Med anledning av att det i år är 70 år sedan Elvis Presley debuterade med singeln That’s All Right (och delvis för att det är förbannat kul) och därmed sparkade igång popmusiken så som vi känner till den ska jag sju lördagar i rad lista de bästa albumen från 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 00-, och 10-talen. Och nu är vi alltså framme vid nittiotalet. Årtiondet då vi i Sverige precis som nu tampades med finanskris och främlingsfientlighet (med skillnaden att det sistnämnda då fortfarande var något endast stollar i periferin sysslade med). Årtiondet då grungen konkurrerades ut av britpopen. Då Estonia sjönk och Kurt Cobain tog livet av sig. Bill Clinton var president och Sverige var bra på fotboll. När 90-talet inleddes var jag drygt fyra år. När det slutade var jag drygt 14. Det var årtiondet jag började skolan, fick en musiksmak, ett syskon, min första depression och så sakteliga började bli en människa.
Nedan ger jag er de tio album jag tycker står sig bäst från detta årtionde. Som vanligt blandas odiskutabla och ofrånkomliga klassiker med skarpa vänstersvängar, förbisedda guldkorn och allt däremellan. Varsågoda.
Spellista med en låt per skiva hittas som alltid längst ner.
10. Dr Dre – The Chronic
År: 1992
Bästa låt: ”Dre Day”
– 1991 var Dr Dre en underbetald beatmakare och stundom rappare i ett slutkört NWA. När den gruppen splittrades tog Dre saken i egna händer. Med debutalbumet The Chronic lanserade han inte bara en nyskapande och outsägligt tongivande undergenre till hiphopen kallad G-funk (där gamla funksamplingar blandades med ensliga synthslingor, djupa basgångar och ett slött och soldränkt groove), utan också stilbildande artister som Snoop Dogg, Nate Dogg och Tha Dogg Pound fick sina genombrott på detta bombnedslag till platta. Lägg därtill numera odödliga hits som ”Nuthin’ but a G Thang”, ”Dre Day” och ”Let Me Ride” och det är inte svårt att förstå varför Dr Dre, Snoop, skivbolaget Death Row Records och västkusthiphop i allmänhet skulle komma att dominera hiphopmarknaden i flera år framöver.
9. Pulp – Different Class
År: 1995
Bästa låt: ”Something Changed”
– En nypa av Morrisseys och The Smiths känsla för melodier och tragikomiska texter om marginaliserade weirdon, en nypa androgynitet á la David Bowie anno Ziggy Stardust och en lagom dos sextiotals-Scott Walkers känsla för melodramen, och vad man har framför sig är Pulp och deras största stund Different Class.
8. Oasis – (What’s the Story) Morning Glory
År: 1995
Bästa låt: ”Don’t Look Back in Anger”
– Debuten Definitely Maybe var en uppkäftig och distad best. Uppföljaren Morning Glory hade de tendenserna också, men framförallt hade den också ett starkt vemod och ett inåtblickande som nästan helt saknades på debuten. Och var det någon som trodde att låtskrivaren och gitarristen Noel Gallagher hade nybörjartur på Definitely Maybe blev man med bevis motbevisad tack vare låtar som ”Some Might Say”, ”Cast No Shadow” och ultraklassikern ”Don’t Look Back in Anger”.
7. Nick Cave & The Bad Seeds – The Boatman’s Call
År: 1997
Bästa låt: ”Where Do We Go Now But Nowhere”
– Fram till 1997 hade Nick Cave framförallt varit en lätt manisk och aggressiv artist. Kärleken i hans musik var allt som oftast något sjukligt och destruktivt, precis som karaktärerna han skrev om. På The Boatman’s Call förändrades allt. De musikaliska arrangemangen skalades ner, blicken vändes inåt, korten lades på bordet. Texterna tycktes nu handla om honom själv och relationer som kommit, gått och lämnat sår. Här fanns en sorg och ett sökande som aldrig innan varit så tydligt. Skivan hyllades unisont vid release och det med rätta.
6. Willie Nelson – Spirit
År: 1996
Bästa låt: ”Too Sick to Pray”
– En annan som på 90-talet skalade av och skådade in var countryikonen Willie Nelson. 1996 års mästerliga Spirit är bland det mest intima Willie släppt – och bland det allra bästa. Här varvar han helt nyskrivna låtar med omtolkade versioner av några av sina gamla låtar och korta instrumentala passager som hämtar inspiration från klassisk och spansk musik. Här finns inga covers och inget publikfrieri. Istället målar Willie, med mycket små medel och ännu mindre gester, upp en sångcykel om trasighet, hjärtesorg och andlig nöd och nåd. Vid release gjorde skivan inget större avtryck, sorgligt nog, men idag betraktas den av många som ett av Willie Nelsons bästa och mest fokuserade album.
5. The Notorious B.I.G. – Life After Death
År: 1997
Bästa låt: ”You’re Nobody Til Somebody Kills You”
– Biggie albumdebuterade i september 1994 med den råbarkade Ready to Die. När uppföljaren släpptes två och ett halvt år senare, den 25:e mars 1997, var Biggie död, 24 år gammal. Cirka två veckor tidigare, strax efter midnatt den 9 mars 1997, mördades han av en okänd gärningsman i Los Angeles. Men alltså inte innan han hade hunnit skapa Life After Death, sitt mästerverk och i min mening den absolut högsta punkten på hiphopens väldiga berg.
Skivan är ett under av intrikata och komplexa gangstersagor i klass med Martin Scorsese, livsbetraktelser långt bortom en vanlig 24-årings djup, beats och sound som sömlöst glider mellan tidstypisk och R&B-influerad pop-rap och massiva, dramatiska ljudbilder av nästan gotisk karaktär, och en MC på toppen av sin ofantliga förmåga och många meter över sina likar. Han åker gång på gång slalom mellan rim och referenser och säger mer i en bar än vad många textförfattare, oavsett genre, förmår på ett helt album.
Life After Death är en gudabenådad talangs alltför tidiga avsked och en skiva som fortsätter att leverera, snart 27 år efter release.
4. Songs: Ohia – The Ghost
År: 1999
Bästa låt: ”At Certain Hours All Breaks Down”
– Jason Molina hade sannerligen en försmak för det spöklikt ödsliga, men inget album slår The Ghost på fingrarna när det kommer till just ödslighet. Skivan, som spelades in av Jason själv på en bergsprängare och endast såldes på turné 1999, låter som en desperat vädjan från någon fast på en öde landsväg mitt ute i ingenstans, sent en natt i november. Till ljudet av sin gitarr och inspelningarnas stämningsfulla ytbrus sjunger Jason om misslyckanden, ensamhet och skräck. Han sjunger för alla oss som gång på gång hamnar på den där landsvägen och han gör det för att varken han eller vi ska känna oss riktigt ensamma. Och han lyckas. Som han lyckas.
3. Morrissey – Vauxhall and I
År: 1994
Bästa låt: ”Now My Heart Is Full”
– Sju år efter The Smiths upplösning peakade Morrissey som albumartist. Vauxhall and I snuddar vid fullkomlighet. Året innan, 1993, hade tre nära vänner och kollegor till Morrissey gått bort, och märkt av dessa förluster stängde en deprimerad Morrissey in sig i sitt hus i Camden. När han skadeskjuten kom ut därifrån var han redo att spela in vad som skulle komma att bli karriärens höjdpunkt. Och den tidens trauman hörs på skivan.
Det är en sorgtyngd Morrissey vi hör i både texterna och melodierna. Men det är också en försonande Morrissey. Han har sett livets bräcklighet och förgänglighet och nu vill han åt värmen och friden. Hatten ska också lyftas till musikerna, Alain Whyte, Boz Boorer, Woodie Taylor och Jonny Bridgewood, som varsamt och med precis rätt anslag spelar låtarna, och producenten Steve Lillywhite, som med kristallklar skärpa visste vad Morrissey förmedlade på den här skivan och gav honom ett varmt, organiskt och melankoliskt sound i perfekt symbios med Morrisseys texter och melodier.
2. Bruce Springsteen – The Ghost of Tom Joad
År: 1995
Bästa låt: ”The New Timer”
– The Ghost of Tom Joads närmaste släkting heter Nebraska, men där den skivan främst höll till i östra USA (bortsett mellanvästernrysaren till titelspår) utgår Tom Joad från södra Kaliforniens migranter och arbetarklass och deras umbäranden. Det är tolv mer eller mindre råa berättelser om besvikelse, död, våld och desillusion, som Bruce ger oss. Råa, men aldrig dömande, moraliserande eller med avsaknad av medkänsla. Här får alla outsiders, kriminella och vingbrända som bebor låtarna en röst och också den värdighet det amerikanska samhället misslyckades med att ge dem.
Jämfört med Nebraska är soundet mer polerat och sofistikerat, men likväl vilar här en otvetydigt karg atmosfär som trots vissa (subtila) synthpålägg och proffsig produktion väl rimmar med texternas grymheter.
The Ghost of Tom Joad är ett av Springsteens jämnaste och mest fokuserade album och sannolikt ett av hans tre bästa. Och det säger en del.
1. Scott Walker – Tilt
År: 1995
Bästa låt: ”Farmer in the City”
– Elva år efter The Climate of Hunter var Scott Walker tillbaka, och om man tyckte att den skivan var svårtillgänglig skulle man sannolikt få en smärre chock av Tilt. Albumet, som är Scotts allra största stund, är kolsvart och obehagligt, men mycket, mycket vackert. Här och var anar man melodier, och takter man nästan skulle kunna gunga med i, och skivan är inte helt renons på (relativt sett) försonande, luftiga partier, men detta är för det mesta djupt begravet under groteska och absurda textsjok, kallsvettiga och avantgardistiskt operaliknande stycken och mycket dissonans.
Det är ett förkrossande mäktigt styrkeprov från en artist som med glädje slängt alla kartor och kompasser i Themsen och kysst berömmelsen adjö. Och för sin konstnärliga överlevnads skull har han bosatt sig högst upp i sin svarta borg, med hälsningen att vi gärna får hälsa på – om vi hittar dit och törs. För väl där kommer ingenting längre vara sig likt. Det är ett album som likt jättelika händer drar in en i en förtätad labyrintisk overklighet, där ingenting är vad man tror – och man vill inget hellre än att vara kvar där.
482 MHz 