482 MHz:s adventskalender: Lucka 13

Poddaren, krönikören, skådisen och, kanske framförallt, komikern Marcus Berggren är inte bara en av Sveriges två, tre allra roligaste människor – han är också musiker – och musikfan av rang. När jag funderade på potentiella gäster till den här kalendern tänkte jag att det vore kul att även bjuda in folk som jag annars kanske inte skulle få (ta?) chansen att intervjua, och Marcus dök upp i skallen ganska omgående. Det visade sig att han var generös med sin tid och sina tankar, och vad som följer är ett gött snack där vi bland annat förenas i musiken som livboj och vår gemensamma, lite oväntade, kärlek till Paris Hiltons underskattade gamla pärla ”Stars Are Blind”. Varsågoda.


Först och främst, tack för att du ställer upp, Marcus. Efter att min bror gjorde mig uppmärksam på dig för något år sedan har jag varit helsåld på dig. Svensk humor mår förträffligt nuförtiden, och det är till stor del tack vare dig.

Tack, det var för vänligt, Niklas, men jag tror att det är tvärtom – jag finns här nu och kan göra min grej för att svensk humor mår så bra. Och anledningen till att den mår så bra är på grund av alternativmedia precis som din fina sajt. Folk letar sig vidare från skiten man får nedtryckt i halsen av ”the man”. Skoja! Eller kanske inte…

Men nu ska vi snacka musik, tänkte jag. Du har ju bakgrund i en rad band. Ett som verkligen funkade tycker jag var Doris Discotheque. Bra postpunk! Vad hände med er? Varför blev ni inte nya Silverbullit?

Oj, nya Silverbullit! Du lägger ribban på Patrik Sjöberg-nivå direkt – det gillar jag. Där har du ett jävla bra band! Vad hände med dom? Jag är lite inne på att starta en kulturpodd bara för att få intervjua deras sångare Simon Ohlsson. 

Men mitt gamla band Doris Discotheque gick under på grund av det gamla vanliga: sex och droger och för lite rock ‘n’ roll. Och så var vi ”bönner” från vischan med och det var inte coolt på den tiden.

När kände du att humor och skrivande var det du skulle satsa på och inte musiken? 

Jag kände nog aldrig det. Det är tillfälligheter; jag började köra stand-up som ett sommarnöje och sedan flöt det på och eftersom jag inte hade något annat jobb fortsatte jag. Jag bara inte bet handen som födde mig.

Det är som bekant väldigt svårt att leva på musik. Folk slänger sig snabbare på plånboken när det är lite goa skratt som ska inhandlas. Och tacka fan för det, för det är det enda jag både kan och står ut med att göra. Och nu har jag tid och råd att spela rock ‘n’ roll igen!!!

Du, precis som jag, är ju oväntat svag för Paris Hiltons gamla dänga ”Stars Are Blind” – varför fastnar man så för DEN låten? 

Jag vet inte, men jag antar att det är sättet hennes unika väsande röst gifter sig med den vitaste reggaen söder om Ace of Base?

Hur ser din musikkonsumtion ut? Är du skivsamlare eller streamar du mest?

Jag lyssnar mest på hörsägen: olika kåkfarare i hatt som pratar om musik. 

Vad lyssnar du på när du är riktigt nere i dyn – och vad drar du på när du är glad?

När man mår ”ronk” vill man ju gå in i den känslan, och det blir det väl Maja Gödicke. Hon är verkligen ett tappat smycke man hittar på en parkeringsplats. När jag är glad blir det Kenta Kofot för att påminna mig om att alla inte har det så jävla kul. Ska man hämnas en oförrätt eller fakturera: sena AC/DC. Franska Trion året om och U.N.P.O.C, såklart.

Vilka är dina fem go-to-band/artister? Band/artister du aldrig vill leva utan.

Paul, John, George, Ringo…nej, för fan. Okej, fem artister jag inte kan leva utan: Kjell Höglund.

Och vilka är albumen du tar med dig till den öde ön?

Vad är det för öde ö? För om det är Hisingen blir det nog en del Broder Daniel, men är det en mer tropisk ö, typ Brännö, blir det varmare toner, typ Makthaverskan.

Finns det någon musik du absolut inte tål?

Nästan all.

Hur mår svensk musik av idag, tycker du? Vilka nutida svenska band tycker du bäst om?

Alltså, mainstream-musiken mår ju skit uppenbarligen och är peak laboratorium-pop, och allt låter bara som om Norlie och KKV tolkar Smurfhits i ett TV4-program för folk som gett upp. Men det behöver ju inte vi bry våra små skallar om. Indie mår asbra som indie gör av att vara undanknuffad i ett dammigt hörn. Vampyrer dör av stjärnglans. Mitt absoluta svenska favoritband är Humörsvängningar som låter som om Jakob Hellman sjunger i Nirvana. Dom mår nog skit privat, men musiken mår bra och det är ju den jag lyssnar på.

Jag vet att musik betyder ofantligt mycket för dig, och jag relaterar starkt. Du har sagt att om musik inte fanns skulle du ha gett upp för länge sedan, och det kunde varit mina egna ord. Vad är det egentligen med musik som räddar livet på en så när så mycket annat inte gör det?

 Tre ackord och en persons känslor rymmer så mycket mer. Det rymmer minst fyra ackord och två personers känslor. Det är ju rätt trist att leva post magi där allt har en naturlig förklaring. Då behöver man lite rock magic. Musik är ju det enda som är värt att dö för. Allt annat här är bara matlagningstips och självskadebeteende.

Slutligen: vilken är årets bästa platta?

Jag räknar varmt med att det är Franska Trions skiva Är det konstigt?

Stort tack för att du ställde upp, Marcus. Det betyder jättemycket.

Nöjet var helt på min sida.


Marcus Berggren är aktuell i SVT:s nya (grymma) humorsatsning Standup Sketch Show, som konstnär på egna sajten http://www.berggrenskonst.se och som alltid i podcasten Tombola, som han har ihop med Carl Stanley.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 12

Lyssnar man på radio såhär års är det lätt att utveckla svår allergi mot julmusik. 24/7 väller smetiga, uttjatade låtar av Mariah Carey, Linnea Henriksson, Adolphson & Falk, Just D, Triad med flera ut och gör våld mot våra sinnen. Att det också gjorts julmusik med själ, hjärta och djup är därför lätt missa. Nedan följer en spellista med låtar på temat jul, som du definitivt inte hör på radio, och som är bra låtar på riktigt. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 11

Det bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran och kommer från Umeå. De är en trio, bestående av Ingrid Marklund, Linus Johansson och Oskar Alm, och de spelar en sorgtyngd och melodiskt fulländad blandning av dream pop, postpunk och en nypa goth. De debuterade 2014 med EP:n Talliden, och sedan dess har det blivit ytterligare en EP och fyra singlar. Jag vet inte hur jag snubblade in på dem, men jag är glad att jag gjorde det – och sedan dess har jag funderat på ett bra tillfälle att lyfta fram dem. Den här adventskalendern är väl ett tillfälle så gott som något?

Endast tio låtar har de släppt, med en total speltid på runt en trekvart. Men varenda sekund går rakt in i hjärtat och ställer till med oreda, och hela tiden vill man bara ha mer. Som jag skrev ovan är deras melodier i en klass för sig – och finns det något jag dyrkar är det när låtskrivare för samman riktigt starka, och mollstämda, melodier med ett djupt, tätt mörker. Detta gör Nattskärran, och ramar på så vis in texterna om kärlekslöshet, förlust, alienation och helt enkelt hur jävla svårt det är att finnas till, på ett utsökt vis. Och de lyckas med det varje gång.

Skulle jag plocka ut favoriter bland deras många fullträffar väljer jag den hjärtskärande hymnen ”Deep”, depp- och utanförskapspoppen i ”The Years Go by I Feel the Same” samt senaste singeln ”Feel”, som för tankarna till Slowdive. Men bry er inte om detta, lyssna i stället på allt de gjort. För att göra det så enkelt som möjligt har jag samlat allt i en spellista (se nedan).

Det är uppslitande att lyssna på Nattskärran, men har man väl börjat förstår man snabbt varför man måste. Och finns det minsta rättvisa i musik-Sverige blir 2021 Nattskärrans år. Jag ska göra det lilla jag kan för att bidra till det.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 10

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan 1979 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith (1981), bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de raka vägen in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982. Plattan, som fick namnet Pornography, är än idag det tyngsta och det mörkaste de gjort – så gott som helt renons på ljus – och i Cure-diskografin är det bara Disintegration som är bättre.

Turnén som följde var lika påfrestande den, och det var inte ovanligt att slagsmål utbröt mellan både bandmedlemmarna sinsemellan och bandet och publiken. Efter turnén splittrades bandet för ett litet tag. Men allt var inte katastrof för The Cure 1982, vilket dagens lucka visar. På våren -82 spelade de in en minispelning för fransk TV i Paris-studion Davout – och det är bland det bästa som överhuvudtaget filmats med bandet. Setlisten, med övervägande låtar från Pornography, är becksvart. Den skakiga och korniga bilden och det lite burkiga ljudet bidrar kopiöst till stämningen. Det är möjligt att bandet helst vill sjunka genom jorden, men deras framträdande är fläckfritt. Minimalistiskt, tajt, svärtat.

Denna spelning är ett måste för alla minsta intresse av goth, postpunk eller suggestiva och obehagliga tongångar i allmänhet. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 8

Idag är det 40 år sedan John Lennon mördades utanför sitt hem på Manhattan. Galningen och avskummet Mark David Chapman sitter inne på livstid, och finns det någon rättvisa är det bara helvetet kvar som väntar för honom. Jag är inget Beatles-freak och Lennons solokarriär var ju, precis som Beatles output, sannerligen ojämn och spretig, men när han var bra, oavsett om det var i Beatles eller som soloartist, var han verkligen fruktansvärt bra. Han var otvunget cool som bara riktiga rock’n’roll-stjärnor kan vara, han hade en av historiens bästa rockröster – lika full av anarkistiskt gift som av avgrundsdjupt vemod – och när han ville skrev han makalösa låtar.

För att uppmärksamma och hylla denne gigant har jag i spellistan nedan samlat John Lennons tio bästa låtar som soloartist. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 7

En poäng med den här kalendern är att få lyfta fram udda låtar, videor eller vad det nu kan vara – sådant som annars kanske inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Dagens lucka har det syftet och vigs åt ingen mindre än Nick Cave och hans Bad Seeds. Vi ska titta på ett av mycket få framträdanden av den kriminellt förbisedda låten ”Mercy” (ursprungligen hämtad från plattan Tender Prey, 1988). Låten, en midtempo-bluesig sorgesång om en profet i kris eller en konstnär på dekis i missbruksträsket, har enligt setlist.fm endast spelats live 86 gånger – de flesta gångerna på 90-talet och senast 2005. 1996 filmade tysk TV en av de konserter där låten spelades. Och tack vare YouTube-användaren Morbazan kan vi nu avnjuta denna mäktiga musikstund när helst vi vill. Som nu till exempel. Varsågoda.

Ps. lyssna lite extra på Blixa Bargelds makalösa gitarrutbrott runt 03:00-strecket. Ett bevis på vilken suverän gitarrist han är.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 6

Christian Kjellvander tillhör den här skribentens favoritlåtskrivare de senaste, säg, fyra åren. Han blir bara bättre och bättre, och i år har han skänkt oss inte mindre än två fullträffar – Doom Country ihop med Tonbruket (under namnet Kjellvandertonbruket) och About Love and Loving Again som soloartist. Båda tillhör 2020:s allra bästa album (och båda hyllades här på sajten vid tiden för deras respektive releaser). Så det är med bröstet fullt av stolthet och glädje jag denna andra advent ger er en sprillans ny intervju med Christian. Varsågoda.


Först och främst vill jag tacka dig för att du ställer upp, Christian. Jag tycker att du är en av de mest fängslande låtskrivarna i Europa, så detta känns speciellt.

Vad roligt att höra.

Du har i min mening släppt två av årets allra bästa album, Doom Country med Kjellvandertonbruket och About Love and Loving Again som soloartist. Jag ser dem, vad gäller sound och uttryck, som systerplattor, som båda bottnar i en suggestiv blandning av jazz och country. Hur ser du själv på deras eventuella släktskap?

De är tillkomna under samma period, kan man säga. Jag skrev Doom Country väldigt snabbt men hade då redan ett par låtar från About Love… färdiga. Det slank säkert med någon avlagd lös idé jag hade haft i min bank ett tag på Doom Country. Tanken var sedan att de skulle komplettera varandra. Men jag vet inte. Jag försöker verkligen gå med min plats/sinnesstämning/energi i stunden på alla mina inspelningar.  Jag vill att den närvaron ska vara överordnat allt annat jag “lärt” mig av och om musik. Utan lusten och hela människan faller liksom korthuset. Skeppet kommer lastat med bara kokosnötter. 

Bland det mäktigaste som släppts i år är ju utan tvekan låtsviten ”Normal Behavior in a Cutting Garden, pt. I-III”, från Doom Country. Den knäckte mig totalt när jag hörde den första gången. Någon måste göra film av den. Vad kan du berätta om den låtsviten? Vad inspirerade dig?

Den tog sitt ursprung i tanken om en destruktiv relation. En dold destruktivitet. En översmetad saga. Jobbade rätt länge med att sätta in karaktärerna i olika miljöer. Att sjunga i tredje person. Att sjunga ur kvinnans perspektiv, etc…men landade efter många om och men i att just göra den som en road movie. Även om den blicken är ganska typisk för den musikaliska värld jag rör mig i, så kunde jag inte erinra mig att jag hört något liknande. Jag lekte med tanken att korta ner den och göra den mer koncentrerad men gillade att den bara mal på…det blev liksom den sista ingrediensen…som ett skämt som blir roligt för att det nötts.

Mycket på framförallt Doom Country bär starka litterära kvaliteter. Är du alls lockad av att utforska den sidan av ditt skrivande än mer? Jag tänker såklart i bokform.

Jag har egentligen inga planer på det. Tycker att musik och skivan är ett perfekt medium…en ljudbok med tillhörande musik om man så vill. Men jag ska aldrig säga aldrig.

I min mening har ditt uttryck utvecklats och förändrats rejält sedan Songs from a Two Room Chapel (2002) – från mer eller mindre rak singer-songwriter- och folkrock till ett sound som idag känns som den saknade länken mellan Jason Molina och Pelle Ossler och/eller Thåström. Hur ser du själv på utvecklingen av ditt sound genom åren? Vad inspirerar dig idag?

Jag har nog ständigt försökt hålla mig i framkant av min egen utveckling. Gått på lust och någon slags känsla av att det jag gör känns relevant för mig själv. Tyckte inte att Songs from a two room chapel var rak singer-songwriter när den kom. Nu upplevs den nog mer så….men min/din syn på mina senaste skivor kanske också förändras med tiden. Min utveckling i sound är nog snarare en avveckling. Jag försöker med så få medel som möjligt skapa något jag upplever som angeläget, närvarande och intressant. Jag tänker just idag på Suicide, PJ Harvey och Nina Simone…säkert namn herrarna du nämner ovan också fördjupat sig i. I slutändan handlar det ju om estetik. 

Vill du utveckla det du säger om estetik?

Jag tror det kommer från att ha turnerat mycket själv och med få medel skapa något som fängslar ett rum. Eller i alla fall fyller det. Att man jobbar mot det minimalistiska, skär bort fettet. Accepterar hur en låter och jobbar utifrån det. Såg ett citat från Brian Eno där han pratade om att han först kastar pilen och sedan målar upp tavlan…istället för att försöka pricka mitten.  Det är nog det som upplevs som lite jazzigare. Det är ju inte jazz om du frågar en katt i fes men jag försöker få in ett element av luft och ett element av behärskad och skarp punk…samma vilja att välta något men med lite mer fokus och vasshet. Jag vill att mina och mina musikers personligheter och kraft ska lysa igenom i ett virvelslag liksom. När jazz är bra är det ju i allra högsta grad punk.

Du växte delvis upp i nordvästra USA, och ditt musikaliska uttryck har alltid haft mycket med traditionellt amerikansk musik att göra. Men vad betyder USA och den amerikanska kulturen och musiken för dig som person idag? 

Svårt att säga eftersom all vår moderna kultur är så präglad av det. Men jag tror att jag egentligen läser mer nyheter och tänker mer på politik och personlig utveckling som människa på jorden idag än vad jag lyssnar på musik eller ser på Netflix. Dock har jag ju alltid en plats i mitt hjärta för Nordvästra USA. För naturen, framförallt. Det är ett mycket vackert land. Och väldigt mycket vacker och berörande konst har fötts ur dess människoöden. Men det är människoöden som inspirerar. Oavsett tidszon.

Du nämner naturen i PNW-regionen/nordväst. Den verkar ha något magiskt och mäktigt över sig. Tror du att du hade låtit som du gör idag om du inte tillbringat så pass många av dina formativa år under de regntunga molnen, vid havet och i skuggan av granarna där? Jag tänker också på Phil Elverum (The Microphones, Mount Eerie), som kommer från och verkar i Anacortes, WA, och som är djupt präglad av naturen där. 

Om du tittar ut genom fönstret så tror jag nog du förstår att jag antagligen hade låtit precis likadan….hehe. Som en skåning i Värmland. Anacortes, ja…har dålig koll på Phil men är god vän med Karl Blau som bodde och verkade där i många år och vad jag förstår på honom är det som händer i Anacortes på grund av communityn som de och andra har byggt upp…billiga hus i vacker miljö och leken är igång…men absolut, det mäktiga stilla havet framför ögonen och de svala Cascadebergen bakom ryggen rör människor. Ingen tvivel om det. Frågan är ju som vanligt hur länge ett sådant ställe får vara ett ”haven” för konstnärer…Lex Portland. 

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja tipsa om?

Snöade in lite på Behemoth förra veckan…gillade senaste Protomartyr och gav äntligen Little Wings en chans.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Kjellvander?

Jag håller på med lite projekt nu i höst som kanske kommer ut 2021. Men det beror nog på om det blir möjligt att turnera igen. I så fall kommer jag troligtvis leva på vägarna ett bra tag. 


Doom Country är ute nu via Startracks, och About Love and Loving Again via Tapete Records.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 4

Azure Blue pressfoto: Daniela Gullström

Tobias Isaksson tillhör det allra finaste vi har i det här landet när det kommer till atmosfärisk, vemodig pop. Som Azure Blue har han släppt en rad plattor som alla slagit rot i mitt melankoliska hjärta. Nu är han tillbaka – och det med julsingeln ”All I Want for Christmas Is My Baby” (ute idag via Hybris)! Och den är lika vemodig och briljant som den pop vi annars är vana att höra från honom. Och eftersom det dessutom varit ont om julkänsla i den här adventskalendern bestämde jag mig för att ta ett snack med Tobias, om nya singeln, julen och julmusik. Varsågoda.


För det första: Du har knäckt mig igen. Du är alltjämt en mästare på melankolisk pop i det här landet.

Tack för de fina orden! Det betyder mycket! Speciellt eftersom jag är inne på lite ny mark soundmässigt!

I din presstext refereras det till en rad inspirationskällor och influenser, men i mina öron låter ”All I Want For Christmas is My Baby” kvintessentiellt Azure Blue. Det går inte att ta miste på dessa molltoner. Däremot är inramningen annorlunda och dina synthar har bytts ut mot ett mer organiskt arrangemang. Finns det planer på att fortsätta med ett sound likt detta även i framtiden? Jag tänker tidiga Scott Walker goes vemodig Dream pop.

Egentligen har jag alltid pendlat mellan mer eller mindre av gitarrer och synthar. Det har varit som ett växelbruk mellan skivorna. Själva arketypen för min första Azure Blue-skiva var ju Roxy Musics Avalon, China Crisis och New Order samt samtida favoriter som The Chromatics och Destroyer. Och jag började ju min bana som singer-songwriter redan som 20-åring men jag har behövt två decennier för att våga nämna Scott Walker som influens. All pop och elektronisk musik jag gjort mellan 2004 och nu har varit ett säkrare kort på många sätt. Det är svårare att skapa organiska ljud och jag spelar ju numera allt jag kan själv och resten programmerar jag. Det kräver en del av mixen. Men jag har övat mig i ett och ett halvt år  genom att spela in demos till ett nytt soloprojekt med organiskt bandsound som ska färdigställas så fort situationen stabiliseras med pandemin. Där kommer jag att inkludera andra musiker! Men det finns flera Azure Blue-låtar i den här stilen som jag siktar på att färdigställa själv inom kort!

Inte nog med att du har skrivit en fantastiskt fin poplåt – du har ju också lyckats med konststycket att skriva en smakfull och tidlös jullåt. Sådana är sällsynta – särskilt nuförtiden. Om man blickar bakåt i historien, vilka jullåtar tycker du håller än idag?

– Tack igen och åter tack! Jag tycker att de flesta av alla gamla tidlösa jullåtar håller sig bara de inte tjatas ut in absurdum som typ Felix Navidad. Nya jullåtar kan var superfina men det är svårt för dem att kvala in bredvid favoritalbumen i samlingen och de låtar som blivit radiostandards. Min heliga graal för julskivor är A Christmas Gift For You From Phil Spector. Elvis, Frank Sinatra och The Carpenters har också julskivor jag återkommer till. I övrigt tycker jag mycket om klassiska julvisor och psalmer som ”Det strålar en stjärna”. Kristen musik är underskattad.

Vad har du själv för relation till julen? Och hur kommer det sig att det blev en jullåt för Azure Blue i år?

Julen har alltid varit min favorithögtid. Ingen annan högtid är lika viktig för mig. Så att maxa stämningen inför jul är en strategi jag lärt mig av min barndomsvän Henrik. Fram med pyntet och spela julmusik hemma. Men det får inte bli för mycket på en gång. Bygg upp det över december och låt julstämningen nå sitt klimax på julafton!

Jag påbörjade den här låten förra året men julstressen gjorde att den inte blev klar och det är jag glad för. Jag har skrivit en massa musik de senaste två åren som känns som en del av en mognadsprocess. Jag har hobbypluggat studioteknik och skaffat nya prylar för att växa som producent och mixare. Och texten har blivit klar i år och fått en annan innebörd av världsläget. Min gode vän Johan Holmlund från Easy och jag gjorde varsin jullåt och skulle släppt dem på samma singel men det blev lite rörigt så vi körde dem separat. Jag skickar en varm hälsning till Johan och rekommenderar alla att lyssna på hans The N.O.O. – ”I’m Falling For Christmas”.

Till sist, tack för att du ställer upp, Tobias – och god jul!

Tack själv! Det var så lite! Jag önskar dig och alla läsare en trygg och God Jul!

482 MHz:s adventskalender: Lucka 3

Idag vill jag lyfta fram ett band som förtjänar all uppmärksamhet. Jag talar om Göteborgsduon Fåglarna. Deras diskografi är minst sagt liten – endast en tvåspårssingel har det blivit (se nedan), utgiven för några år sedan. Men oj, vilken fullträff det är. På blott tolv minuter och utrustade med stram, kall elektronik och kontrasterande luftig sång skapar de en ödslig, karg och samtidigt djupt tilldragande ljudvärld på ett sätt man annars van vid hos mästare som Sällskapet och Suicide.

Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera det här bandet. Är man det minsta intresserad av suggestiv och elektronisk musik från längst in bland skuggorna är Fåglarna ett måste.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 2

Dagens lucka går i livemusikens tecken. Gud vet när vi får stå och trängas och svettas på en klubb eller arena igen, så tills vidare får vi istället utnyttja den guldgruva som kallas YouTube. Idag vill jag lyfta fram den i mitt tycke bästa liveartisten, nämligen Joakim Thåström. På YouTube finns mängder med konserter med Thåström – av varierad inspelningskvalitet. En av de bättre amatörinspelade konserterna är filmad och uppladdad av användaren ”sreddan”, på Idun Folkets Hus i april 2015, på den i mitt tycke nästan oöverträffade Den morronen-turnén.

Thåström och band. Foto av Niklas ”Pankan” Bergson 2015, och lånad från boken …Ungefär så här (2015)

Spelningen på Idun Folkets Hus är ett praktexempel på att Thåström och hans fläckfria band levererar allt de har oavsett var de spelar och oavsett när i turnén. Spelningen är tajt, men nervig, och setlisten bjuder på flera höjdpunkter, bland annat en stram, nästan dansant version av ”Österns röda ros”, en postpunkig ”Kärlek är för dom”, en bulldozer-version av ”Långsamt genom”, och en mycket mäktig gitarrurladdning mellan Thåström och Ossler i ”Kort biografi”.

Thåström jobbar ju som bekant på nytt material, så i bästa fall får vi se honom och bandet live igen nästa år. Men än håller vi till godo med gamla pärlor som denna.

Ps. Spelningen är uppladdad som en spellista, så efter ”Dansbandssångaren” här ovan rullar det på automatiskt.