Likt alla tidigare år har 2025 primärt varit ett albumår, men likväl har flera låtar trots allt stuckit ut lite extra. Här är de 20 bästa av dessa. Spellista längst ner. Varsågoda.
Ps. I övermorgon kommer albumlistan.
20. Rickard & Juvelerna – ”Hur länge (hade vi varann)?”
– Göteborgs Kent fyller ett viktigt tomrum i indie-Sverige med sin allvarsamma, uppriktiga och förkrossande melankoliska rockmusik. Det enda som fattas nu är ett album av samma höga klass som de senaste singlarna.
19. Sibille Attar & Taken by Trees – ”’Tis the Season”
– Förstklassig, elektronisk vemodsindie i julig inramning från två av genrens vackraste, skevaste röster. Den bästa nyskrivna jullåten sedan Glasvegas breakup-dänga ”Fuck You, It’s Over” från 2009.
18. Billy Idol – ”Dream Into It”
– Punk- och New Wave-ikonen samplar favoritbandet Suicide och blickar tillbaka på ett liv levt i excessernas tecken. Drömskt och värdigt, vilket man tyvärr inte kan säga om comebackplattan (med samma namn) som helhet.
17. Lebanon Hanover – ”Torture Rack”
– Dark Wave-mästarna skrider fram i kolsvart majestät på denna det senaste, mycket starka, albumets bästa låt.
16. Bon Iver – ”There’s a Rhythmn”
– Det finns en rytm under all jävelskap och bråte. Och det är när man når fram till den som man förstår vad som är vad och kan haka på harmonin den medför. Detta har Justin Vernon fattat på lysande Sable, Fables bästa låt.
15. Hilary Woods – ”Endgames”
– Ett lockrop i dimman.
14. Nicole Sabouné – ”So Far Out”
– Dånande och hypnotisk postpunk om att hitta hem – och längst fram en av landets mest enigmatiska röster och artister. Vi bugar.
13. Lakun & I’m Kingfisher – ”Rage Quit”
– CJ Larsgårdens hallucinatoriska inramning blir till en perfekt och självklar värld för Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson att vistas i, och vi som drömmer om en ny skiva med de båda herrarnas insomnade indietronica-projekt A Perfect Friend får här en vacker smula att krampaktigt hålla fast vid.
12. The Mary Onettes – ”Stop This Melody”
– Mary Onettes genomstarka comebackalbum Sworn led knappast någon brist på bra låtar, men ingen annan låt kysste mitt goth-hjärta hårdare än det här vagt Cure-doftande eposet, och tillika avslutaren, ”Stop This Melody”.
11. Christian Kjellvander – ”God Simple”
– En kärv, men vacker, bön om en längtan tillbaka till kärleken och empatin – i en värld där just det har gått om intet ihop med sanningen, godheten och skönheten.
10. Gabel/Ossler – ”St Annanstans”
– Ett uppluckrande i den centraleuropeiska gråhimlen som så briljant skildras på duons utsökta och självbetitlade album, och en hymn till bortavaron och rörelsen.
9. Benjamin Tod – ”My Pride”
– En av Förenta Staternas bästa låtskrivare, som ni aldrig har hört talas om, och som ni inte kan läsa om på Sonic eller i Dagens Nyheter. Den vettiga countrymusikens flaggskepp håller sig långt från Nashville, New York och Hollywood, och hans musik, en lisa för alla trasiga själar som gått bort sig på livets slingriga vägar, upptäcks genom ”word of mouth”, ren intuition eller via 482 MHz. Varsågoda.
8. Mobb Deep – ”Against the World”
– När Prodigy plötsligt dog 2017 förlorade vi en av tidernas bästa rappare. Stora ord, men ack så sanna. Att det åtta år senare skulle släppas ett postumt album med P:s legendariska duo Mobb Deep, som närapå skulle vara i klass med klassiska plattor som The Infamous och Hell On Earth är omöjligt att begripa – men så blev det och här är vi nu. Och souliga, råa men likväl vemodiga ”Against the World” är en av skivans många höjdpunkter.
7. Sofia Härdig & I’m Kingfisher – ”Thursday Morning in Bloom (deluxe single version)”
– Mer I’m Kingfisher, här ihop med unikumet Sofia Härdig på en uppdaterad och förbättrad version av hennes ”Thursday Morning in Bloom”. Och här visar han ytterligare prov på varför han är, måste vara, en av Sveriges bästa sångare. Få har känslan, sårbarheten och den dallrande, intensiva närvaron – parat med den råa, men uppenbart tekniskt skickliga, briljansen – som Kingfisher har. Han är en soulsångare av rang, klädd i en indiekostym som blir mer och mer trång. Och Härdig…ja, låt oss säga att det inte är något fel på hennes pipa heller, eller hennes mäktiga kombination av tornande pondus och öppna sår. Wow.
6. Pink Turns Blue – ”Why Can’t We Just Move On”
– De tyska goth-legendarerna gjorde comeback med en imponerande platta i år, och bäst på denna var detta mästarprov i melodiskt briljant och känslomässigt utblottande cold wave.
5. Nick Cave – ”Train Dreams”
– Specialskriven till årets bästa film (med samma namn), ihop med The Nationals Bryce Dessner. Och precis som filmen sammanfattar låten ett liv, ett kall, ett trasigt öde, med det ömmaste handlaget, med evigt smärtande kärlek till människan.
4. Anna Von Hausswolff – ”The Iconoclast”
– Denna 11-minutare till hamnskiftare, både atomkrig och ödslig postapokalyps, science fiction-elektronik och avantgardistisk och noir-jazzig vardagsrealism – genomgående med en fantastisk sångmelodi – är bland det vackraste som spelats in det här årtiondet. Magi, stor konst och ett livgivande isbad för själen.
3. Steve Von Till – ”Distance”
– Bister, granithård vildmarksjazz från Steve Von Till, en av det mänskliga tillståndets främste uttolkare och ankare. Håll utkik efter Von Till på albumlistan.
2. Rome – ”The Harvest is Not Here”
– 2025 firade Rome 20 år som projekt. Och som det firades. Tre studioalbum, en best-of, en raritetssamling, en platta med alternativa tagningar och Gud vet allt. Härom veckan, den 19 december, släppte projektets ledare, hjärna och kreativa motor, Jerome Reuter, inte mindre än två av dessa tre studioalbum, The Tower Och The Hierophant – och bägge sällade sig snabbt till den väldiga Rome-diskografins övre skikt. Skivorna var en återgång det europeiska sorgmodet och de sotsvarta och till stor del akustiska chansonerna som präglade hans klassiska plattor från 00- och 10-talet. Och mäktigast bland alla de låtar som utgör dessa två fantastiska skivor är balladen ”The Harvest Is Not Here”, hämtad från The Hierophant – en bruten, men alltjämt utplånande vacker visa om att härda ut, fortsätta när allt tycks ligga i ruiner, och inse att det är i rörelsen och framåtskridandet som segern ligger. Och rätta mig om jag har fel, men är inte nedanstående textrad årets bästa?
Life is for song and roaming in dust/the harvest is not here
1. Slowgold – ”En dag som idag”
– I höstas släppte Amanda ”Slowgold” Werne sitt livs album. Det kan vara svårt att hävda sig i en diskografi så jämn som Wernes, men Lugna gör med små medel just det. Och avslutande ”En dag som idag” måste ju sägas vara bland det bästa hon överhuvudtaget har skrivit. Här försöker hon göra upp med hur förbannat svårt det är att leva, till en bräcklig akustisk gitarr och en sångmelodi som alla med minsta intresse för melodi sannolikt skulle begå krigsbrott för. ”Vi föds, vi dör, och däremellan räcka till”, sjunger Amanda med sin allra naknaste röst, buren av denna sagolika sångmelodi, och sammanfattar enkelt och samtidigt omöjligt skickligt hur hopplöst det är att vara människa de där dagarna då alla stigar är branta uppförsbackar. Vilken gärning. Hon ska ha tack.
482 MHz 