Allmän konsensus hävdar att Maladjusted är ett av Morrisseys allra sämsta album. I en omröstning från i vintras, på Morrisseys största fan-community på nätet, morrissey-solo.com, om vilket Moz-album som egentligen är bäst, hamnade Maladjusted näst sist. Och det var inte bättre vid release.
Musiktidningen NME (New Musical Express), som under 80-talet skämtsamt kallades för New Morrissey Express för att så många av deras omslag då pryddes av Morrisseys nuna, men som på 90-talet låg bakom ”Morrissey is racist”-drevet, gjorde sig lustiga på hans bekostnad och gav den slutligen det svala betyget 6/10. Spin var inne på samma spår och gav den samma betyg. Blender kallade den för hans sämsta skiva. Rolling Stone stack dock ut hakan och kallade den för hans bästa platta sedan solodebuten Viva Hate, från 1988.
Totalt sålde skivan blott 88,000 exemplar i USA, där Morrissey då (och förmodligen även nu) hade sin starkaste fanbase.
Efter ett par år i mitten av 90-talet, som kantades av misslyckade skivor, singlar, turnéer, och ett bittert förlorat rättsfall, stod Morrissey lågt i kurs. Han hade dessutom blivit omsprungen av det unga britpopgardet som han själv varit med och inspirerat. Han var hopplöst ute. Otrendig. Så när Maladjusted damp ner den 11 augusti 1997 möttes den av ointresse och spe.
Så, varför är då denna skiva, denna klassiskt engelska gitarrpop-skiva, som är så fylld av värme, melankoli, starka melodier och djupt personliga texter, så illa omtyckt? Jag var inne på det tidigare; Morrissey anno 1997 var iskall för alla utanför den allra mest trogna fanskaran. Detta är inget ovanligt. Man hyllas ett tag, och sedan får det räcka. Det har hänt de flesta storheter, från Frank Sinatras fall i början av 50-talet till Thåströms industriexil under 90-talet (för att ta ett svenskt exempel). I Morrisseys fall hade kritikerna bestämt sig redan vid föregående skiva, 1995 års Southpaw Grammar. Mitten och slutet av 90-talet tillhörde Oasis, Blur, Suede, Spice Girls, Prodigy och Robbie Williams. Morrissey (eller kanske framför allt The Smiths) må ha inspirerat merparten av britpoppens stora stjärnor, men han tillförde inget nytt och passade inte in bland trenderna, och därför måste han bort. Skivorna var kanske bra, men det struntade man i, för de passade inte in. Så Morrissey släppte alltså ett av sitt livs mest personliga verk till så gott som döva öron. Året därpå går hans skivbolag i konkurs och Moz står utan skivkontrakt ända fram till 2003.
Maladjusted är förstås inte felfri. Tre av elva spår hade vi kunnat vara utan (vilka tre dessa är blir ni varse i låtgenomgången nedan). Då återstår åtta låtar. Åtta mycket starka låtar. Det är ett utmärkt betyg. 2009 återvände Morrissey till brottsplatsen för att korrigera sina gamla misstag och ge Maladjusted den upprättelse den förtjänar. Han strök de svagaste spåren, la till några outsägligt starka b-sidor från samma tid, och gav skivan ett nytt och mycket stiligt omslag (människan på originalomslaget ser knappt ens ut som Morrissey – en mycket underlig bild). Men i fokus för den här texten står originalutgåvan av Maladjusted, släppt i dag för 20 år sedan.
Maladjusted, låt för låt.
1. Maladjusted
– Ett odjur till förstaspår. Bland de allra starkaste förstaspåren sett till Morrisseys hela karriär. Gitarrerna ylar och fräser och Morrissey mässar på stream-of-consciousness-vis fram rader om självförakt, oförlösta drömmar och begär, och ånger.
The gulf between
All the things I need
And the things I receive
Is an ancient ocean
Wide, wild, lost, uncrossed
2. Alma Matters
– Skivans första singel. En skimrande poplåt om livsval och om att vara sann gentemot sig själv. En av Morrisseys starkaste singlar.
– Ett mörkt, orkestralt stycke om barnamördare, som inte hade låtit missanpassat på Scott Walkers fjärde soloalbum, Scott 4.
– Skivans bästa låt och en av karriärens allra bästa sololåtar. Trouble Loves Me är en stor ballad om en kärlek som har gått förlorad, och om demonerna som hänger en i hasorna. Man ramlar in i fel armar i hopp om att bli fri, men det står så tydligt skrivet att det där fåfängt och hopplöst. Balansen är rubbad igen. Then at midnight I can’t get you out of my head.
5. Papa Jack
– En av skivans tre sämsta låtar, trots en stark sånginsats. Texten, om en ångerfylld gammal far som ser tillbaka på sitt liv, är fin, men sångmelodin släpar sig fram, och den andra halvan av låten är ”guitars galore”. Oengagerande.
6. Ammunition
– Midtempo-gitarr-rock, som man som Moz-fan är van vid, men med en stark text om att göra sig av med det i ryggsäcken och bagaget som tynger ner och stjälper en.
– Morrisseys ”internet-låt”, enligt egen utsago. Men i själva verket är det en mycket stark ballad om att vara öppen och mottaglig, bara för att upptäcka att det inte finns någon som helst anledning att vara det. Och då gör sig misantropin påmind:
And I don’t
Get along with myself
And I’m not too keen
On anyone else
8. Roy’s Keen
– Här kanaliserar Moz sin inre George Formby (en annan nordengelsk ikon, men från många årtionden tidigare). Låten är en lättsam, om än melodisk, axelryckning i stil med You’re the One for Me, Fatty, Dagenham Dave och Kiss Me a Lot, och är varken bättre eller sämre än dessa, men tillhör utan tvivel Maladjusteds sämre låtar. Titeln är förstås en referens till Manchester Uniteds dåvarande mittfältssjärna Roy Keane.
9. He Cried
– Musikaliskt nära besläktad med Ammunition, men textmässigt har den mer med Trouble Loves Me att göra. Den gråtande huvudpersonen (sannolikt Morrissey själv) ser sig själv som känslomässigt stenad till döds, men vill ändå göra upp med den omgivning som skapat honom och gjort honom till den han är. Mycket starkt.
10. Sorrow Will Come in the End (ej inkluderad på den brittiska utgåvan)
– Om rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, som stämde Morrissey och Marr för uteblivna royalties (och vann), något som Morrissey hela tiden har betraktat som ett justitiemord. Också något som närapå helt tog knäcken på Morrissey. Den kolsvarta och sadistiska texten levereras på spoken-word-vis, till ett tungt stråkarrangemang. Man förstår behovet av att skriva en sådan låt, men känner samtidigt att den kanske gjort sig bättre som b-sida – speciellt med tanke på vilka fantastiska låtar som faktiskt blev b-sidor vid den här tiden.
– Inte ens Djävulen själv vill ta i Morrissey med tång. Hårda bud i denna fartfyllda, melodiösa och poppiga gitarrdänga, som avslutar albumet.
Maladjusted var det första Morrissey-album jag överhuvudtaget hörde, någon gång runt 2002-2003, när jag var 17 år. Jag tyckte mycket om det då, men tycker nog än mer om det nu. Jag är evigt tacksam för att stadsbiblioteket i Borås hade skivan. Gud vet var livet hade tagit vägen annars.
482 MHz 
:format(jpeg):mode_rgb():quality(90)/discogs-images/R-3976581-1413885324-8601.jpeg.jpg){kind=link}