Igår avslutades årets upplaga av Malmöfestivalen. Som ni vet var jag där och spanade in ett gäng olika band och artister. Nedan följer mina samlade intryck!
Tid: fredag, 10/8, kl 21:30
Plats: Gustavscenen
– Festivalens första dag och jag skulle få återse Radio Dept. för första gången på över 15 år. Jag hoppades på förhand att de skulle lägga visst krut på sitt drömska popmelankoliska material – och jag blev bönhörd. Vi fick Why Won’t You Talk About It, en fantastisk version av Pulling Our Weight och en sparsmakad, närmast sakral, version av mästerverket I Wanted You To Feel the Same. De parade dessa skimrande poppärlor med svängiga nummer som Swedish Guns och Never Follow Suit, och en manglande och alldeles underbar Commited to the Cause. Jag lämnade konserten uppfylld och med den fasta övertygelsen att nästa gång ska det banne mig inte dröja 15 år.
Tid: måndag, 13/8, kl 21:15
Plats: Stora Scenen
– Thåström och bandet är i salig form den här sommaren. De var jättebra i höstas, men levde inte upp till de sanslösa nivåerna från 2012 eller ännu mindre 2015 (om man nu ska jämföra med föregående turnéer alls). Men i sommar kommer de farligt nära. Allt sitter, inte minst ljudet och närvaron. Två avgörande komponenter i Thåströms live-värld. Jag erfor det i juli i Helsingborg, och nu igen i Malmö. Thåström fullkomligen njuter på scen (på dessa två spelningar har jag sett honom le fler gånger än vad jag någonsin gjort tidigare) och bandet är precis så obesvärat samspelta och snortighta som bara de kan vara – Sveriges utan tvekan bästa band.
Nerven – den såriga, bultande, nakna nerven – är tillbaka. I Malmö var det som tydligast under inledande Körkarlen, Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, Om Black Jim och konsertens bägge höjdpunkter Old Point Bar och avslutande Centralmassivet. Old Point Bar var ett baptistiskt väckelsemöte i Ruhr-området och en urladdning utan dess like, och med en Pelle Ossler i högform. Den låten har aldrig låtit bättre – och det säger en hel del. Centralmassivet å sin tur bara fortsätter att bevisa varför den är den vackraste svenska låten i mannaminne och vår tids hymn. I höstas drunknade den i svajigt ljud. Det gör den inte längre. Och Thåström med band visar varför de står ohotade på toppen. Det finns inget bättre.
Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30
Plats: Gustavscenen
– På Instagram i tisdags skrev jag: ”Anna von Hausswolff fullkomligen mejade ner oss i kväll. Med en av landets bästa röster, med hänsynslöst svärta, med oändligt tunga ljudmattor, med sanslös utstrålning som får hjärtat att slå flera extraslag. Hon tar oss i hand och leder oss in i sin kusligt vackra Wicker Man-värld, serverar oss dessa kolsvarta hinsideshymner som bara hon kan, och vi vill aldrig därifrån. Inte ens i solljus, på en liten utomhusscen mitt under pågående stadsfestival vacklar hon. Detta var sannolikt festivalens bästa spelning.” Och inte för att slå på egna trumman, men det där var en klockren analys. För precis så bra var hon. Trots inramningen (stadsfestival, tidig kväll, solljus, blandad publik) var hon kompromisslös med sitt uttryck, utan att bli arrogant. Hon var brutal utan att tappa i atmosfär eller skönhet. Hon var en besvärjerska, en exorcist, något från en annan sfär. Men så i sista låten dök hon upp hos oss dödliga i publiken och sjöng sista låten där, mitt ibland oss. Men utan att bryta förtrollningen. Efteråt gick jag därifrån som på moln.
Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30
Plats: Gustavscenen
– Pga dålig dagsform missade jag Alice Boman. Jag har hört idel bra saker om den konserten, och sparkar mig idogt för att jag missade den.
Tid: fredag, 17/8, kl 17:30
Plats: Gustavscenen
– Jag var initialt skeptisk till hur den här typen av musik (skånsk-småländsk kraut-ambient) skulle funka på en utomhusscen mitt i Malmö City, tidig sensommarkväll. Men de gjorde klart bra ifrån sig. Publiken svarade och de hade till och med tur med vädret (det regnade). Men det hade förstås blivit avsevärt mycket bättre på en liten klubbscen.
Tid: fredag, 17/8, kl 19:30
Plats: Gustavscenen
– Festivalen avslutades (för mig) med 2 Tone-legendarerna i The Selecter. Egentligen skulle de ha delat time slot med The Beat, men dessa ställde in. Till en början var jag lite brydd över detta, men sekunder in i Selecters spelning och det var som bortblåst. The Selecter levererade en omåttligt passionerad dansfest i solidaritetens och multikulturalismens tecken – precis i rättan tid. Kanske fanns där en och annan sverigedemokrat i publiken som fick sig en tankeställare. Om nu sverigedemokrater kan få tankeställare… Och hur i hela friden kan frontfiguren Pauline Black fylla 65 om två månader? De få som kan upprätthålla sådan genuin passion, inlevelse och kärlek för sitt uttryck, konstnärskap och inte minst sin publik som Pauline vid den åldern kan minst sagt skatta sig lyckliga.
Och där har vi det. 482 MHz:s Malmöfestival 2018, sammanfattat.
På återhörande!
/N
