Böjer man sig en gång blir man aldrig rak, sjöng Joakim Thåström 1983 på Imperiets första platta Rasera och låten ”Kontroll i Stockholm”. Det ungdomligt idealistiska dekretet blev ett slags mantra för mig som ung, och jag gissar att otaliga med mig känt samma sak genom åren. Men att leva ett helt liv utan att kompromissa åtminstone lite grann visade sig dock ganska snabbt vara omöjligt. Att kompromissa är dock en sak och att sälja ut allt man tror på och de ideal man byggt sitt liv på är en helt annan. Liberalernas politiska U-sväng i fredags, att man nu kommer att bilda regering med Sverigedemokraterna, riksdagens allra mest icke-liberala parti och en motståndare till allt de tidigare trott på, om och när är tillfälle ges är ett skriande exempel på det senare. Liberalerna har böjt sig så djupt ner i den bruna sörjan att ryggraden brustit som en torr bit granris, och att resa sig rakryggade igen kan de glömma.
I årtionden har folkpartistiska och liberala partiledare, från Bengt Westerberg till Jan Björklund, markerat med tjocka röda linjer mot det före detta nazistpartiet, där den ena rasistskandalen avlöser den andra och där var tjugonde representant är dömd för brott. Men med Nyamko Sabuni hände något. 2021 öppnade hon för att släppa fram en regering som stöds av SS, jag menar…SD, men där SD själva inte sitter med. Förra partiledaren Johan Pehrsson höll mer eller mindre samma linje, men nu har man alltså, med nuvarande partiledaren Simona Mohamsson i spetsen, tagit ännu ett rejält kliv högerut.
På en pressträff i fredags kramade Mohamsson och Jimmie Åkesson om varandra och tillkännagav att deras samarbete hädanefter inte vet några gränser. SD får nu lov att ingå i en regering efter nästa val, och allt som Liberalerna/Folkpartiet en gång trott på – medborgerliga rättigheter, stark rättsstat, jämställdhet, minoriteters rättigheter, en human flyktingpolitik, ett starkt EU-samarbete och mycket annat – är passé. Det är makten, makten, makten framförallt. Och med en opposition som ser ut som den gör, där ingen tycker om varandra och där Socialdemokraterna har mer gemensamt med Moderaterna än med övriga oppositionspartier, och där Centern tror att Vänsterpartiet är ett gäng oborstade stalinister och ej samarbetsdugliga och hellre släpper fram en M- och SD-ledd semi-fascistisk regering än ändrar uppfattning, ser det inte ut som att makten kan hamna någon annanstans i höst än där, långt ut på högerkanten.
I Matteusevangeliets 16:e kapitel, vers 26, säger Jesus: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Jesus vet att vi med vår fria vilja är fria att handla hur vi vill. Han kan bara hoppas att vi med egna ögon och i våra hjärtans innersta inser vad som är rätt och vad som är fel. Det är i dessa ångestfyllda tankegångar jag hoppas att Mohamsson och hennes medlöpare nu irrar runt i. Jag önskar dem inget lidande, men jag hoppas att de snabbt och tydligt inser vad det innebär att strunta i ryggrad, i ideal, i sina medmänniskors väl och sina väljares förtroende. Och jag hoppas att det känns. Ryggraden må nu vara bruten, men jag önskar dem en väg tillbaka.
Nedan följer en lista med tio låtar att spela på väldigt hög volym när politikernas illvilja och själlöshet blir för mycket att hantera.
482 MHz 