Azure Blue – The Night of the Stars
– Popsnillet Tobias Isaksson är tillbaka som Azure Blue, fem år efter förra plattan. Soundet på denna azurens sjätte fullängdare sedan debuten 2011, är lyxigare än tidigare, mycket tack vare namnkunnige mixaren Ollie Olson, och de dyra beatsen och de glittriga ljudbyggena pulserar självsäkert ut ur högtalarna. Men mycket är också sig likt. Isaksson är alltjämt en otröstlig melankoliker med ett outsinligt lager med starka synthpopmelodier att ta av. Lyssna bara på New Order-doftande singeln ”Three Times the Drama”, en av årets finaste poplåtar, med en klassisk isakssonsk sångmelodi som knäcker hjärtat på vilken hårdnackad jävel som helst. Och det finns goda skäl till denna melankoli; tidigare i år gick Isakssons mor plötsligt bort, och skivan är också tillägnad henne. Mer förkrossande vacker popmelankoli hittar man på näst sista spåret, ”The Miracle”. Till ett nästan tweepop-aktigt driv i melodin (Isaksson har ju trots allt ett förflutet i Irene), svepande synthar som för tankarna till Radio Dept. anno Pet Grief, och en manisk/euforisk/fantastisk saxofon sjunger Isaksson från djupet av sitt hjärta om den kärlek som alla går och väntar på. Det är en magisk låt. Och det finns ännu fler.
Ska jag klaga på något är det att de rena upptempolåtarna tenderar att låta aningen likartade, om än långt ifrån svaga, och är kanske ett par tre stycken för många till antalet. ”Define Your Dreams” dök dessutom upp som singel redan för tre år sedan, och även om det är en mer än habil låt känns den nu uttjänt. Men det här är relativt bagatellartat, för när Isaksson istället tar ut svängarna, som på suggestiva ”Mia Luce” (herregud, gitarren!), snuddar vid ett dovt, sexigt mörker som i ”Visions and Themes”, eller träffar mitt i prick på poptavlan som i till exempel nyss nämnda ”Three Times the Drama”, är det få i detta lands popskrå som slår honom.
På det hela taget är detta utan tvekan Azure Blues mest helgjutna platta på väldigt länge. Kanske rent av sedan debuten.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Three Times the Drama” eller ”The Miracle”
Om ni gillar detta: New Order – Power, Corruption and Lies, Human League – Dare!
– Bakom det kryptiska namnet Say Lou Lou döljer sig Elektra och Miranda Kilbey – ett filmstjärne- och haute couture-vackert och vemodigt svalt tvillingpar som gör påkostad och snygg popmusik i gränslandet mellan hypermodern Los Angeles-indie och den typen av avig mainstreampop man kan stöta på i trendiga dramer på HBO eller Netflix. Och de ror hem det med trovärdighet, och med oklanderliga röster. Men är det bra? När de på låtar som ”Wish I Could Hold You” och ”Casual Man” låter sig försvinna in i soldisiga drömvärldar, med bibehållen popkänsla, är svaret ett rungande ja. Men alltför ofta blir det anonymt och platt – den dyra, trendiga popens eviga förbannelse – och albumets fyra sista låtar, i synnerhet, går vilse i ett jämntjockt töcken.
Betyg: 5/10
Bästa låt: ”Wish I Could Hold You”
Om ni gillar detta: Michael Jackson – Thriller (påkostad popmusik som aldrig låtit anonym eller platt – utan ständigt revolutionerande)
En skugga – Livet mellan träden
– När Nathan Dufva Carlén gör musik kallar han sig för En skugga. Men musiken han gör är emellertid inget för dunkla skuggvärldar, utan snarare soliga parkhäng, med converse på fötterna och en billig långburk i näven. Carlén gör klassisk svensk indiepop.
Det är lätt att glömma att man kan sakna den här typen av indiepop, när man översköljs av så mycket annan kvalitetsmusik. Men det finns något i mig som ibland saknar det som bland annat skivbolaget Labrador gav ut i början och mitten av 00-talet. Tidiga [ingenting], Suburban Kids with Biblical Names, Pelle Carlberg, med flera. Skev, vemodig popmusik för människor för stukade för att orka ta plats i samhället. En genre som idag i stort sett är död i Sverige. Och här kommer alltså En skugga in och gör en sjujäkla insats.
Föreliggande debutplatta är smockfull med låtar som får undertecknad att vilja kamma ner det hår som finns kvar i en patetisk snedlugg och lajva mitt sorgliga nittonåriga jag. Men det är inte bara nostalgi som får igång mig. Livet mellan träden är på det hela taget ett helgjutet album – från fulsnygga öppnaren ”Kött och blod”, med sin lågmält ljungströmska refräng, via höjdpunkten ”Blodet under broarna”, lätt Cure-influerade och postpunkiga ”Då”, till återhållet mäktiga avslutaren ”Strimlad himmel”. Även om alla låtar inte riktigt håller denna höga klass, och det ibland känns som att han larvar sig, visar Nathan Dufva Carlén ändå att han är en indiepopsnidare av rang, väl värd att lyftas fram.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Blodet under broarna”
Om ni gillar det här: [ingenting] – Ingenting duger
– För någon vecka sedan såg jag Klara Goliger med band uppträda i SVT:s Babel. Hon var tidigare obekant för mig, men jag föll omgående för hennes lösa, lätt Curtis Mayfield-souliga singel ”Better”, för att inte tala om hennes gränslöst coola kompband. Med skivan, Goligers andra, i kroppen kan jag konstatera att hon är en udda, självlysande, talang. Många stilar ryms i hennes själ och hjärta, quirky Regina Spektor-pop, något som närmast kan beskrivas som centraleuropeisk jazz eller rent av klezmer, och så den redan nämnda soulen, men aldrig låter det sökt. Visst, en skaplig dos mörker och lite mer allvar hade behövts för att denna åtta spår korta skiva skulle ha chans att nå ända in, för det känns ibland lite för lättsamt, men Klara Goliger är åtminstone äkta. Det är en bedrift idag.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Better”
Om ni gillar detta: Feist – The Reminder
– Agitator gör postpunk i stil med legendariska band som till exempel Ståålfågel. Visst låter det ljuvt? Det är det. Att få dyka in i deras stroboskopupplysta ångestvärld är som att göra en musikalisk tidsresa av ett nästan orgasmiskt snitt, 40 år bakåt i tiden. Det är retro, som ni förstår, men det är framförallt förbannat välsnickrat och…väldigt, väldigt bra.
Gitarrerna är sylvassa enligt postpunkkonstens alla regler, och de varvas med krautiga, hamrande rytmer och kolossalt melodiösa och neonblinkande synthar. Och här måste samarbetet med producent Joakim Lindberg lyftas fram. Med enastående skicklighet låter han alla instrument höras på likvärdiga grunder – och det utan att det någonsin låter annat än ohämmat och fritt. Lyssna bara på ”Rivmärken”, som otvunget domineras av gitarr, bas och synth om vartannat, eller på det sköra, atmosfäriska titelspåret som avslutar skivan, där allt är fjäderlätt utan att tappa i musikalisk patos. Poplåtarna ”Födelsedag” och ”Ismaskinen” är två andra höjdpunkter där både band och producent glimrar och visar på bredd.
Vidare rör sig texterna, rent språkligt, i samma galghumoristiska härader som nyss nämnda Ståålfågel, men där dessa vände sig mot samhället och utanförskapet, hör jag istället Agitator ta tematisk inspiration från Isak Sundströms (Pascal, Skriet, solo) kolsvarta, lysande groteskerier och rikta blicken inåt och mot (omöjlig) kärlek. Desperation dominerar, och texterna genomsyras av våldsamma fantasier, allehanda misslyckanden och äckel. I ”Bleka rum” krossas knäskålarna på en rival, i ”Klorin” skrubbar kärleksintresset huden av sångaren Felix Lindström, i ”Ryggrad” kastar han kokande vatten och olja i ansiktet på densamma. Det är mörkt, det är sinnessjukt, visst, men det är på samma gång fruktansvärt sårbart och rörande, skrivet av ett diktarjag med ett närmast självkvävande överflöd av hjärta som till slut slagit över i vansinne.
Sammantaget har vi alltså att göra med en formidabel platta, släppt nio månader efter bandets debut, i en klass man inte ska kunna förvänta sig från illgröna stockholmsslynglar år 2024. Vänner för evigt är tveklöst ett av årets bästa album.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Ismaskinen” gör mig ung igen, så känner mig manad att lyfta fram den.
Om ni gillar detta: Ståålfågel – Ståålfågel, Pascal – Fuck Like a Beast
482 MHz 