Bäst just nu: oktober 2017, del 2

Attachment-1-15

 

Efter ett omedvetet och ofrivilligt uppehåll är 482 MHz nu så sakteliga på väg tillbaka ut i etern. Här är fem låtar att lyssna extra noga på:

HaterBlushing

– Hater går från klarhet till klarhet, förädlar sitt uttryck och får oss 00-tals-nostalgiker att sakna band som Days och tidiga Radio Dept. lite mindre.

 

MorrisseyI Wish You Lonely

– De senaste tio åren har inte varit Morrisseys bästa. Fantastisk musik har varvats med oinspirerad sådan, och tröttsamma uttalanden och utspel har stundtals helt överskuggat det faktum att han besitter en sagolik förmåga att skapa ljuv popmusik. Comebackbeskedet i augusti värmde hjärtat på mig, men den lättsamma och ganska ointressanta förstasingeln gjorde mig endast frustrerad. Men så släpper han plötsligt I Wish You Lonely, som redan nu ser ut att bli en sentida Morrissey-klassiker. Ett typiskt Moz-anthem om ensamhet och utanförskap, med stridsyxan i högsta hugg och hjärtat på utsidan. Och sångmelodin, som i en Morrissey-låt är lika viktig som texten, den sitter som en smäck!

 

NaiviiI’m Leaving

Thåström och Nicole Sabouné repar med Kent anno Hjärta och Smärta-EP:n, på svenska Naiivis debutsingel. Mörkerpop av hög klass, om hur gräset sällan är grönare på andra sidan. En EP släpps i början av nästa år. Den ser vi fram emot.

 

TrepaneringsritualenGravfärd

– Dödsindustrins okrönte konung, Thomas ”Trepaneringsritualen” Ekelund, är tillbaka. Med besked! Gravfärd är nyckelspåret på nya plattan Your’s Is a Kingdom of Death. Långsamt, mullrande, sprakande, med förtvivlans skrik långt, långt bak i ljudbilden. Musik för de stunder då all färg runnit ur tillvaron.

 

ReukoffCord

– Listans ”oldie” blir ryska dark ambient-duon Reukoff. Låten Cord är hämtad från dubbelalbumet NullRaum, från 2016. Ljudbilden påminner om bulgariske Shrine och hans mästerliga album Ordeal 26.04.86 (också från i fjol). Tung, tung elektronik, som fräser och viner, blandas ut med ren musikalitet och känsla för melodi, och bildar ett vackert stycke melankolisk musik, alldeles oavsett genre.

 

Bäst just nu: oktober 2017, del 1

Attachment-1-13

 

Mitt i denna intensiva musikhöst vaskar vi fram dessa fem guldkorn.

 

ThåströmLåt det goda

– Den låt från Centralmassivet som växt snabbast och mest. Vid första genomlyssningen tänkte jag ”vafan är det här för bredbent riffrock?” och kände att den tveklöst var plattans svagaste spår. Men redan vid andra och tredje lyssningen hörde jag nya grejer. Jag hörde Iggy Pop, en av Thåströms mest(?) betydelsefulla husgudar. Jag hörde bluesen, smutsen och kåtheten. Och så texten förstås (med en referens till alla tiders bästa låt), där skarp självkritik varvas med en önskan om att textens objekt har skapat något vackert av sitt liv och att han/hon låter det goda i livet rulla.

 

Liam GallagherAll My People/All Mankind

– Liam har äntligen släppt sitt soloalbum, och även om det inte är riktigt så bra som de tre förträffliga singlarna lovade så är det ändå ett genomarbetat och stabilt album. Ännu bättre hade det blivit om de tre bonuslåtarna (som endast finns digitalt och på cd) kommit med på albumet. De är nämligen vassare än mycket av det övriga materialet.  All My People/All Mankind är en av dessa låtar: en midtempo-pärla där belackare sätts på plats och allierade hyllas. Lysande.

 

InadeAltar to the Unknown

–  En relativt ny upptäckt (som egentligen förtjänar ett eget inlägg). Blytung, drone-ig dark ambient från Leipzig. Malande, dunkande, tryckande. Som att skickas ut i rymden.

 

My Sad Captains Don’t Listen To Your Heart

– Såhär ska indiepop göras. Londonbandet My Sad Captains vet att det framgångsrika receptet stavas jangly gitarr, knäckande melankolisk melodislinga, harmonier och atmosfärisk produktion. Ypperligt!

 

Deutsch Nepal Menage A Troi…Cent

– På 2006 års album Erotikon gick Peter Andersson till stor del ifrån dark ambient-stuket som i mångt och mycket präglat hans skivor sedan starten som soloartist i början av 90-talet. Men på albumhöjdpunkten Menage A Troi…Cent visar Peter återigen var dark ambient-skåpet ska stå. Låten är stundtals suggestiv och smygande, stundtals ett ljudbaserat överfall på lyssnaren, med stenhård perkussion och kusliga loopar. Mycket imponerande.

 

Ha det gott tills nästa gång.

Recension: Thåström – Centralmassivet

FullSizeRender-50

På förstasingeln, industrigospeln Old Point Bar, konstaterade Thåström att tiden var utmätt. Blott en fjärdedel återstår, mässade han. På nästa singel, Körkarlen, är Dödens hantlangare och kusk i antågande. Överallt på Centralmassivet står jag:et ansikte mot ansikte med människans ofta rätt bistra villkor; att medmänniskor försvinner, att man får ångra både ett och annat, att hur man än vrider och vänder på det så är vi inte särskilt unika; samma början och slut väntar oss alla, och när som helst kan det vara över. Men Thåström vore inte Thåström om det hela inte målades med flera nyanser än så. På sina sena soloskivor, och då i synnerhet de två senaste, har Thåström, som ofta beskylls för att vara både deppig och svår, varit rent livsbejakande. Han har hyllat resandet, kärleken, sina barn, och musik och litteratur som berört och inspirerat honom. Han har hela tiden lyft fram det stora i det lilla och uppmanat oss att alltid vara på väg, tro på det man inte törs tro på, och att beväpna oss med vingar. På Centralmassivet må han beröra en rad obekväma ämnen, men han berättar samtidigt för oss att livet är vackert, att de stora stunderna bör tas till vara på, att vi ska låta det goda rulla. Att det är något stort på gång, och att om vi måste blöda så är det helt okej. På nyss nämnda Låt det goda refererar han 15 år bakåt i sin egen historia och lånar en nyckelrad ur mästerverket Kaospassageraren: titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, sjunger han. Thåström tar pulsen på människan, ställer diagnos och ger oss botemedlet.

Musiken på skivan är skriven ihop med Niklas Hellberg, en av Thåströms allra trognaste bundsförvanter de senaste 25 åren. Tillsammans har de även producerat skivan, och spelat in den i främst Berlin och Karlstad. Hellberg är ett slags ljudlandskapsarkitekt och multiinstrumentalist, en Brian Eno från Värmland om man så vill, och tillsammans har de skapat ett till stor del elektroniskt album som bultar, kokar och fräser. Bluesen i Malmö är ett undantag. En tidlös hymn som mer eller mindre hade passat in på så skilda plattor som Synd, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, likaväl som på Centralmassivet. Körkarlen är pulserande industripop. Plattans bästa låt och tillika titelspår är en atmosfärisk och mycket soulig postpunk-ballad som låter som om sentida Bruce Springsteen gått med i The Cure anno Disintegration. Det finns inte tillstymmelse till tvivel om att det där är en av Thåströms allra bästa låtar genom tiderna. Den sköra och aviga pianoballaden Aldrig av med varandra hade inte låtit malplacerad på Skebokvarnsv. 209.  Vidare är albumets avslutande triptyk bestående av Som mästarna målat himlen, Karaokebaren och Natten för det här är en mäktig samling ödesmättade och sprakande industriballader. Gitarrerna och syntarna gnisslar och fräser ikapp innan LaGaylia Fraziers makalösa stämma, som förgyller fem av skivans nio låtar, slussar oss ut och skivan tar slut.

Ofattbara 60 år fyllda fortsätter Thåström att utmana både sig själv och oss lyssnare. Han  finslipar sitt patenterade uttryck, väjer med lätt hand för upprepningar och förblir landets mest relevanta artist och låtskrivare. Och varje ny skiva han släpper är potentiellt den bästa han gjort. Centralmassivet är inget undantag.

(Dubbel)Recension: Alvvays – Antisocialites och The Pains of Being Pure at Heart – The Echo of Pleasure

 

Två av twee- och indiepoppens främsta fanbärare har nyligen båda släppt nya album; kanadensiska Alvvays och amerikanska The Pains of Being Pure at Heart. Så varför inte behandla bägge i en och samma text?

Alvvays följer upp sin hyllade (och självbetitlade) lo-fi-debut från 2014 med den något mer polerade Antisocialites. Där debuten påminde om Beat Happening och Beta Band låter Antisocialites mer som ren pop, nu förankrad i Johnny Marr-gitarrer och skivbolag som Matador och Sarah Records. Och ofta fungerar det alldeles finfint. Den drömska Dreams Tonite är en av årets finaste poplåtar, om en tvåsamhet som inte riktigt vill sig. Och Not My Baby, om livet omedelbart efter ett uppbrott, är verkligen inte så dum, den heller. Och det är i dessa vemodiga, nedtonade stunder som skivan är som bäst (precis som i fallet med debuten). Då kommer de ofta välskrivna och indiepoppigt finurliga texterna fram och bandets musikaliska finesser och kvaliteter står tydliga. I de (tyvärr lite för många) upptempolåtarna lyser de gamla och något enerverande influenserna igenom och intresset falnar.

The Pains of Being Pure at Heart lider av syndrom, med den lilla skillnaden att här saknas det nedtonade och nyanserande stunder nästan helt och hållet. Kip Berman, för närvarande bandets enda fasta medlem, är fortfarande tweeigt täppt i näsan, men det musikaliska soundet har ändrats till att låta fläskigare. Produktionen låter (relativt!) dyrare och mer opersonlig, syntpåläggen är fler, och det hela drar ofta åt ett ganska ointressant new wave-poppigt håll. Men framför allt saknas melodierna, och för ett renodlat popband är melodierna som bekant a och o. Skivan pågår i dryga 40 minuter och det mesta låter likadant rakt igenom. Det känns extra tråkigt då föregångaren, 2014 års Days of Abandon, var fullsprängd med skimrande indiepoplåtar och Bermans bästa melodier hittills. Förklaringen kan, om man vill vara cynisk, ligga i att detta är Pains mogna album. Berman skrev plattan när han och hans fru väntade barn. För ett band som byggt en karriär på att skriva om ung och flyktig kärlek, i en genre som premierar hjärtesorg och förluster, är det förstås en stor utmaning att tackla en sådan här omvälvande förändring och mognad. Vad gör man som indiepoppare, när kärleken inte längre är flyktig och man har ett litet liv att ta hand om? Kanske gör man gladlynt och melodifattig new wave-pop, vad vet jag? Jag önskar Berman lycka till, och sätter på plattans enda fullträff – det vackra avslutningsspåret Stay, som låter som en uppdaterad Field Mice-ballad.

Recension: The National – Sleep Well Beast

5913672e1d363

 

16 år efter det självbetitlade debutalbumet har The National gått och gjort vad som sannolikt kan vara deras allra bästa platta. Det musikaliska uttrycket känns igen från de flesta av de föregående skivorna – de gör fortfarande National-musik (som endast kan höras, ej förklaras), men uttrycket har finslipats med fingertoppskänsla och når här en kulmen. Svärtan som alltid varit deras signum och som för varje skiva fått fler och fler lager, är nu svartare ändå. Arrangemangen är än mer intrikata och egensinniga än tidigare och blandar och varvar vansinnigt skickligt elektroniska ljud med akustiska, gitarrutsvävningar med varma syntmattor och omöjliga trummönster. Och då har jag inte ens nämnt sångaren Matt Berningers briljanta texter. De tycks vara hämtade djupare inifrån honom själv än någonsin tidigare, och då är han ändå känd som någon som åtminstone till synes bär hjärtat på utsidan, om än då och då maskerat. Kände man inte till kontexten här, att Matt är lyckligt gift och att hans fru Carin Besser faktiskt varit med och skrivit texterna på skivan, hade man trott att detta är The Nationals skilsmässoskiva. Var och varannan låt, den ena brutalare än den andra, tycks handla om ett förhållande som antingen kraschat eller åtminstone är centimeter från asfalten med huvudet före. Men det blir aldrig för privat och det är aldrig utan finess. Matt skriver fortfarande med pennan doppad i Cohen, Morrissey och Cave. Svartsynt, men med kvickhet och nyanser.

På skivans bästa låt, Guilty Party, sjunger han med sin allra sorgsnaste stämma:

You’re sleeping night and day
How’d you do it
Me I am wide awake
Feeling defeated 

I say your name
I say I’m sorry
I know it’s not working
I’m no holiday
It’s nobody’s fault
No guilty party
We just got nothing
Nothing left to say

Det är demonutdrivning, och det är en parallell verklighet där makarna Berninger-Besser får redogöra för och hänge sig åt allt det där som är fel med förhållandet. Det är ingen bitterhet, ingen skuld, bara en förlamande uppgivenhet. Men det känns som en nödvändighet för att det verkliga livet, livet utanför texthäftet, ska fungera. Det är högst sofistikerad parterapi.

Men det är ju också livet i stort som tynger ner Matt. I låten I’ll Destroy You sjunger han om hur inte ens droger eller berusning får honom att känna annorlunda. Ett par verser senare blickar han in i sig själv och ser…ingenting.

I have no positions
No point of view or vision
I’m just trying to stay in touch with anything I’m still in touch with

Liknande känslor går återfinns även i den fenomenalt vackra Walk it Back. Han sjunger där om hur han bara tänker värdelösa tankar och om hur han blandar gräs med vin until everything is less insane. Destruktivitet men med självinsikt, får man väl kalla det.

På skivans sista låt, tillika titelspåret, Sleep Well Beast, är temat återigen parterapi. Till ett elektroniskt arrangemang som stundtals låter mer som The Postal Service än The National sjunger Matt om hur han vill rädda förhållandet och få det tillbaka till hur det var när de först började träffas. Men han kommer ingenstans, han tappar greppet, och mot slutet av låten är de båda parterna som (o)djur inför varandra. En dag kommer någon av dem att förgöras, får vi veta, och låten avslutas med att de önskar varandra en god natt. Sleep well, beast. You as well, beast.

 

bild hämtad härifrån.

Recension: The War on Drugs – A Deeper Understanding

A_Deeper_Understanding

Philadelphia-bandet The War on Drugs, ett av indievärldens mest hypade, släppte i dagarna sitt fjärde album – det på förhand oerhört upphaussade A Deeper Understanding. Föregångaren Lost in the Dream från 2014 var ett av det årets bästa och mest atmosfäriska album. Där blandade man genialt shoegazing med americana och 80-talets syntifierade heartland-rock och fick till ett skimrande resultat – det var vackert men med bett. På A Deeper Understanding har kanterna slipats ner. Soundet är vänare, tempot långsammare. Inget fel på det, i sig. Problemet här ligger i att det låter lite för nedslipat, lite för mysigt. Skivan är inte dålig, men lunkar på i söndagspromenadtakt. Låtarna är välspelade, välskrivna och texterna är lätta att relatera till. Men bortsett från Pain, episka Thinking of Place och den vackra avslutaren You Don’t Have to Go, skivans i särklass bästa låtar, är det inte mycket som sticker ut eller händer. Det är svårt att minnas de andra låtarna. Det blir för homogent.

Något annat som ligger skivan i fatet är dess längd; den klockar in på 66 minuter, och med tanke på dess lite mjäkiga sound och det faktum att samma sångmelodi och låtuppbyggnad tycks återanvändas gång på gång (och för att inte tala om sångaren Adam Granduciels skamlösa Bob Dylan-imitationer som skivan genomgående är ”strösslad” med) känns det som en evighet. Albumet bara pågår och pågår, inte mycket händer, det kryper i kroppen, man blir irriterad och förstår till en början inte varför.

Men som sagt, det är ingen dålig skiva och TWOD är ett bra band. Åtminstone tre låtar på plattan är riktigt bra, och Granduciel är vass på att sätta ord på känslor kring vilsenhet, uppgivenhet, sorg och tvivel. Och han menar vad han säger, både verbalt och musikaliskt. Det är mer än man kan säga om många andra.

 

Bild hämtad från Wikipedia (By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=54892479).

 

Nyheter: Nytt album från Morrissey i höst

ipanews_e82563c6-2c8d-400b-9174-c4d7f9db9c76_1

 

Man får nog nypa sig i armen. Ja, det är sant. Morrissey släpper nytt album i höst. Samma höst, alltså, som Thåström och Liam Gallagher.

Skivan, Morrisseys elfte som soloartist, har fått titeln Low In High School, och släpps på Morrisseys egna, nystartade etikett Etienne Records (en underetikett till BMG, som Morrissey nyligen skrivit på för) den 17:e november, rapporterar Manchester Evening News. Den spelades in i La Fabrique-studion i södra Frankrike, och i Rom i Ennio Morricones Forum-studio. Precis som på förra albumet, World Peace is None of Your Business från 2014, står Joe Chicarelli för produktionen.

Korda Marshall på BMG säger följande: “There are not many artists around today that can compare to Morrissey. He is an extraordinary talent. He is prodigious, literate, witty, elegant and above all, courageous. His lyrics, humour and melodies have influenced many generations. The music on this new landmark record will speak for itself and we are delighted to welcome him to BMG.”

En turné lär följa, men just nu är det endast Hollywood Bowl i L.A. den 10:e november som sägs vara bokad.

Tack, Morrissey. Den här hösten blev plötsligt väldigt mycket lättare att betvinga.

 

Bild hämtad härifrån.

Recension: Algiers – Cleveland (singel)

hq720

Algiers följer upp förra singeln, The Underside of Power (titelspåret till plattan som släpps 23/6 på Matador), med Cleveland – en låt som måste betraktas som en av de allra bästa som bandet hittills har släppt ifrån sig.

Låten är en urladdning – en rasande uppgörelse av närmast apokalyptisk sort med det våld och maktmissbruk som utövas mot USA:s afroamerikanska invånare av polismakten och, till syvende och sist, staten. Här tar Algiers sin industrigospel ett steg längre. Körerna sjunger som vore det den yttersta dagen. Elektroniken och gitarrerna fräser och skriker än mer frenetiskt än vi är vana vid, och ihop med textrader som

Here come the boys in black and white
With the kerosene
It’s been the same evil power since in ‘63
They hang in Homewood, Alabama with the whitest sheets
And in Montgomery County, Maryland from a sapling tree
But innocence is alive and it’s coming back one day
I don’t think you’re gonna get away

är slutsatsen tydlig: När apokalypsen är här kommer de rättrådiga att segra och alla de som svikit, kört över och mördat sina medmänniskor kommer gnissla tänder på väg ner i något slags helvete. Allt till tonerna av Cleveland.

 

Bild hämtad härifrån.

Recension: Agent Blå

agent-690x690

 

Och så var den här, Agent Blås fullängdare, efter en lång rad singlar. Singlarna, som alla återfinns på albumet, var larmiga postpunkdängor med mycket (döds)popkänsla. Resten av albumet låter likadant. Det är ett jämnt och enhetligt album, och kvalitén är definitivt hög, men det är aningen odynamiskt. De göthbergska Robert Smith-gitarrerna går som en röd tråd genom hela plattan. Likaså det relativt snabba tempot, och skivan hade absolut tjänat på ett par långsammare nummer för att bryta av och skapa fler nyanser och mer djup. Det ska dock tillstås att gitarrerna är skivans stora behållning – lead-gitarristen är Göteborgs nästa gitarrhjälte.

Man uppnår en dynamik med sistaspåret, tillika plattans odiskutabelt bästa låt, Faust. En sex minuter lång, kylig postpunk-dräpare om en relation som inte riktigt vill sig. Här tar gitarrerna stor plats och de gör de allra bästa av det. Jag gläds med alla unga (och olyckliga) dödspopälskare, som får ha denna pärla i hörlurarna på väg hem efter någon mindre lyckad kväll. Här hittar man en tyngd och ett uttryck som man mer än gärna får ta med sig till uppföljaren. Och jag ser fram emot att följa dem.

 

Bild hämtad härifrån.

 

Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.