Jag har under den senaste månaden känt mig uppgiven och deprimerad. Det finns ingen hungrig musikjournalistik längre. Jag har misstänkt detta och nosat vid tanken i flera år, men när året skulle sammanfattas stod det lika klart som i en pekbok för barn. Det finns ingen identitet, inget blod och ingen vilja. Etablerade medias listor över årets bästa album är förvillande lika. Titta på Aftonbladet, Sonic, Svenska Dagbladet, m.fl. De hade kunnat byta listor med varandra och ingen hade kunnat känna igen sin egen. Allihop tyngs de ner av samma smörja: överhajpad kitsch, sönderkramad och ihålig indiehajp, hipster-muzak man bara måste gilla, och överallt samma tråkiga namn och titlar. Själv lyssnar jag på musik. Jag läser inte bara om den och om den sortens musik som anses vara inne och ball. Jag tror också att det är samma för alla som regelbundet läser 482 MHz. Och jag lyssnar på det som berör mig i mitt innersta, och tror jag att det kan beröra även andra väljer jag också att skriva om det. Nedan följer 20 av de album som mest berört mig och kanske även er under 2025. Varsågoda.
– Med primitiv elektronik och obehagliga ljudkollage skildrar tyska Thorofon arvsynden, och resultatet är skräckinjagande power-electronics som utan tvekan befäster de här veteranernas plats på scenen för hård och kärv synth och industri.
19. Nas & DJ Premier – Light-Years
– En av årets stora kulturgärningar står Nasir ”Nas” Jones för. Genom sitt skivbolag Mass Appeal har han under året givit ut sammanlagt sju album med sju olika legendariska grupper och artister inom hiphopen. På Light-Years är det han själv, och den oefterhärmlige producenten och DJ:n DJ Premier, som är artisten. Nas och Premier har samarbetat mycket genom åren, ända sedan Nas ikoniska debutalbum Illmatic från 1994, men aldrig tidigare har de gett ut ett album ihop. När de tidigare under december gjorde just det var förhoppningarna som förväntat skyhöga. Och visst, vi har hört starkare texter och rim från Nas tidigare, och ett par låtar hade de lätt kunnat stryka, men sammantaget är det ändå en uppenbarelse att äntligen få ett album med Esco och Primo.
18. Pink Turns Blue – Black Swan
– Gammal hederlig gothrock från ett band som inte kan annat än att åldras med värdighet.
17. Bon Iver – Sable, Fable
– Justin Vernons bästa, och mest begripliga och rörande, album sedan debuten 2008 (eller åtminstone dess självbetitlade uppföljare från 2011). Folkmusiken som var hans kännetecken på nyss nämnda debut går igen på skivans tre första spår, för att sedan bytas ut mot fruktansvärt snygg och slick r’n’b med gott om popkänsla. Och alltsammans låter fenomenalt bra.
16. Lebanon Hanover – Asylum Lullabies
– Modern cold- och dark wave mår som allra bäst när Lebanon Hanover levererar kvalitet. Som på Asylum Lullabies. Ett i en lång rad av urstarka album från denna schweizisk-brittiska mörkerduo.
15. Kallsup – En sista räddning
– Gud välsigne Kallsup och deras gravallvarliga och magnifikt atmosfäriska indierock och shoegaze. Som de behövs i detta Ingrosso-land. Debutalbumet En sista räddning tar det bästa från Kents Isola och Slowdives Souvlaki och skapar något som utan omvägar tar sig in i själ och hjärta och stökar runt. Mäktigt.
14. Henrik Meierkord & Pelle Andersson – Passager
– En omskakande och synnerligen modig sorgeskildring (Andersson förlorade sin hustru en tid innan skivan gavs ut) från dessa 482-favoriter. Med stråkar och elektronik målar de fram svarta, obehagliga och vackra bilder av förlust och rädsla. Detta är musik som nålar fast en, och tvingar en att lyssna och konfrontera den där skräcken de flesta av oss går runt med.
13. New Risen Throne – The Journey to Reach the Fathers
– Italienaren Gabriele Panci är inte världens mest produktiva artist, men när han väl släpper något brukar det bli bra. Så är definitivt fallet med den nyss utgivna The Journey to Reach the Fathers. Här blandar han alabastertunga drone-sjok, med krispig och frostig elektronik och varma akustiska ljud, för att förflytta lyssnaren till en sedan länge förgången tid och plats. Mäktigt och andäktigt, som en stenstod i ödemarken.
12. Emma Ruth Rundle – Music from the Bella Vista
– Ett komplement till Rundles poesisamling The Bella Vista, men står ypperligt väl på egna ben. Här blandar den annars så kärva dark folk-artisten vacker och pianobaserad ambient med fältinspelningar och poesiuppläsning, och det hela är hypnotiskt fängslande och mycket ödsligt.
11. Billy Woods – Golliwog
– Avig, skev och mörk hiphop från en briljant MC som har mer gemensamt med politiska profeter och poeter som Gil Scott-Heron än med Kanye West. Till experimentella beats, förtätade av samplingar och ambienta ljudpussel, berättar Woods om egna trauman, den svarta erfarenheten i USA och världen och om samtidens strypgrepp på den medellöse. Det var på håret att jag missade den här plattan, men en god vän styrde in mig på rätt väg. Tack för det – för detta är ohyggligt bra.
– Ett av tre(!) studioalbum som 20-års-jublierande Rome gav ut i år. En djupt imponerande återgång till gammal god form efter några album av osedvanligt svajig kvalitet, och en återgång också till gamla neo-folk-tongångar, till karga europeiska mörkervisor och framförallt till ett genomgående starkt låtmaterial.
9. Empusae – Empusae’s Dystopian Party Collection
– Peter Andersson (Deutsch Nepal) gav oss de tre första DPC-skivorna, men här är det den belgiske Dark Ambient-artisten Empusae som står vid spakarna – dock med Andersson som gästsångare på merparten av skivans åtta spår. En lysande kombination, skulle det visa sig. För Empusaes väldiga och mardrömslika ljudmassor blir till en naturlig och inbjudande hemvist för Andersson och hans domedagsmässande sång, och slutprodukten blir till fullständigt formidabel och dystopiskt industriell avgrundspop.
8. Gabel/Ossler – Gabel/Ossler
– Christian Gabel och Pelle Ossler, parhästar sedan många år tillbaka, giganter i det alternativa musik-Sverige, men som fram till oktober i år aldrig hade släppt ett gemensamt album. Förhoppningarna var således höga, fallhöjden likaså. Men rätt snabbt inser man att all oro var i onödan. Rätt snabbt inser man att Gabels melankoliska och nostalgiskt sepiafärgade melodispråk, omedelbart bekant från i synnerhet hans skivor som 1900, gifter sig väldigt väl med Pelle Osslers existentiellt bråddjupa mardrömsgnissel och tremolodarr från avgrunden. Deras självbetitlade debutalbum är en dimhöljd resa in i ett Europa som både finns och har funnits, och ett Europa som bara fantiserats fram. Men alldeles oavsett är det en resa man gärna befinner sig på.
– Skivbolaget Mass Appeals fjärde av sju släpp med hiphop-legendarer under 2025 – och en mästerlig uppvisning i hur postuma studioalbum ska låta. Prodigy, ena halvan av Mobb Deep, gick bort 2017, men det kan man inte tro när man lyssnar på Infinite. Prodigys verser, räddade ur arkivet av Havoc, den kvarvarande halvan av duon, sammanflätas häpnadsväckande organiskt med beats av nyss nämnda Havoc och mångårige producent-partnern The Alchemist, till sin natur och sitt sound så klassiskt Mobb Deep att man hela tiden måste påminna sig om att man inte lyssnar på ett outgivet album från 1997. Detta är ett mer än värdigt avslutande kapitel i berättelsen om en av de allra bästa hiphopgrupperna genom tiderna.
6. Christian Kjellvander – Ex Voto/The Silent Love
– Kjellvander blir kärvare och kärvare, stramare och stramare, och bättre och bättre, för varje skiva han gör. Ex Voto/The Silent Love är hans bästa i eget namn. Och det säger inte så lite.
5. God Body Disconnect – Lost Within Loss
– Årets bästa dark ambient-platta är en stillsam meditation över förlorad tid och en nostalgi som är mer bitter än ljuv. New Jersey-bon Bruce Moallem väver med sina varma drones och sina postrock-influerade stämningar in en i en sorg så hypnotisk att man inte kan komma loss.
4. Hilary Woods – Night Criú
– Irländska Hilary Woods är inte främmande för starka album, men med Night Criú överträffar hon sig själv. Vi är fortfarande grundade i ett slags lerig, råkall folkmusik insvept i brusig och skev elektronik, men aldrig förr har Woods varit såhär knivskarpt fokuserad. Varje ljud, varje trasig klang, varje sekund av molande tystnad, känns avsiktlig och sann. Och när hon i ”Endgames” likställer sin kärleksförklaring med skam, eller i ”Brightly” inget vill hellre än att begrava de relationella stridsyxorna, tror man henne.
– Lugna, Amanda Wernes åttonde skiva i ordningen, är hennes livs platta. Och för någon med skivor som Kärlek, Drömmar och Mörkare på CV:t är det en stor bedrift. Men här, med ett så gott som nytt, mer eller mindre avskalat uttryck, hittar hon helt rätt och en helt ny plats att växa och ta plats på. Och man har alltid sagt att hon gör ”drömrock”, men ärligt talat har hon väl aldrig låtit mera drömsk än vad hon gör här? Men på samma dimmiga, febriga sätt som en Nick Drake snarare än, säg, Mazzy Star.
2. Anna Von Hausswolff – Iconoclasts
– Poppigare än hennes tidigare alster, sägs det, men likväl fullständigt brutal musik och omskakande konst, både underskön och förvriden. Lyssna på eposet ”The Iconoclast”, omskriven i listan över årets bästa låtar, ambient-fullträffen ”An Ocean of Time” (ett samarbete med Abul Mogard), duetterna med Iggy Pop och Ethel Cain, eller på vilket som helst av skivans tolv spår, och du förstår ganska snart att detta är musik som måste, som rent av inte kan eller tolererar annat än att, upplevas, genomlevas och bäras i både kött och själ.
1. Steve Von Till – Alone in a World of Wounds
– Precis som för fem år sedan, när Von Till släppte förra albumet No Wilderness Deep Enough, hittar vi honom i år på förstaplatsen. Och nu, precis som då, är han en eld, en aldrig slocknande brasa, mitt i vår mänskliga ödemark. Då, precis som nu, sjunger han trösterika sanningar för oss, om vårt tillstånd som art, om hur vi gått bort oss i materialismens tjänst, hur vi sviker oss själva när vi sviker och gör våld på skapelsen och hur vägen tillbaka till det enda heliga går genom just skapelsen, ursprunget och genom att våga möta den brustenhet som blivit till genom alla våra felsteg.
Steve Von Till, kanske mest känd som en av två sångare i post-metalbandet Neurosis, började sin solokarriär år 2000 och släppte under ungefär en 15-årsperiod en rad kärva, granithårda och till största del akustiska folkplattor, i eget namn. Allihop mer eller mindre lysande. Men när No Wilderness Deep Enough släpptes för fem år sedan hade uttrycket förfinats och blivit betydligt mer atmosfäriskt. De akustiska gitarrerna hade till stor del bytts ut mot synthar, klaviatur och några få stråkar, och texterna hade djupnat ytterligare. Alone in a World of Wounds är en utveckling av detta, och ett djupare nedstigande i, och försök att bli klok på, vår gemensamma, såriga vildmark. Han lyckas ypperligt. Detta är på alla sätt 2025 års allra bästa album.
Tack till er som läst ända ner hit. Tack till er som läst och stöttat under året. Vi ses 2026.
482 MHz 