Temperaturen rasar, lervällingen har förärats evigt liv. Vad mer finns det att göra än att dricka julöl och lyssna på lugnande, svärtade ljud? Ljud såsom dessa:
– Fever Ray gjorde oväntad comeback för några veckor sedan, och det med en jättebra skiva (läs min recension på Zero Magazine här). Lite tuffare än sist, lite lekfullare, men inte utan mörker. Och det är skivans mörkare stunder som känns allra hetast. Ett av de mäktigaste numren heter Red Trails. Ett elektroniskt stämningsstycke kryddat med mardrömsstråkar, om en omöjlig kärleksrelation. Hänförande.
– På Centralmassivet ger Thåström elektroniken mer spelutrymme än på någon annan av soloskivorna. Tydligast blir det på avslutande spåret, den meditativa Natten för det här. Ett fräsande ambientnummer om att dra sig undan, andas, ladda om. En stilla hymn om det mest nödvändiga i livet, som inte hade låtit alldeles tokig på Sällskapets Nowy Port. Och är det att hoppas på för mycket, att han spelar den på Cirkus den 27:e?
Svartsinn – Doubt as sin (Nietzsches lament)
– Svartsinns första album i eget namn på åtta år, Mörkrets variabler, är ett av årets bästa dark ambient-album. En av höjdpunkterna är den massiva, hänsynslösa kolossen Doubt as Sin. Den rullar sakta fram som ett kolsvart rymdskepp och täcker varje möjlig spricka i höstmolnen. Otroligt mäktig drone från en av genrens allra bästa.
– Sekunder in i Stockholmsbandets första släpp, låten Glass Ocean, hör man att det är något särskilt på gång. Lika delar atmosfärisk och vemodig 00-tals-pop, lika delar eterisk Cocteau Twins-goth skapar ett sagolikt vackert stycke musik. Öronen förälskas, hjärtat brister. Ser fram emot att följa dessa.
– Listans oldie är också månadens återupptäckt. Cursive bildades i Omaha, NE i mitten av 90-talet av Tim Kasher, Steve Pedersen och Matt Maginn och var ett av de allra första banden på den numera legendariska Omaha-labeln Saddle Creek. De är ett av de mest betydelsefulla banden för mig de senaste tio åren.
Cursive började som ett ganska traditionellt och tidstypiskt emo/post-hardcore band (om än exceptionellt begåvade i både text och musik, mycket tack vare den geniale Tim Kasher), men så 2001 tog de in en cellist i bandet, och började göra musik som än i dag hör till den bästa de gjort. PÄRLAN bland dessa pärlor är ett EP-spår från 2002: svartsjukeexorcismen Am I Not Yours. Just svartsjuka är något som Tim Kasher skrivit hyllmeter om: i Cursive, i sitt andra band The Good Life, och som soloartist. Men sällan har det gröna monstret slitit och skurit i honom så furiöst som här.
Who’s your school friend?
He left you some messages
He’d love to see you again
Thinks your ideas are brilliant and
Since you’ve been going out for coffee with him lately
Is he a pretty good looking guy?
Låtens komposition illustrerar svartsjukekänslorna på bästa sätt. Verserna är vemodiga och andas tvivel och rädsla för förlust, men i refrängen stegras allt till ett vredesutbrott där Tim kräver att få veta: am I not yours? För att sedan sedan konstatera att nej, I am not yours. Och cellisten Gretta Cohn accentuerar detta jättebra. I verserna spelar hon följsamt och varmt, för att sedan i refrängerna och ju längre låten lider verkligen ta ut svängarna och plocka fram de mest febriga toner och ljud hon kan hitta.
Am I Not Yours är inte bara Cursives bästa låt, det är en av de allra bästa låtarna som Tim Kasher överhuvudtaget har skrivit, och att återupptäcka den har varit en av månadens starkaste musikupplevelser.
482 MHz 
2 reaktioner på ”Bäst just nu: november 2017, del 1”