Genom det ohejdbara sorlet lyckas jag skönja följande:
Magnus Uggla – Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen (bok)
– Magnus Uggla. Hitmakare, popoffer, tokig stolle. För mig en barndomshjälte som aldrig egentligen släppt taget om mitt medvetande, trots den strida ström av band och intryck som forsat fram sedan jag lyssnade på honom som mest. På senare år har han varit intressantare än på decennier. 2016 framförde han den mästerliga monologen Hallå, om sina unga år, och återuppfann sig själv i samma veva. Nu har han alltså släppt sin självbiografi. Utan vidare sållar den sig till den utomordentliga skara rockmemoarer som kommit de senaste åren (Autobiography, Dancing With Myself, Born to Run, Set the Boy Free).
Uggla är naken och öppenhjärtig, men utan att bli effektsökande eller beklämmande. Han är precis så rolig som man väntat sig, men lockar lika ofta till tårar som till skratt. Han skriver fängslande och boken är hart när omöjlig att lägga ifrån sig, men den saknar helt pretentioner eller utfyllnad. Magnus Uggla, som annars är oförtröttligt privat, låter oss här ta del av det inre mörker han burit på sedan barndomen. Han pratar uppriktigt, men varmt, om sina barn, om sina syskon, om den allt annat än okomplicerade relationen till föräldrarna (och då särskilt modern). Han väjer inte heller för att gå in på misslyckanden, såväl privata som yrkesmässiga. Dessutom bjuder han på ovärderliga skildringar av ett Stockholm som inte längre finns. Vi får följa med Uggla och pappa Claes på promenader ut till Djurgården tidigt 60-tal. Vi hänger på glamhaket Cat Ballou tio år senare.
Jag läste ut boken på mindre än tre dagar. Hade det inte varit för jobb och annat hade det gått snabbare ändå. Och nu är det tomt, men jag är glad ändå. Tacksam.
Släpps i morgon, måndag 17/9, på Norstedts.
Common Eider, King Eider – A Wound of Body (album)
– Ett av årets bästa dark ambient-släpp kommer från dessa oljudsmakare från Alaska. Det är ett tätt mörker de bjuder på. Klaustrofobiskt. Fuktigt. A Wound of Body är en grotta vars ingång man sedan länge tappat bort. Syret börjar ta slut, och de där skuggestalterna man ser skymta förbi…är de på riktigt? För att måla upp detta hänsynslösa mörker använder de feta drones varvat med skimrande ambience. I en av höjdpunkterna, mittenspåret We Sing Over these Bones So That They May Rise Up and Run Away Into the Night, byggs soundet av ödsliga stråkar – och obehaget stegrar.
Skivan ges ut av Cyclic Law och Sentient Ruin och finns ute nu.
Betyg: 8/10
Bästa låt: Sinew Stretched Over Crumbling Bones
Om ni gillar detta: Inade – The Nine Colors of the Threshold
Kollaps – Sibling Lovers (album)
– Brutal maskinrock från Melbourne. Släpptes för ganska exakt ett år sedan, men upptäcktes av undertecknad först härom veckan. Det är monotont, rått och kallt. Paralleller kan dras till tidiga Swans, men Kollaps förlitar sig mer på maskiner än vad Gira & co någonsin gjort. Andra stunder låter det som Godflesh anno Streetcleaner, eller experimentella Nine Inch Nails. Mörkret är allomslutande och det suger musten ur dig. Det är katarsis.
I höst turnerar de. Se schemat här.
Betyg: 7/10
Bästa låt: Heartworm
Om ni gillar detta: Swans – Holy Money
Roscoe Holcomb (artist)
– Kolaren från Appalacherna, som extraknäckte som folkmusiker. Holcomb behärskade banjo, gitarr, fiol och munspel, och hade en enslig falsett som sjöng om förlust och motgångar. Han spelade in för första gången 1958. Då var han 46 år gammal. Proffsmusiker blev han först på 60-talet, när gentrifieringen av folkmusiken var i full gång. 1981 dog han på ett sjukhem, 68 år gammal, efter att ha ådragit sig lungemfysem, förslitningsskador och astma från de många åren nere i kolgruvorna.
Rekommenderas till alla med minsta intresse för alldeles äkta och oförställd roots-musik.
Dylan Carlson – Conquistador (album)
– Hade Pelle Ossler kommit från Texas och hämtat inspiration från västra USA:s stäpper, slätter och mylla i stället för centraleuropeisk asfalt och betong, då hade han låtit som Dylan Carlson. Carlson, till vardags gitarrist och frontfigur i drone-metal-bandet Earth, väver jordiga och sotiga gitarrmattor, som gnisslar och fräser, skrämmer och lockar. Han står stadigt i bluesen, men minst lika tydligt hörs drone-musiken han gör med Earth. Blandningen är fantastisk.
Skivan släpptes i våras på Sargent House.
Betyg: 8/10
Bästa låt: When the Horses Were Shorn of their Hooves
Om ni gillar detta: Ossler – Ett Brus, Steve Von Till – A Life Unto Itself
482 MHz 