Bäst just nu: oktober 2018

 

Blandad kompott den här gången. Allt för att göra hösten lite mer dräglig. Fem album, en singel. 100% kvalitet. Varsågoda.

Colter WallSongs of the Plains (album)

– Kompromisslös prärieromantik från den kanadensisk-amerikanska gränsen. Myllan, dammet och brännvinet bor i den blott 22-årige Colters för sin tid helt unika röst, och han berättar skickligt historier om det nordamerikanska slättlandet, armod och fallna westernikoner. Hur han inte är en nyligen framvaskad relik från många decennier sedan är nästan omöjligt att begripa. Samtidigt vore det onekligen roligt att höra Colter sjunga om något lite mer personligt, ej lika djupt förankrat i vildmarkstrubadur-romantiken från fordom. Man vill inte att det blir gimmick av det hela. Det vore synd och skam på en sådan talang.

 

Kübler RossMitt livs största misstag var att flytta till Malmö (album)

– Årets roligaste albumtitel, tillika årets charmigaste skilsmässoplatta. Men också grym, förtvivlad punkrock om ett liv som gått åt helvete och hur man tar sig ut på andra sidan – med Malmö som kuliss och co-star. Kübler Ross är enligt egen utsago ett post-breakup-band som spelar småländsk emo. I kväll öppnar de för Albert af Ekenstam på Babel i Malmö. Plattan är utgiven digitalt och på kassett på Rundgång Rekords. 20 låtar på dryga halvtimmen. Tryck på play igen.

 

Stainwasher Time Lapse (singel)

– Stainwasher stod för ett av fjolårets finaste stycken svensk drömpop, i form av singeln Ruminate Forever. Nu är hon tillbaka igen – och det låter lika ljuvligt vindpinat och vemodigt som sist. Möjligen är soundet än mer eteriskt, än luftigare, än vemodigare nu än i fjol. Och modigare. Stainwasher kliver längre in i skugglandskapet och jag ser fram emot att följa efter.

 

Adrianne Lenkerabysskiss (album)

Saddle Creek-bandet Big Thiefs sångerska Adrianne Lenker släppte igår sitt andra soloalbum. Vi pratar skör, plockande singer-songwriter-folk i lo-fi-format. Det är intimt och romantiskt, men samtidigt vilar ett subtilt stråk av obehag över plattan. Redan i öppningsspåret dör hon (textens jag, alltså). Samma sak sker i sista låten. Och spritt över skivan, till den varma och intima ljudbilden, sjunger Lenker med både flickig och märklig röst, om avgrunder, vänner som faller ifrån, omöjlig åtrå, flugor och annat som får en att vrida sig lite. Men bra är det. Ruggigt bra.

 

Den Sorte DødBundløse Søer (album)

– Dansk-svenska dungeon synth-duon Den Sorte Død släppte sin debut i fjol, på Anna Von Hausswolffs finfina etikett Pomperipossa Records. En hotfull, stundtals pulserande uppvisning i kolsvart analog synth, som förde tankarna till lika mycket zombiefilm från 80-talet, som till mörka europeiska medeltidsskogar. På Bundløse Søer slås jag av en melankoli som inte riktigt funnits tidigare. Den här gången är det mer atmosfäriskt, mer ambient och mer dagen efter apokalypsen än mitt i den. Framförallt är det otroligt vackert.

 

Offermose Mørkt Førår (album)

– Inte nog med att Den Sorte Død nyligen alltså släppt nytt album, så gör nu den ena halvan av duon samma sak, fast på solokvist. Och resultatet är egentligen inte särskilt långt ifrån DSD. Även i fallet Offermose snackar vi ödslig och karg dungeon synth, med ena foten i bottenlösa svarta tjärn och den andra i grå östblocksbetong. Men Offermose tar steget bort från det strikt ordlösa och har med både gästsångare (Of the Wand and the Moons Kim Larsen, bland annat) och samplingar. Mørkt Førår fungerar utmärkt som en systerplatta till DSD:s Bundløse Søer och visar klart och tydligt var genrens just nu främsta företrädare finns.

Skivan släpptes digitalt och på vinyl på Pomperipossa Records igår 12/10.

 

MALMÖFESTIVALEN 2018: SUMMERING

malmöfestivalen482

Igår avslutades årets upplaga av Malmöfestivalen. Som ni vet var jag där och spanade in ett gäng olika band och artister. Nedan följer mina samlade intryck!

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4129

– Festivalens första dag och jag skulle få återse Radio Dept. för första gången på över 15 år. Jag hoppades på förhand att de skulle lägga visst krut på sitt drömska popmelankoliska material – och jag blev bönhörd. Vi fick Why Won’t You Talk About It, en fantastisk version av Pulling Our Weight och en sparsmakad, närmast sakral, version av mästerverket I Wanted You To Feel the Same. De parade dessa skimrande poppärlor med svängiga nummer som Swedish Guns och Never Follow Suit, och en manglande och alldeles underbar Commited to the Cause. Jag lämnade konserten uppfylld och med den fasta övertygelsen att nästa gång ska det banne mig inte dröja 15 år.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

IMG_4184

– Thåström och bandet är i salig form den här sommaren. De var jättebra i höstas, men levde inte upp till de sanslösa nivåerna från 2012 eller ännu mindre 2015 (om man nu ska jämföra med föregående turnéer alls). Men i sommar kommer de farligt nära. Allt sitter, inte minst ljudet och närvaron. Två avgörande komponenter i Thåströms live-värld. Jag erfor det i juli i Helsingborg, och nu igen i Malmö. Thåström fullkomligen njuter på scen (på dessa två spelningar har jag sett honom le fler gånger än vad jag någonsin gjort tidigare) och bandet är precis så obesvärat samspelta och snortighta som bara de kan vara – Sveriges utan tvekan bästa band.

Nerven – den såriga, bultande, nakna nerven – är tillbaka. I Malmö var det som tydligast under inledande Körkarlen, Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, Om Black Jim och konsertens bägge höjdpunkter Old Point Bar och avslutande Centralmassivet. Old Point Bar var ett baptistiskt väckelsemöte i Ruhr-området och en urladdning utan dess like, och med en Pelle Ossler i högform. Den låten har aldrig låtit bättre – och det säger en hel del. Centralmassivet å sin tur bara fortsätter att bevisa varför den är den vackraste svenska låten i mannaminne och vår tids hymn. I höstas drunknade den i svajigt ljud. Det gör den inte längre. Och Thåström med band visar varför de står ohotade på toppen. Det finns inget bättre.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4203

– På Instagram i tisdags skrev jag: ”Anna von Hausswolff fullkomligen mejade ner oss i kväll. Med en av landets bästa röster, med hänsynslöst svärta, med oändligt tunga ljudmattor, med sanslös utstrålning som får hjärtat att slå flera extraslag. Hon tar oss i hand och leder oss in i sin kusligt vackra Wicker Man-värld, serverar oss dessa kolsvarta hinsideshymner som bara hon kan, och vi vill aldrig därifrån. Inte ens i solljus, på en liten utomhusscen mitt under pågående stadsfestival vacklar hon. Detta var sannolikt festivalens bästa spelning.” Och inte för att slå på egna trumman, men det där var en klockren analys. För precis så bra var hon. Trots inramningen (stadsfestival, tidig kväll, solljus, blandad publik) var hon kompromisslös med sitt uttryck, utan att bli arrogant. Hon var brutal utan att tappa i atmosfär eller skönhet. Hon var en besvärjerska, en exorcist, något från en annan sfär. Men så i sista låten dök hon upp hos oss dödliga i publiken och sjöng sista låten där, mitt ibland oss. Men utan att bryta förtrollningen. Efteråt gick jag därifrån som på moln.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Pga dålig dagsform missade jag Alice Boman. Jag har hört idel bra saker om den konserten, och sparkar mig idogt för att jag missade den.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4262

– Jag var initialt skeptisk till hur den här typen av musik (skånsk-småländsk kraut-ambient) skulle funka på en utomhusscen mitt i Malmö City, tidig sensommarkväll. Men de gjorde klart bra ifrån sig. Publiken svarade och de hade till och med tur med vädret (det regnade). Men det hade förstås blivit avsevärt mycket bättre på en liten klubbscen.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

IMG_4268

– Festivalen avslutades (för mig) med 2 Tone-legendarerna i The Selecter. Egentligen skulle de ha delat time slot med The Beat, men dessa ställde in. Till en början var jag lite brydd över detta, men sekunder in i Selecters spelning och det var som bortblåst. The Selecter levererade en omåttligt passionerad dansfest i solidaritetens och multikulturalismens tecken – precis i rättan tid. Kanske fanns där en och annan sverigedemokrat i publiken som fick sig en tankeställare. Om nu sverigedemokrater kan få tankeställare… Och hur i hela friden kan frontfiguren Pauline Black fylla 65 om två månader? De få som kan upprätthålla sådan genuin passion, inlevelse och kärlek för sitt uttryck, konstnärskap och inte minst sin publik som Pauline vid den åldern kan minst sagt skatta sig lyckliga.

 

Och där har vi det. 482 MHz:s Malmöfestival 2018, sammanfattat.

På återhörande!

/N

Nyheter/recension: Ny singel och kommande album från DEN SORTE DØD

dsd-new_large

Dansk-svenska dungeon-synt-duon Den Sorte Død är aktuella med en ny singel och ett nytt album. Senast de släppte något var 2016, då debut-EP:n Intet kan stoppe den sorte død gavs ut. 1 juli släpps fullängdsdebuten De bundlløse søer, på Anna von Hausswolffs utmärkta label Pomperipossa Records. Men redan nu finns alltså ett smakprov att tillgå, i form av låten Tågens favn.

Likt den två år gamla EP:n rör sig Tågens favn i grumliga, bottenlösa, elektroniska vatten. Det är meditativt och hotfullt, uråldrigt och futuristiskt. Och hade Blade Runner utspelats under pesttidens Danmark hade Den Sorte Død varit givna till filmmusiken. Soundet är direkt sprunget ur det tidiga 80-talets analoga och pulserande syntvärld, som skapade odödliga soundtracks åt filmer som just Blade Runner, men också skräck som Day of the Dead.

Och det filmiska soundet är väl förvaltat. Angst och Offermose, som utgör duon, vet exakt vilka rattar att skruva på för att skapa den där stämningen som för tankarna till så vitt skilda saker som mörka nordiska skogar, svarta tjärn, sterila ödelandskap och våt betong.

Debut-ep:n var utmärkt. Nya singeln likaså. Jag ser fram emot albumet.