Nu när vädret gjort bort sig igen, vad passar då bättre än lite mörk och vemodig popmusik? Ingenting! Varsågoda!
– Slutet av-mitten-spåret på det brittisk-amerikanska postpunk-bandets senaste album är oändligt vemodig, svepande och vacker goth. Tänk The Essence, Disintegration-Cure och Sad Lovers and Giants. Tänk regnvåta hedar under skiffergrå skyar.
Tallest Man on Earth – Somewhere in the Mountains, Somewhere in New York
– Ängslan och rädsla för förlust, till tonerna av en tidlös folk-melodi, och så Kristian Mattssons alldeles unika röst på det. Som ett gryningsljus över Appalacherna.
No Suits in Miami – Plain Sight
– Med nya No Suits in Miami-singeln Plain Sight är det plötsligt inte längre lika självklart att Hater är vassast i landet på sorgsen och genialt melodisk indiepop. Lundagänget No Suits…hotar definitivt sina grannar i Malmö. Och Plain Sight är en fantastisk poplåt, där varma och jangliga gitarrer, atmosfäriska syntar och Field Mice-sjuor sätts på piedestal och vårdas mer än ömt.
Wrekmeister Harmonies – The Alone Rush
– JR Robinson har döpt sitt musikprojekt efter den lysande Béla Tarr-filmen Werckmeister Harmonies, och musiken korrelerar med filmen. Det är mörkt, dissonant, suggestivt, men med en renande känsla som skär genom det svarta. Titelspåret från nya albumet är inget undantag. Men vi slipper de många orkestrala utbrotten som tyngt ner vissa av hans tidigare produktioner, vilket gör The Alone Rush till Robinsons starkaste alster hittills. Diggar man Nick Cave eller 90-tals-Swans/Angels of Light gör man bäst i att kolla upp detta.
Pink Turns Blue – I Coldly Stare Out
– Härom veckan skrev jag om The Essence (och nämnde dem som hastigast även i detta inlägg), och nu tar jag återigen tillfället i akt att lyfta fram ett annat bortglömt europeiskt goth/postpunk-band, nämligen tyska Pink Turns Blue.
I Coldly Stare Out är första låten från första skivan If Two Worlds Kiss, och i mångt och mycket är det klassisk, vindpinad dark wave: mullrande bas, tunga, distinkta trummor, Robert Smith-gitarrer och en synt som ligger som ett istäcke över produktionen. Som sagt, klassiskt. Men gjort med ack så mycket känsla för genren.
Pink Turns Blue existerade mellan 1985-1995, och återförenades 2003. Deras senaste platta kom 2016.
482 MHz 