Två av twee- och indiepoppens främsta fanbärare har nyligen båda släppt nya album; kanadensiska Alvvays och amerikanska The Pains of Being Pure at Heart. Så varför inte behandla bägge i en och samma text?
Alvvays följer upp sin hyllade (och självbetitlade) lo-fi-debut från 2014 med den något mer polerade Antisocialites. Där debuten påminde om Beat Happening och Beta Band låter Antisocialites mer som ren pop, nu förankrad i Johnny Marr-gitarrer och skivbolag som Matador och Sarah Records. Och ofta fungerar det alldeles finfint. Den drömska Dreams Tonite är en av årets finaste poplåtar, om en tvåsamhet som inte riktigt vill sig. Och Not My Baby, om livet omedelbart efter ett uppbrott, är verkligen inte så dum, den heller. Och det är i dessa vemodiga, nedtonade stunder som skivan är som bäst (precis som i fallet med debuten). Då kommer de ofta välskrivna och indiepoppigt finurliga texterna fram och bandets musikaliska finesser och kvaliteter står tydliga. I de (tyvärr lite för många) upptempolåtarna lyser de gamla och något enerverande influenserna igenom och intresset falnar.
The Pains of Being Pure at Heart lider av syndrom, med den lilla skillnaden att här saknas det nedtonade och nyanserande stunder nästan helt och hållet. Kip Berman, för närvarande bandets enda fasta medlem, är fortfarande tweeigt täppt i näsan, men det musikaliska soundet har ändrats till att låta fläskigare. Produktionen låter (relativt!) dyrare och mer opersonlig, syntpåläggen är fler, och det hela drar ofta åt ett ganska ointressant new wave-poppigt håll. Men framför allt saknas melodierna, och för ett renodlat popband är melodierna som bekant a och o. Skivan pågår i dryga 40 minuter och det mesta låter likadant rakt igenom. Det känns extra tråkigt då föregångaren, 2014 års Days of Abandon, var fullsprängd med skimrande indiepoplåtar och Bermans bästa melodier hittills. Förklaringen kan, om man vill vara cynisk, ligga i att detta är Pains mogna album. Berman skrev plattan när han och hans fru väntade barn. För ett band som byggt en karriär på att skriva om ung och flyktig kärlek, i en genre som premierar hjärtesorg och förluster, är det förstås en stor utmaning att tackla en sådan här omvälvande förändring och mognad. Vad gör man som indiepoppare, när kärleken inte längre är flyktig och man har ett litet liv att ta hand om? Kanske gör man gladlynt och melodifattig new wave-pop, vad vet jag? Jag önskar Berman lycka till, och sätter på plattans enda fullträff – det vackra avslutningsspåret Stay, som låter som en uppdaterad Field Mice-ballad.
482 MHz 