Recension: Reseda – Reverse

Jämtländska Reseda bildades redan för mer än 20 år sedan. Skivkontraktet lät dock vänta på sig till 2007, och två år senare släpptes första fullängdaren. Två plattor till har det blivit sedan dess, om man räknar med Reverse, som kom i höstas. Med Reverse har Reseda tagit saken i egna händer, genom att ge ut plattan på basisten Sebastian Erikssons egna, nystartade etikett Veritabel Fonogram. Och kanske är det just den kreativa friheten som genomsyrar albumet. För på Reverse trängs allsköns influenser. I botten ligger den drömska Death Cab-ska indierocken som varit deras signum sedan första början – väl förvaltad av de ypperliga musikerna i bandet. Men genom hela plattan strösslas det även med svensk och amerikansk folkmusik, instrumental och manglande postrock, ambienta inslag och ett slags rak och melodiös indiepop man ofta förknippar med det sena 90-talet och det tidiga 00-talet.

Reseda visar upp att de behärskar många stilar, men på bekostnad av en enhetlig och fokuserad albumkänsla. Att de också blandar engelska texter med en och annan svensk förvärrar den spretiga känslan. Men trots spretigheten råder det ingen egentlig brist på bra, enskilda låtar. Om jag dog är grym [Ingenting]-pop, Ending of a Dream och Number 12 är två vackra ambienta stycken, och på Speechless hörs det tydligare än någon annanstans vilka begåvade musiker och låtskrivare som huserar i Reseda.

Betyg: 6/10

Bästa låt: Speechless

Om ni gillar detta: Death Cab for Cutie – Plans