By the Time I Get to Phoenix: Glen Campbell, 1936-2017

glen-campbell-by-the-time-i-get-to-phoenix

 

Glen Campbell är död. Jag ska inte utge mig för att vara något stort fan som nu sitter här med blödande hjärta och ett två meter högt berg av näsdukar. Men Campbell gjorde världen uppmärksam på minst två av de vackraste styckena popmusik jag kan komma på (även om han inte skrev dem): Gentle on My Mind och By the Time I Get to Phoenix, och förtjänar därmed alla de hyllningsord som onekligen kommer att strös över honom och hans gärning de kommande dagarna och veckorna.

Den förstnämnda av de nyss nämnda låtarna upptäckte jag först med Elvis Presleys enastående tolkning från 1969, och den sistnämnda, skriven av Jimmy Webb, var för mig länge synonym med Frank Sinatra, som spelade in den (och även Gentle on My Mind) till sitt grymt underskattade folk-pop-album Cycles, 1968. Frank ska också ha kallat By the Time I Get to Phoenix för tidernas bästa ”torch song” – en åsikt man måste respektera, för har det någonsin existerar en större auktoritet på ämnet än just Francis Albert? Och det var just den låten som omedelbart dök upp i skallen när jag igår kväll läste att Campbell gått bort, 81 år gammal.

De båda versionerna (Franks och Glens) är olika varandra. Franks version betonar stråkarna, och den akustiska gitarren är med mest som utsmyckning. I Glens fall är det tvärtom. Där är gitarren drivande, och de filmiska, men samtidigt nedtonade, stråkarna fyller ut utrymmet runtomkring med lika delar värme och vemod. Frank levererar den gripande texten sobert och med bara ett visst, men mycket väl avvägt, mått känslosamhet. Glen, däremot, sjunger hela tiden med en klump i halsen och med hjärtat utanpå skjortärmen, men går aldrig över gränsen och förvandlas till någon Orbison eller Johnnie Ray.

Texten berättar om en man som en gång för alla lämnar sin kvinna. Han har gjort otaliga försök förut, men aldrig lyckats. Denna gång lyckas han. Han kör genom sydvästra USA rakt österut, från LA till Phoenix, Albuquerque, och slutligen Oklahoma. För varje stad han kommer till går kvinnans dag sin gilla gång; När han når Phoenix stiger hon upp, hon läser avskedslappen han skrivit, men skrattar bara, och kan inte ta det hon läser på allvar (‘Cause I’ve left that girl many times before). Samtidigt som han når Albuquerque är hon på jobbet. Hon äter sin lunch, ringer hem men utan att få något svar. Hon kommer hem framåt eftermiddagen, och det blir kväll. Hon lägger sig, samtidigt som han rullar in i Oklahoma. Hon somnar, men vaknar på natten. Hon ropar på honom, men det är tyst. Hon är fortfarande ensam. Han har verkligen lämnat henne.

Som poptext, som lyrik, betraktat är detta helt igenom genialt, och så drabbande. Dels handlar den om uppbrott, förstås. Om att bryta sig loss från en dålig relation, om att sluta göra sig själv och personen man lever ihop med, olycklig. Dels handlar den om ett annat slags uppbrott; att äntligen våga ta sig loss från vad det nu är som hållit en kvar och sugit musten ur en så länge. Om att våga bejaka någonting större, någonting mer än det man normalt sett harvar runt i. En tredje aspekt är resandet. Rörelsen. Att inte stå still, att inte stagnera. Nya platser skänker nya perspektiv och nya tankar, och ibland måste man ge sig av mot detta. Och det är dessa tre aspekter som ju är popmusik – kärlek, uppror, rörelse, och By the Time I Get to Phoenix kapslar in allt detta på under tre minuter, och därför är det en stor låt.

Jag vill rikta ett tack till Jimmy Webb, som skrivit låten, och till Glen Campbell som öppnade våra ögon för den. Och jag hoppas att Campbell har det bra, var han nu än befinner sig.

Bild hämtad härifrån.

Elvis, 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 30-21

43476e957d5bb690e8b9500083fea16a

 

Ny vecka, ny Elvis-lista för att uppmärksamma att det den 16:e augusti är 40 år sedan han gick bort. Jag sammanställer hans 40 bästa låtar genom att en gång i veckan i fyra veckor publicera en topp 10-lista. I dag har vi kommit fram till platserna 30-21. Låt oss börja.

30. Faded Love

År: 1970

Album: Elvis Country

– Aldrig förr (eller senare) hade Elvis och bandet låtit mer som ett barband från den djupaste södern än de gör på den här undanstoppade pärlan från det ypperliga albumet Elvis Country, utgivet 1971. Ett utmärkt och sketet gung.

29. She Thinks I Still Care

År: 1976

Album: Moody Blue

– Denna countryballad spelades in hemma på Graceland 1976 under vad som skulle bli Elvis sista inspelningssession. Förhållandet med Linda Thompson hade nyss tagit slut, och Elvis, märkt av de senaste årens svårigheter, sjunger här hjärtat ur kroppen.

28. Blue Moon

År: 1956

Album: Elvis Presley

– Den spelades in av Sun Records 1954, och Elvis spelade den live regelbundet under 1954-55, men den släpptes inte på skiva innan debutalbumet 1956. Detta kusliga och atmosfäriska mästerstycke förknippas i dag lika mycket med Elvis och 50-tals-kulturen som med (planetens finaste fotbollsklubb) Manchester City, som gjort låten till sin nationalsång.

27. Promised Land

År: 1975

Album: Promised Land

– Till alla belackare som hävdar att Elvis inte hade ett uns rock kvar i kroppen under 70-talet: lyssna på Promised Land. Här blåser han skallen av självaste Chuck Berry och dennes förhållandevis tama originalversion. Aw, get on it!

26. How the Web Was Woven

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Ett av många kraftprov som sångaren Elvis Presley visade upp under vad som skulle bli hans sista decennium. Förutom den makalösa sånginsatsen är det värmen som genomsyrar hela låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer.

25. Mystery Train

År: 1955

Album: Any Way You Want Me (EP)

–  En av gitarristen Scotty Moores största stunder med Elvis (lyssna på tågrytmen i elgitarren!) och den sista singeln Elvis släppte via Sun Records, 1955. Enastående.

24. Tomorrow is a Long Time

År: 1966

Album: Spinout (soundtrack)

– Det finns många fina versioner av denna Bob Dylan-klassiker. Nationalteaterns tolkning, Men bara om min älskade väntar, är en svensk klassiker och har i sin tur tolkats av Joakim Thåström och blivit något av en fan favorite, men ingen, inte ens Dylan själv, gör det lika bra eller lika drabbande som Elvis. I hans händer blir den en trånande, akustisk blues, släpad i myllan. Det sägs också att detta är Dylans egen favorit-cover – och man förstår varför.

23.  Loving Arms

År: 1974

Album: Good Times

– Ännu en omskakande 70-tals-ballad. Inspelad två månader efter att skilsmässan från Priscilla gått igenom. Ångern i rösten och texten kan skära genom titan.

22. If I Can Dream

År: 1968

Album: Elvis TV Special (soundtrack)

Översten ville att en jullåt skulle avsluta den legendariska TV-specialen från 1968 (som kom att kallas The ’68 Comeback Special), men Elvis och regissören Steve Binder lyckades övertala honom att If I Can Dream var rätt för ändamålet, och vilken tur. I stället för någon intetsägande jullåt fick vi denna gigant till låt, med ett tidsenligt (och samtidigt tidlöst) budskap om hopp, gemenskap och gränslöshet. Känslorna i Elvis röst spränger högtalarna, och efter femte tagningen ska han, enligt Binder, ha svimmat av utmattning.

21. Fame and Fortune

År: 1960

Album: Elvis’ Golden Records vol. 3

– B-sidan till Stuck on You, som var Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960. En doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

 

Nästan vecka tar listan en paus. På återseende igen om två veckor!

Bild hämtad härifrån.