När jag hörde Algiers första gången, sommaren 2015, i samband med att det självbetitlade debutalbumet släppts, slogs jag av hur oförskämt väl de blandade industriella och karga ljudbilder med soulig gospel. Jag gjorde med ens kopplingar till Thåström och låtar som Kom med mig, Såg dom komma och Långtbort, som till stor del också består av samma influenser. När Thåström året därpå kom ut som Algiers-fan blev jag föga förvånad. Skiva två, The Underside of Power, släpptes 2017 och drog kanske aningen mer åt (det dystopiska) soulhållet, men var i stort en okontroversiell och ganska väntad uppföljare – om än en mycket bra sådan. Nu skriver vi ju emellertid 2020 och Algiers har precis släppt lös sitt tredje opus, There Is No Year, på världen – och fan om det inte är deras bästa platta hittills.
I mångt och mycket känner vi igen det Algiers vi älskar. Låtar som ”Dispossession”, titelspåret och ”Hour of the Furnaces” är klassisk Algiers. Här visar de utan omsvep och krusiduller att de inte tappat taget om det uttryck de varit med om att bygga. Det rasistiska USA av igår, idag och imorgon, grävs ner under tonvis av fräsande elektronik, stenhård percussion och skriande gitarrer. Sångaren Franklin Fisher sjunger bättre än någonsin, och han gör det med hjärtat i halsgropen, som om livet hängde på det. Bandet kokar i bakgrunden, och de befinner sig som vanligt i en drömvärld någonstans mellan Ruhr och Tupelo.
Men det som verkligen slår mig är att Algiers den här gången också vågat ta ut svängarna mer och utvecklat sitt patenterade uttryck ytterligare. Låtar som till exempel ”Wait for the Sound”, ”Nothing Bloomed” och lätt drömska, postpunkiga ”Repeating Night” är mörkare, mer ambienta och mer suggestiva än något de gjort tidigare. Det atmosfäriska soundet hos de låtarna bidrar starkt till att göra Algiers anno 2020 mer dynamiska än tidigare. Ett tredje album med plattan i botten hade kanske känts tradigt. Vad som också bidrar till den nyfunna dynamiken är det luftiga, närmast pop-souliga soundet på låtar som ”Chaka ” (en av skivans allra största stunder). Här kanaliserar de (och då i synnerhet Fisher) klockrent, men givetvis på Algiers-vis och utan att tappa pondus, sin inre Michael Jackson (lyssna bara på Fishers jacksonska sångtics) och hittar därmed en för dem helt ny källa att gräva ur. Och det låter fantastiskt.
Så ja, jag får nog slå fast att Algiers, tack vare utveckling, nya influenser och genomgående hög låtkvalitet, gjort sitt bästa album hittills. Nu hoppas jag få se dem live igen i vår. 24/4 spelar de på Nalen i Stockholm och dagen därpå på Mejeriet i Lund.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Chaka”, ”Wait for the Sound”
Om ni gillar detta: Thåström – Centralmassivet, Algiers – Algiers
482 MHz 