Lonnie Holley – I Woke Up in a Fucked Up America

a3829842247_10

Ibland snubblar man över musik som fullständigt knockar en. Detta hände mig härom dagen, när jag av en lycklig slump upptäckte amerikanske konstnären, poeten och artisten Lonnie Holley och dennes nya singel I Woke Up in a Fucked Up America.

Holley, född 1950 i Birmingham, AL, gör vid sidan av musiken avig och osmickrande outsiderkonst –  och musiken drar åt samma håll. Nya singeln är en blodrött indignerad replik på det politiska mardrömsläget som råder i USA 2018. Musikaliskt existerar den i samma värld som Algiers, Gil Scott-Heron anno I’m New Here och Joakim Thåström. En värld där bluesen är trubbig och industriell och där man lika väl kan mässa fram texten ála spoken word som sjunga den. Och där kall och monoton elektronik och percussion väger lika tungt, om inte tyngre, som en Gibson.

Låten finns ute nu via amerikanska indie-labeln Jagjaguwar, och går att lyssna på här. Albumet MITH släpps 21 september.

Ny upptäckt: Stainwasher

JMD028

 

Svensk mörk, drömsk pop mår alldeles förträffligt just nu. I höst har det påträffats tre utmärkta band som på olika sätt passar in under beskrivningen. Jag har tidigare skrivit om Blå timmen, och senast igår skrev jag om Stockholmsbandet Rottenheim. I dag upptäcker jag Stainwasher och dennes skimrande debutsingel Ruminate Forever, utgiven på etiketten Jämmerdosa tidigare i höst.

Stainwasher jobbar med ett luftigt och vindpinat sound, byggt på reverb, ekande trummor och romantiska synt- och orgelslingor, som för tankarna till brittiska band som Marine Time Keepers, Dead Can Dance och Slowdive.

Stainwashers musik är som en novemberdag nere vid havet. Precis så bitterljuvt och vackert.

 

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: september 2017, del 2

Attachment-1-12

Innan Thåström i morgon fredag kommer och tar över allt vad musiklyssning heter och är, tar jag nu chansen att redogöra för er vad som är bäst just nu. Och denna gång blir det ett lite speciellt inlägg. I stället för den klassiska listan på (minst) fem låtar tillägnas denna utgåvan av Bäst just nu helt det unga gotländska bandet Blå Timmen.

Blå timmen är ett begrepp som används för att beskriva brytpunkten mellan kväll och natt. Således har man valt ett mycket passande bandnamn. Detta är musik för nätter, och för kontemplation. Blå Timmen singeldebuterade i februari i år med Kom låt dom gå – mullrande och suggestiv postpunk som låter som om Thåström anno Mannen som blev en gris och The Cure anno Seventeen Seconds gått ihop och blivit en enda sotig och drömsk enhet. Ännu bättre blir det på uppföljaren, den rent ut sagt briljanta Som bly, som kom i somras. En underskön 80-tals-doftande pärla, med kyliga syntar och gitarrer och ett makalöst saxsolo(!) som låter lika mycket Careless Whisper som A Night Like This. Och då har jag inte ens nämnt sångaren. En stor röst, full av vrede, sorg och desperation, som på Som bly bönfaller textens objekt att ta sig upp hur hålet. Det är precis lysande.

Jag önskar Blå Timmen all tänkbar lycka, och hoppas de snart ger ut mer musik (och åker ut på turné), för de är det bästa nya bandet just nu.