortfarande förankrad i soulhistorien, men har släppt sitt tidigare så fasta grepp om de gamla Sam Cooke– och Otis Redding-vinylerna. Nu blickar han framåt. Vi hör Curtis Mayfields tidiga 70-tal i gitarrspelet och falsetterna. Michael Jacksons sublima 80-tal hörs klart och tydligt i låtar som Forgive You och If It Feels Good (Then It Must Be). Och på You Don’t Know samsas både Michael och Prince. Bridges har heller inga problem med att sälla sig till 00-talets neo-soul-garde (D’Angelo, Bilal, Raphael Saadiq etc). Det är med andra ord fortfarande retro, men med ett tveklöst fäste i samtiden. Och det är ett mer mångbottnat och komplext sound. Good Thing är ingen förutsägbar platta. Här finns också en mognad och ett eget ID, som ännu inte hade hunnit utvecklas på förra plattan.

Vidare har låten Beyond stor hitpotential, men är samtidigt plattans i särklass sämsta, och låter som något som den olidlige Ed Sheeran hade kunnat klämma ur sig om han för sitt liv kunde förmå sig att skriva en enda okej låt. Detta är en ganska unik fläck på den annars självlysande solen som är Good Thing, och definitivt något man kan leva med. Och Leon Bridges är en artist jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Forgive You

Om ni gillar detta: Michael Jackson – Thriller, Curtis Mayfield – Curtis