Årets 25 bästa album (och EP:s)

2779E800-0F07-4EB4-8D73-808D047E02DF

Vi är äntligen framme vid årets sista summering. Det är dags att komma fram till vilka album som egentligen var bäst. Nytt för i år är att jag tagit mig friheten att även låta några väl valda EP:s vara med. Men innan vi går på listan vill jag nämna några bubblare som av olika skäl hamnar strax utanför topp 25:

Jeremy JayDangerous Boys

Double EchoBurning in Blue

Benjamin TodA Heart of Gold is Hard to Find

Henrik MeierkordSjäl

Better Oblivion Community Centers/t

Vissa av ovanstående kommer sannolikt att avhandlas inom kort, men inte här och inte nu. Nu är det dags för listan. Årets bästa album. Varsågoda!

 

25. American FootballAmerican Football (LP3)

– Den värsta ångesten kommer när man blir vuxen, men så länge man kan göra något vackert av det – som American Football gjort – är det okej.

 

24. Solveig MatthildurConstantly in Love

– Jag tillhör den lilla skara wave- och postpunk-älskare som ännu inte fastnat helt för Kaelan Mikla – men solo-Solveig har jag utan tvekan tagit till mitt hjärta. Lika ödsligt kyligt som KM, men mer dynamiskt.

 

23. The DelinesThe Imperial

– Willy Vlautin är inte bara den intressantaste amerikanska romanförfattaren just nu, han är också hjärna/låtskrivare bakom fina countrysoul-bandet The Delines. De får en att sakna Vlautins gamla band Richmond Fontaine lite mindre, men samtidigt längta efter en ny roman. Oavsett om han skriver romaner eller låtar är han den vassaste skildraren av amerikansk under- och arbetarklass som finns.

 

22. Carla dal FornoLook Up Sharp

– Med nya plattan Look Up Sharp tog dal Forno sin ljusskygga, experimentella musik ett par steg närmare popen. Föregående släpp är starkare, men hon är alltjämt en av de mest spännande, unga alternativa artisterna just nu.

 

21. Stainwasher What Did I See (EP)

– För varje släpp befäster Stainwasher att hon är bäst i Sverige på dream pop. EP:n antyder att hon utan omsvep håller för även det längre formatet. Hoppas 2020 bjuder på album!

 

20. No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me

– c86-skrammel varvat med drömska ljudvärldar, ett bottenlöst vemod och en outsinlig känsla för melodier. Ungefär så kan man beskriva de lysande debutanterna i No Suits in Miami och deras finfina förstlingsverk. Klassisk indiepop för alla hjärtan vars defaultläge alltid står på ”brustet”.

 

19. Chelsea WolfeBirth of Violence

– Mer avskalat än tidigare, men lika drabbande.

 

18. Nick Cave & the Bad SeedsGhosteen

– Cave gör elektroniska, drömska psalmer om frid, saknad och förlust av sin förödande, omstörtande sorg. Onyanserat hajpad i media som ett slags felfritt verk man vördnadsfullt måste gå på tå omkring – men likväl en mäktig platta, trots det.

 

17. Boy HarsherCareful

– Cold Wave-vågens (no pun intended…) coolaste band. Stramt, melodiskt, sexigt.

 

16. NivhekAfter Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House

– Liz Harris lämnar tillfälligt sitt primära projekt Grouper och gör karg, arktisk drone som Nivhek – musik som till och med är lösare i kanterna än fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points.

 

15. Alphaxone Chronosphere

– Iranske ambientmästaren Alphaxone är produktiv, men han gör en sällan besviken. Chronosphere – en djupdykning i massiv, trollbindande space ambient – är inget undantag. Ett av många kvalitetssläpp i år från favoritlabeln Cryo Chamber.

 

14. Premiere Premiere (EP)

– Klassiska skivbolag som Luxury må ha lagt ner och 00-talet är nu jävligt längesedan, men Premiere finns. Premiere tar det bästa från TTA, Radio Dept. och Boat Club, och under loppet av en EP räddar de svensk indie. Hatten av. Hoppas bara att de inte råkar ut för samma öde som nyss nämnda Boat Club och lika fantastiska popbandet Days – att det bara blir en fullkomligen briljant EP och sedan ingenting mer.

 

13. Dødsmaskin Ødelagt

– Perfekt balans mellan dark ambient, kärva dödsindustriella influenser och fina melodier. Inte många klarar den balansen.

 

12. Leonard CohenThanks for the Dance

– Såhär – precis såhär – ska postuma plattor låta. Enda minuset är väl att saknaden väcks till liv igen.

 

11. Rome Le Ceneri di Heliodoro

– Europa har störtat ner i avgrunden och av stoftet har Jerome Reuter skapat ett särdeles vackert album. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan.

 

10. Liam GallagherWhy Me? Why Not.

– Vill man ha rock’n’roll med lika mycket skrev som hjärta är det fortfarande Liam som är the go-to-guy. Solodebuten As You Were var en megasuccé, men i ärlighetens namn inte jättespännande rent musikaliskt, på det hela taget. Uppföljaren Why Me? Why Not. blev en lika stor succé, men är musikaliskt så ofantligt mycket intressantare. Och ambitiösare. Och mer vågad. Och med ett gediget låtmaterial från början till slut. Här blandas lennonismerna ut med fuzz, tung blues och en del pop. Det bästa Gallagher-albumet sedan Dig Out Your Soul (2008).

 

9. Meipr Egalecto

– Med tunga stråkar och lika tung elektronik har Meipr skapat dels ett av årets två bästa dark ambient-plattor och dels ett soundtrack till postapokalypsen som just nu otåligt väntar på att världen ska sluta brinna.

 

8. Lana del ReyNorman Fucking Rockwell!

– Man kan fortfarande slå brett och bli stor stjärna på sina egna villkor och genom att göra bra och personlig musik – fråga bara Lana del Rey.

 

7. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Bruce har haft det litet kämpigt och svajigt i studion under egentligen hela 2000-talet (skivorna har pendlat mellan starka men ojämna och rent ut sagt svaga), men med Western Stars var han äntligen tillbaka i gammal god form. Skivan, som blandar folk och country med solig Laurel Canyon-pop, är hans bästa sedan The Ghost of Tom Joad (1995).

 

6. Hurula Klass

– En modern klassiker redan efter första lyssningen. Hurula har ett hjärta som blöder för alla vi som växte upp faderlösa, mindre bemedlade och med en konstant oro som åt upp varje tyst minut.

 

5. Nicole SabounéCome My Love (EP)

– Efter lysande Miman (2015) var det tyst från Sabouné. Sent i höstas visade hon med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Come My Love är det mest drabbande svenska släppet i år och ett modigt styrkeprov från en artist som bara blir bättre och bättre.

 

4. Shrine Quintessence

– Ingen skapar tyngre, mer utomvärldsliga ljudbilder än Hristo Gospodinov. Ordeal från 2016 är ett av årtiondets bästa album, och Quintessence från i höstas är fanimig inte jättemycket sämre. Fjolårets (besvikelse) Celestial Fire kan man bortse från – det är Quintessence som är Ordeals verkliga uppföljare. Dark ambient lika blytung och andlöst vacker som ett stålskepp mot en mörkgrå himmel.

 

3. Sorry GirlsDeborah

– Kristallklar pop, sårigt vemodiga melodier och ett drömskt 80-tals-skimmer. Jag vet inte när jag senast hörde en lika helgjuten popplatta som denna. Förtjänar all uppmärksamhet, men får dessvärre nästan ingen.

 

2. Have a Nice LifeSea of Worry

– Modern postpunks främsta nihilister var 2019 tillbaka efter ett fem år långt uppehåll. Det har mognats, skaffats barn, men trots det har Dan och Tim inte lyckats skaka av sig fruktan och fasan inför tillvaron. Deras mattsvarta postpunk är fortfarande brusig, distad och mullrig, deras existentiellt förvirrade och förtvivlade texter liknar fortfarande inga andras. HANL kan inte beskyllas för att vara överdrivet produktiva (tre album på elva år har det blivit), men så länge kvalitén är lika skyhög som den hittills varit är det väl okej med mig.

 

1. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

– Efter två ohyggligt tunga sorgearbeten var Phil Elverum äntligen tillbaka så som jag vill ha honom. Den senaste tidens trauman (dödsfall och skilsmässor) är allestädes närvarande, men är inte de dominerande temana. Nej, den Phil vi hör på Lost Wisdom pt 2 är i mångt och mycket samma Phil som vi hörde på legendariska album som Wind’s Poem, Sauna och Dawn – en vildmarkens Albert Camus, full av insikt i den moderna människans själ och tankar, alltid redo med några lugnande ord för alla vi som nervöst stapplar genom tillvaron, musikaliskt beväpnad med akustisk och elektrisk ödesmättad folk. Det stod tydligt redan efter första lyssningen att detta var årets bästa platta, och den känslan har inte gett vika.

***

Nu var det slut. Efter att ha dränkt er i listor under en månads tid ska jag nu ta en kort paus för att sedan återvända med ordinarie innehåll efter nyår. Vi hörs då! Gott nytt år!

/N

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

2010-talets bästa album: lista 2/4

45800A06-E411-45DA-9A65-7479F25A881A

Andra advent, andra listan över årtiondets bästa album. Denna gång platserna 40-31. Varsågoda!

 

40. Anna Von Hausswolff Dead Magic

År: 2018

anna

– Med Dead Magic fulländade Anna det uttryck som är helt och hållet hennes eget. Ingen annan i Sverige låter som henne och det är banne mig inte många album som låter som Dead Magic. Ett vackert, inbjudande mörker, som i början kanske skrämmer, men som i slutändan bara känns vackert.

 

39. Sorry GirlsDeborah

År: 2019

sorry

– Ett av 2019 års bästa album är fenomenal popmusik, som står med ena foten i 80-talets vemodigaste pop och den andra i 2010-talets drömska indie. En makalös debut med melodier det tycks omöjligt att tröttna på.

 

38. Cursive Vitriola 

År: 2018

cursive

– Efter en rad mer eller mindre undermåliga album var Cursive hösten 2018 plötsligt tillbaka – bättre än på minst 15 år. Borta var överjästa, tungfotade produktioner och teman. Borta var tråklåtar. Åter var rå, emotionell och dramatisk rock’n’roll det enda som betydde något. Vitriola är tio fantastiska låtar om hur förtvivlat svårt det är att vara människa under det sena 2010-talet – och alla låter precis som man vill att Cursive ska låta.

 

37. Citizen HTransference

År: 2016

IMG_9419

 

– En av den perifera, något förbisedda, men helt igenom fantastiska, dark ambient-genrens mest förbisedda ljudmakare heter Niklas Hellberg. Mest känd är han för sitt nära samarbete med Thåström och för ambient-industrial-bandet Sällskapet. Vad alltför få vet är att han också gör fantastisk dark ambient under namnet Citizen H. Debuten Transference är ett av genrens mest imponerande album från de senaste åren – nära nog i klass med det som den utsökta labeln Cryo Chamber ger ut. Slut ögonen och de iskalla, suggestiva och brusiga ljuden som utgör Transference kommer omedelbart att frammana bilder av ett ödelagt Europa, tomma transithallar och dåligt väder på dåliga vägar. Inte dumt, eller hur?

 

36. Former GhostsNew Love

År: 2010

former

– Ett av årtiondets mest upprivande och drabbande break-up-album. Till primitiva, kärva synthar och trummaskiner skapar Freddy Ruppert atmosfäriska sånger om en relation som tillintetgjorts och i samma veva så gott som tillintetgjort honom också. Lyssnas på med varsamhet!

 

35. Chelsea WolfeAbyss

År: 2015

chelsea

– En av det här årtiondets allra mest fascinerande artister, med sitt allra bästa album. En samling sotsvarta sånger pendlande mellan blytung och industriell drone, doom, goth-folk och vackra atmosfärer – inte sällan i en och samma låt. Lika mycket ett experiment med ljud och känslor som ett regelrätt album. Men ett fantastiskt album likväl.

 

34. Rome A Passage to Rhodesia

År: 2014

Rome-A-passage-to-rhodesia

– Jerome Reuter har ägnat 2010-talet åt att ge ut en lång rad mer eller mindre bländande album. Till de allra bästa hör definitivt 2014 års A Passage to Rhodesia. Skivan består av tolv kompositioner som skiftar mellan akustiska folksånger och instrumentala ambientstycken, och låtar som rör sig i gränslandet. Vad de alla har gemensamt är att de tar avstamp i den brittiska kolonin Rhodesia (numera Zambia och Zimbabwe) och alla de sorger och tragedier som följde i de vita imperialisternas fotspår. Som man är van vid gör Jerome Reuter något allmänmänskligt av något stort – här ett förtryckt folks kamp för frihet.

 

33. 1900 Tekno

År: 2016

1900-Tekno

–  Gamla och slitna ljud, som ett eko från en gammal och sliten värld. Tidlöst och fullständigt nyskapande. Varmt, behagligt, ödsligt och kusligt. Den geniale Christian Gabel vet inga gränser och Tekno är hans mästerverk.

 

32. Carla Dal FornoYou Know What It’s Like

År: 2016

carla

– Vartannat spår har sång, vartannat är instrumentalt. Allihop är djupt suggestiva, allihop existerar i en märklig, vacker, parallell skuggvärld och allihop berättar om vilken sjukt spännande artist och ljudmakare Carla Dal Forno är. Jag upptäckte henne i höstas och sannolikt är hon årets upptäckt för mig.

 

31. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

Leonard-Cohen

– Cohen precis som man vill ha honom. Kärv, varm, bitsk, cool, och med galghumorn i högsta hugg, författar han drabbande sånger och små psalmer om förgänglighet och längtan. Att han gick bort, 82 år gammal, kort efter att skivan släppts, gör den inte precis mindre drabbande. Ett väldigt värdigt avslut på ett enastående liv och en lika enastående karriär.

***

Nu börjar det bli verkligt spännande. Hälften av listorna är avklarade. Vi hörs om en vecka!

 

 

Bäst just nu: november 2019

Pablo Matisse – Human Warmth (EP)

– Med nya EP:n återuppfinner Pablo Matisse (med medlemmar från Soundtrack of Our Lives, Division of Laura Lee och Affordable Hybrid) knappast punkhjulet, men de gör det mesta rätt. Verserna i titelspåret varvar aggropunk, i stil med tidiga Black Flag, med en melodisk refräng á la Ramones. Is There Anybody Out There för tankarna till Kalifornien på 90-talet, medan avslutaren Think & Feel osar fish ‘n’ chips och ur-engelskt läktarvåld. Det är alltså för det mesta en rätt brutal EP, vilket gör Death Cab For Cutie-covern I Will Follow You Into the Dark till ett mycket välkommet inslag. I Pablo Matisse händer blir den en gång så sköra balladen till svärtad vemodspunk. Den skänker dynamik och nyanser till EP:n och känns instinktivt som årets bästa cover.

Som sagt, Pablo Matisse bryter inte ny mark, men skänker oss likväl knappt tio minuter klassiskt punkös. Det behövs, det med.

Ges ut på fredag, 15/11, digitalt och på sjutum, via Startracks.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I Will Follow You Into the Dark

Om ni gillar detta: Kolla upp ovan nämnd referenser

 

Sorry GirlsDeborah (album)

– Jag säger det direkt, så är det gjort. Detta är årets bästa popplatta. Jag vet inte när jag senast hörde något så nära fulländning från ett band som albumdebuterar. Montreal-duon Sorry Girls plockar på debuten Deborah det bästa från 80-talets vemodiga pop (tänk a-ha, Cyndi Lauper, Fleetwood Macs sena 80-tal) och blandar det med dreampopens sommarkvällssvala atmosfärer.

Texterna handlar om förlust, längtan och svårigheterna med att vara en kännande människa, och sångerskan Heather Foster Kirkpatrick sjunger dem med en närvaro som är lika sensuell som den är sårbar, lika cool som den är dyster. Musiken och de outsägligt sorgsna melodierna, signerat duons andra hälft Dylan Konrad Obront, är precis lika fängslande. Med en och annan slick gitarr, varma synthar och smått episka och för genren typiska trummor bygger han ljudvärldar och pophooks det tycks helt omöjligt att tröttna på. Jag vet inte hur många gånger jag spelat den här plattan, men varje gång hugger det till i hjärtat.

Enda invändningen jag har är mot låten H.O.N.E.S.T.Y. Jag förstår poängen med att ha med en gladare låt för dynamikens skull, men denna är helt enkelt inte bra nog – särskilt inte i jämförelse med albumets övriga nio fullträffar.

Gavs ut 21/10 via Arbutus/Playground Music

Betyg: 9/10

Bästa låt: Omöjligt att välja, men säger ändå One That You Want.

Om ni gillar detta: a-ha – Scoundrel Days, Fleetwood Mac – Tango in the Night, Cocteau Twins – Heaven or Las Vegas

 

Mount EerieLost Wisdom pt. 2 (album)

– 2017 och 2018 släppte Phil Elverum två album där han i raka, kärva, drabbande ordalag berättade om hustrun Genevieves död 2016. Skivorna, A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), blev villkorslöst hyllade och behandlade med en väldig vördnad och gav den annars så underskattade och förbisedda Elverum en något större publik. Jag tycker om skivorna, men har samtidigt svårt för dem på samma sätt som jag har svårt för Nick Caves sorgearbeten – det blir för mycket. För privat, för fokuserat på en enda specifik och mycket privat händelse, för känslomässigt krävande. När ska man egentligen lyssna på skivor av det slaget? När passar det? Svaret är: sällan. Därför är jag eld och lågor över att Phil nu gått vidare till att skriva om de existentiella teman som gjorde skivor som till exempel mästerverket Wind’s Poem, Dawn och Sauna så bra.

Han tar fortfarande ett visst avstamp i Genevieves död, och även i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams, men lyriken är mer mångbottnad, mer nyanserad och allmängiltig. Och hjälp, vad bra det är. Kompad av akustisk och elektrisk gitarr och piano sjunger Elverum, uppbackad av Julie Doiron (som ju även var med på första Lost Wisdom-plattan, 2008) på sitt patenterat varma, försiktiga vis om att leva med förlust, med tomhet och behovet att älska igen. På vart och ett av spåren visar Elverum varför han alltjämt är en av våra allra vassaste textförfattare, alltjämt med fingret på mänsklighetens puls. En av höjdpunkterna är öppningsspåret Belief – om hur svårt det är att tro på något, vare sig det är kärlek eller högre makter. En annan är Real Lost Wisdom, där Phil uppmanar sig själv, sin dotter och oss som lyssnar att trotsa meningslösheten och alla otäckheter och älska i alla fall. Det är värt det. I sista versen sjunger han: Don’t flinch away, no matter what/Monstrous fears will arise/If there’s a cataclysm and you have to go inside/Please, at least let some wind blow in/Take yet another breath/And stay right there/Courageous and kind/With love permeating […] Det sammanfattar Phil Elverum och Lost Wisdom pt. 2 ganska bra: det finns mycket att grubbla över, tvivla på, skrämmas av, men det finns också något bortom detta. Det finns skönhet, kärlek, hopp. I naturen, i andra människor, i musiken.

Efter att ha levt intimt och intensivt med Lost Wisdom pt. 2 i ungefär en vecka står det kristallklart tydligt att det är årets bästa platta, som utan tvekan förtjänar årets första (och sannolikt enda) fullpoängare.

Gavs ut 8/11 på Elverums egna label PW Elverum and Sun.

Betyg: 10/10

Bästa låt: Belief

Om ni gillar detta: Mount Eerie – Wind’s Poem

 

Val DemarChapter One (album)

– På dagarna är Valdemar Tegeström bassist i lysande, unga och purfärska shoegaze-postpunkbandet NIZUI. På nätterna, i skuggorna, gör han avskalad och tungt ödesmättad folk med drag av både tidiga Cohen och Steve Von Till, men också av ovan nämnda Mount Eerie. Det är långsamt, sotigt, obönhörligt dystert – men framförallt väldigt ärligt och väldigt begåvat – om egna tillkortakommanden, det egna mörkret och det yttre och om relationer som inte fungerar som man vill.

Ska jag invända mot något är det mot den hurtiga avvikaren It Won’t Do, som sannolikt ska fungera som ett poppigt mellanspel men som faktiskt bara sabbar flytet och kontinuiteten, mot att skivan känns aningen lång och mot tvåspråkigheten (La Luz y el Mar sjungs på svenska medan resten av skivan sjungs på engelska). Är sällan annat än kritisk mot artister som vill sjunga på två språk. Det hör inte hemma på ett album, som ju ska vara konsekvent och enhetligt. Men eftersom låten i fråga är så pass bra kan jag leva med det. Jag kan också leva med resten av invändningarna, av den enkla anledningen att Val Demar har gjort ett helgjutet album som vågar vara långsamt, dystert och oironiskt – uppfriskande det är med sådana plattor!

Chapter One är en av höstens bästa svenska debuter.

Gavs ut 1/11 på digitala plattformar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Unusual Sights

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies, Mount Eerie – Dawn