Recension: Rome – Hall of Thatch

På Hall of Thatch, Jerome Reuters elfte fullängdare som Rome, går han ifrån de filosofiska, politiska och historiska spörsmål och kontexter som ramat in merparten av tidigare album. I stället söker han sig inåt. Inåt i sig själv, inåt i människan. Han söker svar på de stora frågorna kring makt, nåd, vem man är, vem man bör vara, vart man är på väg. Inspirationen sägs komma från en resa Jerome gjorde till Vietnam för några år sedan. Där kom han i kontakt med buddismen, umgicks med munkar och med sig själv.

Men skivan innehåller inga enkla eller lättsamma svar på någon av frågorna. Som Jerome själv har sagt: ”It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp. That’s all I can sing about, because I’ve not yet been any further.” Och kanske är det just därför resultatet är såpass starkt. Här finns inga muntra klyschor eller lättköpta slutsatser till dessa uråldriga spörsmål, bara kärva konstateranden, i bästa fall på väg mot ljuset.

Faktum är att Hall of Thatch är en av de mörkare och kargare Rome-skivorna, hittills. Även om de kvintessentiellt europeiska skymningsballaderna som blivit Romes signum finns kvar är många av de nio låtarna uppbyggda kring rigida, strama och i grund och botten bluesiga gitarrfigurer. Dessa för tankarna till amerikanska mörkermän som dels Neurosis-frontmannen Steve Von Till och dennes soloalster. Men också kanske framförallt till Swans och deras tidiga 90-tal och de monotona sorgesångerna Failure och Was He Ever Alive. Mer Swans blir det på Martyr, en av höjdpunkterna på albumet. Där kanaliserar Jerome råa, tidiga Swans, vrider upp förstärkaren till 10 och hamrar fram ett monotont komp medan han frenetiskt mässar om maktövergrepp och tro.

Och även om Hall of Thatch inte är musikaliskt lika nyanserad som föregångaren, tillika Romes bästa platta, The Hyperion Machine från 2016, eller innehåller lika många höjdpunkter, är den jämn, genomarbetad och mångbottnad. Den visar även på en spännande ny utveckling i anslag, tilltal och sound som kommer att bli givande att följa.

Nästa vecka kommer Rome till Sverige. 25/1 spelar han ihop med gitarristen Eric Becker på Babel i Malmö. 26/1 i Göteborg på Musikens hus. 27/1 i Stockholm på Klubben. Och slutligen i Karlstad den 28/1, på Nöjesfabriken. Jag rekommenderar alla att se Rome live.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Hawker (eller möjligen den råa Martyr)

Om du gillar detta: Rome – The Hyperion Machine, Steve Von Till – As the Crow Flies