Recension: STHLMIANA – Längtan och resurser

IMG_9388

Über-romantikerna Johan Rahmström och Markus Bergström Björn i Sthlmiana är tillbaka med sitt andra fullängdsalbum. Deras hjärtan är alltjämt krossade, deras längtan driver dem än och motvilligt färdas de mot gryningen – så mycket känns igen – men soundet på nya plattan är annorlunda mot förra skivan, 2015 års Rakt in i gryningen.

Till stor del är synthpoppen borta, och detta till förmån för ett varmare sound, som är lite rundare i kanterna. Det är souligare och lite mer sentimentalt, med färre omedelbara poplåtar. Om förra plattan var Ratata är Längtan och resurser snarare solo-Mauro eller rent av Orup, när han är på sitt vemodigaste humör (tänk ”Regn hos mig” eller ”Som isarna”). Dessa influenser blir som tydligast på habila öppnaren ”Tidsfördriv”, men gör sig kanske bäst på fina valsen Sommarsömn. 

En annan som kastat sin skugga över plattans sound är Jonathan Johansson. På låtar som ”Jacqueline, ”Nattfåglar ” och (i synnerhet) ”Lilla Italien” får jag känslan av att herrarna Rahmström och Bergström Björn lyssnat väl hungrigt på dennes album Lebensraum och Love & Devotion. Sthlmiana gör onekligen snygga och mycket välkomponerade låtar även med hjälp av denna inspiration, men likväl får jag känslan av att det kostat en del på originaliteten. De har en bra bit kvar innan de kört om Johansson på hans egen bana.

Desto bättre är då de båda avslutande och mycket drabbande numren Två år till, om sår som aldrig läker och tomrum som aldrig fylls, och Rakt in i gryningen (som alltså hämtar, något förvirrande, sitt namn från bandets debutalbum). Den sistnämnda en låt som sammanfattar allt som är Sthlmiana – längtan, romantik, omöjlig kärlek och nätter som aldrig får ta slut. På den låten gör de något de egentligen aldrig gjort innan – de facar gryningen de alltid fruktat så och nätterna som tog slut, gör ansatser till att acceptera det som de förlorat och konstaterar att ”allt som nånsin betytt nåt kan räknas på fingrarna”. Dessa båda hör till några av årets bästa svenska popballader.

På det hela taget fortsätter Sthlmiana att göra snygg sophistipop på svenska. De har alltjämt en bit kvar till toppen, men de närmar sig.

Längtan och resurser släpps i morgon, 6/12, på bandets egna label Strindbergshimmel.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Två år till” eller ”Rakt in i gryningen”

Om ni gillar detta: Jonathan Johansson – Lebensraum, Blue Nile – Hats

 

Två nya singlar: Sthlmiana – Nattfåglar, The Hanged Man – Good Dreams

Det kommer mycket spännande musik nu. Nedan följer två färska, svenska singlar att lyssna lite extra på.

Sthlmiana är Johan Rahmström och Markus Bergström Björn. Nya singeln Nattfåglar, hämtad från kommande albumet Längtan och resurser (release 6/12 via egna etiketten Strindbergshimmel) låter sval och sofistikerad och för tankarna till tidiga Orup, Mauro Scocco, Blue Nile och Prefab Sprout – eller Jonathan Johansson, för att nämna något mer samtida. Till ett luftigt, neondränkt skymningsarrangemang sjunger de om den halvunga storstadsmänniskans vedermödor och kval. Om tvåsamhetens kval, om ensamhetens stress. Det är snyggt och välkomponerat, med alla förutsättningar att slå brett. 

Lite mer suggestivt blir det på The Hanged Mans nya singel, Good Dreams. Det förhäxade, mycket atmosfäriska soundet känns igen från förra plattan Of Blood Is Full och föregående EP, men med skillnaden att popkänslan nu är starkare. Det är alltid vanskligt när ”svåra” artister ska experimentera med ett poppigare sound, men Rebecka Rolfart & co. vet precis vad de sysslar med. De håller sig på gott och väl en armlängdsavstånd från det bredaste tilltalet och låter snarare som om Kate Bush anno 1985 fått för sig att fronta ett svenskt indieband, med Robert Smith på gitarr. Inte dumt alls, som ni förstår.