Anna Von Hausswolff – Iconoclasts
– Allting är relativt. Anna Von Hausswolffs föreliggande nya skiva har lanserats som poppigare än hennes tidigare. Visst, jämför man med de Diamanda Galas-liknande exkursionerna ner i kolmörkret som vi bjöds på på plattor som Dead Magic och The Miraculous är anslaget här något lättare. Men som sagt, allt är relativt. Detta är fortfarande brutal musik. Annas röst skär fortfarande genom ben och märg, som en stålklinga genom mört djurkött. Hennes ikoniska orgel samsas med en lång rad instrument, som stråkar och febrigt blås, tung percussion och elektronik, och ljudvärldarna som skapas både kväver och väcker omåttlig förundran. Det är inte pop någonstans. Det är konst. Djupsvart, omskakade konst, förvriden och samtidigt så vacker att man tappar andan.
Och höjdpunkterna är många. Det är till exempel svårt att inte kasta sig på knä inför (det som nästan är) titelspåret, ”The Iconoclast”. Denna 11-minutare till hamnskiftare, både atomkrig och apokalyps, science fiction-elektronik och avantgardistisk och noir-jazzig vardagsrealism, genomgående med en fantastisk sångmelodi, är bland det vackraste som spelats in det här årtiondet. ”An Ocean of Time”, ett samarbete med dark ambient- och konstmusikern Abul Mogard, stannar tiden. Iggy Pop-duetten “The Whole Woman” är plattans sköraste stund, och visar att denna isdrottning med pondus i överflöd också gråter.
På ”Aging Young Women” delar hon mick med en av samtidens mest hajpade, och intressantaste, artister – Ethel Cain. Att kalla låten en smäktande ballad vore att förminska den å det grövsta, men en ballad är det, svävande, dramatisk och filmisk, med känslorna närapå på utsidan, men utan att göra avkall på skivans genomgående mörker. Och de bägge kvinnornas röster, ljusa och dova, kompletterar varandra.
Och sådär håller det på. Totalt tolv mer eller mindre fenomenala låtar. Tolv låtar där Anna Von Hausswolff kämpar sig blodig mot existensens och kärlekens alla odjur, med ett sound som stundtals må vara lättare i tonansats än tidigare men till syvende och sist är lika omvälvande som alltid.
Stark kandidat till årets allra bästa skiva.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”The Iconoclast”, ”An Ocean of Time”
Om ni gillar detta: Anna Von Hausswolff – Dead Magic
Christian Kjellvander – Ex Voto/The Silent Love
– Ingen musik andas oktober-november som Christian Kjellvanders självlysande och leriga noir-country. På nya albumet Ex Voto/The Silent Love låter det dessutom ännu intimare än förut. Medan dimman rullar in och fukten dränker allt och alla, med oron i släptåg, och de snart nakna träden kröker sina knotiga leder över hustaken, är det som att Kjellvander sitter bredvid en och berättar trösterikt om verklig kärlek och om Gud. Som på makalösa ”God Simple” eller varför inte Songs: Ohia-doftande ”It Can Heal You If You Let It”. Men på låtar som episka, drivande och lynchiga ”The View Is Watching” har oron hunnit ikapp även Christian, som inte vet vad som är dröm och vad som är verklighet.
Och det är i dessa kontraster som Kjellvander på Ex Voto/The Silent Love rör sig. Det finns en kärlek som alltid är värd att kämpa för, och kanske finns en gud som sluter upp bakom en, men glöm aldrig bort att mörkret ständigt står vid tröskeln och vill in. Med sig för att gestalta allt detta har han samlat ihop ett sällsynt tajt band, bestående av Ulf ”Rockis” Ivarsson (bas), Pelle Andersson (orgel och synth), Svante Sjöblom (trummor och pedal steel) och Bebe Risenfors (klarinett och kornett). Ihop med producent och mixare Tobias Fröberg skapar de ett otroligt ljudlandskap, sparsmakat och med gott om syrerik luft, men där varje musiker får gott om utrymme att ta plats. Som på den strama urladdningen i höjdpunkten ”Deathrider” eller redan nämnda ”The View Is Watching”.
Skivan avslutar en inofficiell trilogi, som inleddes med About Love and Loving Again och fortsatte med Hold Your Love Still, och måste nog ses som den klart starkaste delen.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”God Simple”, ”Deathrider”
Om ni gillar detta: Songs: Ohia – The Ghost, KjellvanderTonbruket – Doom Country
– Gotländska Pascal skräder aldrig orden. Ej heller på nya plattan, den sjunde i ordningen och första sedan karriärpeaken Fuck Like a Beast 2021. Nu precis som alltid sjunger sångaren Isak Sundström på avgrundens rand och där finns det inte utrymme för förskönande omskrivningar. ”Jag har inte mått bra på flera år” sjunger han frankt på lysande ”Mitt eget liv” och på den vägen är det. Till sin egen taggtrådsgitarr (en av landets bästa) och Manuelas och Mimmis sliriga och samtidigt djupt suggestiva komp, lägger han enkelt, nästan naivistiskt, ut texten om sitt eget själsliga ras och egna och andras tillkortakommanden. Atmosfäriska mörkerstycket ”Jag orkar inte mer” är plattans snyggaste låt, med en bländande gitarr från Sundström, medan Eddie Meduza-covern ”När man drömmer sina drömmar” överraskar mest. Ramones-mässiga ”Sötnos” känns väl fjompig, men låtar som avslutande, gripande ”Storgatan på Hemse” kompenserar gott och väl.
Överlag känns Tänker på dig jämt inte lika drabbande som många av Pascals tidigare alster, men ett Pascal-album är som bekant alltid ett Pascal-album – och sådana behöver vi.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Jag orkar inte mer”
Om ni gillar detta: Pascal – Fuck Like a Beast
482 MHz 