Det är tufft att balansera liv, arbete och skrivande. Inte sällan är det det sistnämnda som blir allra mest lidande – ett vanligt fenomen, gissar jag, i denna löneslavsvärld många av oss lever. Det är därför bloggen legat lite på is de senaste månaderna, och det är därför jag nu skickar detta uppsamlingsinlägg ut i etern. Nedan följer några rader om ett antal låtar jag lyssnat på och tyckt om från i våras och fram till idag. En salig, mycket eklektisk, blandning utlovas.
Tack till alla musiker. Särskilt de svenska som slår under ifrån.
Anna Bodotter – ”Benådad”
Indie-Sveriges varmaste hjärta benådar oss i vanlig ordning med empati och tröst i detta oerhört fina och Cure-poppiga diskbänksdrama.
– Denna Malmö-vixen kan trollbinda en alldeles oavsett vad hon sjunger, men på senaste, sensuella singeln gör hon en till gelé. Varning utfärdad!
Cody Jinks – ”Found”
– Waylon Jennings rimligaste arvtagare besjunger sin alltjämt snåriga väg till nåden, via missbruk, falska profeter och ett utnött hopp om att någon gång lyckas. Som country ska låta, många mil från det förhärskande lajvandet och poserandet från Stockholm och Sverige.
Avfall – ”Vielleicht, wie ein Speer”
– Psykedelisk svartrock säger de själva, industripop säger jag. Alldeles lysande torde de flesta säga. Som ett Depeche Mode på tyska, fast från Sverige – och med cojones.
Marissa Nadler – ”Hatchet Man”
– Gothens Joni Mitchell levererar en murder ballad av formidabel klass, och det är lika lätt att hänföras som att få kalla kårar.
Pascal – ”När man drömmer sina drömmar”
– Sveriges kanske bästa band, som otvunget existerar i ett helt eget rike där träsk, urbant förfall och gotiska kråkslott är alla lika självklara delar, firar i år 20 år som band. Nya singeln är något så märkligt som en Eddie Meduza-cover och enligt uppgift en av dräggkungens mer seriösa låtar. I Pascals händer låter den dock som ingenting annat än just Pascal: taggtrådsgitarrer, ett alabasterhårt groove och så Isak Sundströms förtvivlade, fantastiska röst. Lysande. Nya skivan, Tänker på dig jämt, släpps i oktober.
– På kommande plattan The Curse of Alice Cooper samarbetar Vincent ”Alice Cooper” Furnier för första gången på över 50 år med sitt gamla band – bandet som ihop med Cooper snodde ihop klassiska album som School’s Out, Billion Dollar Babies och Love It to Death. Den enda som saknas är förstås gitarristen Glen Buxton, som gick bort 1997. ”Black Mamba”, den första av hittills två singlar att släppas från plattan, är en bluesig och suggestiv slowburner som lovar mycket gott. Albumet släpps om en dryg vecka, 25 juli. Detta ser vi mycket fram emot.
Lana Del Rey – ”Bluebird”
– Det senaste att släppas från Lana Del Rey, ett smakprov från ett kommande, tionde album, är en tidlös, amerikansk folkballad som hade kunnat vara skriven av Paul Simon eller John Denver i början av 70-talet. Det är också bland det bästa jag har hört från den obeskrivliga talang som är Liz Grant. Ren magi.
– Amerikansk arbetarklassrealism i ett melankoliskt, elektroniskt och rosafärgat 80-tals-skimmer från vad som sannolikt är den nya stjärnan på indie-himlen. Jag är ny på Ethel Cain, men är redan imponerad. Hennes andra album släpps senare i sommar. Jag tror att det är något stort på gång.
482 MHz 
Tack för att du enträget hjälper mig att hitta ny musik!
En kulturgärning värdig ett kulturstipendium.
Hoppas livet är snällt mot dig Niclas!
GillaGilla