I samma sekund som jag hörde talas om SVT:s dokumentärserie om 00-talets musikscen, The Noughties, visste jag vad jag behövde göra. För 00-talet var på många sätt mitt årtionde. Missförstå mig inte, jag vill på intet vis vara 20 igen. Eller 15. Eller 24. Men 00-talet var årtiondet då jag, född 1985, blev en fullfjädrad människa, så att säga. Det var första årtiondet jag var fullt medveten om omvärlden och kulturen redan från första dag, första årtiondet jag upplevde allt i realtid. Det var också årtiondet jag blev full för första gången, blev av med oskulden, fick min första flickvän, flyttade hemifrån, började jobba, etc etc. Ni fattar. Men viktigast av allt: det var årtiondet min musiksmak började att sätta sig. Därför ser jag det som min plikt att presentera för er vad 482 MHz anser är 00-talets 50 bästa album. Som vanligt blir det viss slagsida mot det smala, uppblandat med en hel del bredare och mer etablerade artister och släpp. Givetvis är alla skivor kommenterade, och allra längst ner hittar ni en spellista med en låt från varje skiva (men eftersom Allerseelen-skivan inte finns på Spotify har den låten ersatts med en låt från hans utmärkta skiva Hallstatt).
Och till sist en viktig poäng: det är max en skiva per artist som gäller, men är artisten även med i ett band kan skivor med både bandet och soloartisten vara med.
Varsågoda!
50. The Faint – Danse Macabre
År: 2001
– Omaha var en kokande kittel av kreativitet under senare delen av 90-talet och första halvan av 00-talet, men inga lät som The Faint och deras synthpunkiga och smått gotiska new wave. Detta är deras allra bästa platta.
49. Bloc Party – Silent Alarm
År: 2005
– Den postpunk-revival som svepte över musikvärlden mellan, säg, 2002-2006 var, såhär med facit i hand, rätt svajig. Men ett par plattor var väldigt bra. På riktigt. Bloc Partys debutalbum var Storbritanniens främsta bidrag.
48. Moneybrother – To Die Alone
År: 2005
– Knäckande vacker skilsmässo-soul från en svensk Strummer-Springsteen-Mayfield-hybrid.
47. A Perfect Friend – Timber and Modern Ways
År: 2009
– Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson och C-J Larsgården skapade indietronisk och ambient magi tillsammans under slutet av 00-talet. Ett Sällskapet för Värmlands djupaste skogar.
46. Jay-Z – The Blueprint
År: 2001
– Fem år efter den grymma debuten och en rad mer eller mindre osmakliga plattor efter det glimrade det åter plötsligt till och Jigga fick äntligen ur sig sitt mästerverk. Soulig och självbiografisk hiphop när den är som bäst – utan flams, överflödiga gästinhopp eller utfyllnad.
45. Eldkvarn – Svart blogg
År: 2007
– Ett av landets bästa band levererade en sentida fullträff. Karriärens kanske bästa platta.
44. Bon Iver – For Emma, Forever Ago
År: 2008
– Startskottet för fenomenet Bon Iver. Facit på hur man som hjärtekrossad indiekille med akustisk gitarr ska göra musik.
43. The National – Boxer
År: 2007
– Lynnigt och majestätiskt från precis innan de blev de indiegiganter de är idag och har varit i 15 år.
42. Nick Cave & The Bad Seeds – No More Shall We Part
År: 2001
– Ljusår ifrån föregångaren The Boatman’s Calls skyhöga nivåer, men en vemodig och inåtvänd Nick Cave är ändå alltid en vemodig och inåtvänd Nick Cave.
41. Conor Oberst – Conor Oberst
År: 2008
– Avskalad och enkel, om man jämför med Bright Eyes välproducerade, svällande album från ungefär samma tid. Och oerhört sammansatt, inbjudande och fängslande.
40. Håkan Hellström – Ett kolikbarns bekännelser
År: 2005
– Innan han blev ett spektakel och en cirkus med en minst sagt bristfällig output var han en fenomenal popartist med ett oklanderligt sinne för hjärtekrossande text och musik.
39. Interpol – Turn on the Bright Lights
År: 2002
– Decenniets tidigare nämnda postpunk-revival nådde tidigt sin kulmen, och den gjorde det med New York-bandet Interpols mörka, vackra debutplatta.
38. The Libertines – Up the Bracket
År: 2002
– Klassisk engelsk gitarrock blev väl knappast bättre under 00-talet än på Libertines skitiga, galna och fullständigt geniala debut?
År: 2009
– Även dark ambient-genren mådde förträffligt under de här åren. Nina Kernicke och hennes Allseits skulle 2016 överträffa sig själv och de flesta andra i genren med mästerverket Chimäre, men hennes andra album, Hel, behöver inte heller skämmas för sig.
36. Mark Lanegan – Bubblegum
År: 2004
– En rå, bluesig hälsning från rännstenen, stinkandes av sjukdom och död. Omistligt, som ni förstår.
35. Allerseelen – Neuschwabenland
År: 2000
– Ska ni bara lyssna på en militaristisk och smått hypnotisk industripop-platta i livet, så låt det bli denna.
34. Junior Boys – So This Is Goodbye
År: 2006
– Fulländad electropop från Kanada.
År: 2000
– Blåkopian för all känslosam och hård indierock med punkbotten.
32. Death Cab For Cutie – Plans
År: 2005
– 00-tals-indiens svar på Rumours.
31. Raison D’être – Requiem for Abandoned Souls
År: 2003
– Det maskinella dånet från avgrunden vaggar den orolige till sömns.
30. 16 Horsepower – Secret South
År: 2000
– David Eugene Edwards, lika delar mystiker i rakt nedstigande led från Johannes av Korset, lika delar lågkyrklig, amerikansk domedagsprofet, är ett geni. Han skulle komma till sin fulla rätt några år senare, med Wovenhand, men han uträttade stordåd även med sitt första band. Och Secret South är 16 Horsepower starkaste album.
År: 2009
– Atmosfärisk obehagsrock av sällan skådad finess. Isak Sundström är än idag bland det finaste vi har.
28. Desaparecidos – Read Music/Speak Spanish
År: 2002
– 00-talets bästa punk- och post hardcore-platta. Ett avgrundsvrål från Bush-epokens USA.
27. The Postal Service – Give Up
År: 2003
– Jimmy Tamborello och Ben Gibbard tjongade ut ett (1) fenomenalt popalbum och drog sig sedan hastigt tillbaka till sina huvudsysslor (DNTEL respektive Death Cab For Cutie). Det får man respektera, men inte nödvändigtvis acceptera.
26. Kammarheit – Asleep and Well Hidden
År: 2003
– Svenske Pär Boström gör oantastlig dark ambient under flertalet namn. Mest känd är han kanske som Kammarheit. Asleep and Well Hidden är ett mörkt drömlandskap som aldrig hotar eller vill en illa, utan en djupsvart exilvärld dit man går och får kraft.
25. Bright Eyes – Digital Ash in a Digital Urn
År: 2005
– Var Conor Oberst 00-talets kung av indie? Förmodligen. Han formligen spottade ur sig urstarka album (och EP:s) under de här åren, så att välja blott ett album med flaggskeppet Bright Eyes är en tuff uppgift. Men Digital Ash, med sin imponerande blandning av sammansatthet och skyhöga toppar, är svår att bortse från.
24. Neurosis – The Eye of Every Storm
År: 2004
– Tunga drones och elektronisk ambiens smyckar ut Neurosis redan blytunga och mattsvarta ljudbild, och hjälper till att göra detta till bandets bästa album.
23. Tom Waits – Blood Money
År: 2002
– Baserad på Georg Büchners klassiska pjäs Woyzeck, och en reflektion över allsköns mänskliga vidrigheter – till skeva och sjösjuka Tin Pan Alley-doftande arr och genuint vackra melodier. Tom Waits hade ett starkt 00-tal, och detta är höjdpunkten.
22. Bruce Springsteen – The Rising
År: 2002
– Skivan som gjorde mig till Springsteen-apostel på livstid. Första E-Street-plattan sedan 1984 och en meditation över 11 september. Men framförallt en comeback hela världen behövde och vars effekter vi lever i och bland även idag.
21. The Good Life – Black Out
År: 2002
– Hade Frank Sinatra anno 1955 gjort indie i Omaha i början av 00-talet, hade han gjort Black Out.
20. And Also the Trees – (Listen For) The Rag and Bone Man
År: 2007
– Engelsk landsbygdsgotik vars stämningar hämtar mer från litterära verk som Arthur Machens Drömmarnas berg, Sheridan Le Fanus Carmilla och Horace Walpoles Slottet Otranto än från den gotiska postpunk bandet härstammar från. AATT gör en helt egen grej, och detta är ett av bandets allra bästa album.
19. Steve Von Till – A Grave Is a Grim Horse
År: 2008
– Neurosis-sångaren Steve Von Till har en fenomenal solokarriär vid sidan av bandet (eller om det nu snarare är tvärtom – Neurosis har ju inte hörts av sedan 2016), där kontemplation och lågintensitet premieras framför volym, ljudexperiment och aggressivitet. A Grave Is a Grim Horse är en av många fullträffar som Steve släppt i eget namn.
18. The Radio Dept. – Pet Grief
År: 2006
– Drömskt, varmt och insvept i ett djuprosa vemod. Än idag radioavdelningens största stund.
17. Einstürzende Neubauten – Silence is Sexy
År: 2000
– 14 låtar och 70 minuters speltid, men håller ihop oförskämt bra. Som titeln antyder är detta ett mer nedtonat verk än man är van vid från Neubauten, men industripionjärerna behärskar även detta uttryck utan anmärkning. Innehåller bland annat vad som skulle kunna vara deras bästa låt: ”Die Befindlichkeit des Landes”.
16. Morrissey – You are the Quarry
År: 2004
– En av musikvärldens finaste comebacker var när Morrissey återvände efter sju år i öknen med denna käftsmäll till platta, fullsmockad med hits, wit, texter att hänga upp tillvaron på och en röst som kanske aldrig hade låtit bättre. Efter det följde cirka fem år då det var alldeles underbart att vara Moz-fan.
15. Rome – Masse Mensch Material
År: 2008
– Romes europeiskt vackra mörker nådde sin första formtopp här, på tredje albumet, bland martial-industriella klanger och atmosfärer, postpunkiga tongångar och mörka folkballader Leonard Cohen skulle ha skrivit om han var centraleuropé.
14. Wovenhand – Consider the Birds
År: 2004
– Det mest intima och sparsmakade David Eugene Edwards gjort under namnet Wovenhand, och en lysande samling predikningar och berättelser om Gud, tro och kamp.
År: 2008
– Perfekt gitarrbaserad indiepop. Att de släppte den här plattan och sedan spårlöst försvann är ett brott jag aldrig kan förlika mig med.
12. The Strokes – Is This It?
År: 2001
– Ibland bör man tro på hajpen.
År: 2008
– På sitt femte soloalbum varvade Pelle Ossler skakande mörk slaktmaskrock med sköra visballader, och briljerade på bägge punkter. Att han med efterföljande skivor skulle bli bättre och bättre är svårt att fatta när man lyssnar på fulländade låtar som ”Lergraven”, men så är det likväl.
10. Mount Eerie – Wind’s Poem
År: 2009
– Phil Elverum är Ralph Waldo Emersons andlige stamfrände, och Wind’s Poem, detta atmosfäriska, diminslutna och lika delar svartmetallhårda som sköra mästerverk är det bästa han någonsin har gjort.
9. Bohren & der Club of Gore – Sunset Mission
År: 2000
– Doom-jazzens Kind of Blue. Milstolpen alla bör sikta mot.
8. The Cure – Bloodflowers
År: 2000
– Avslutande del i en trilogi som påbörjades med Pornography och fortsatte med Disintegration. Bloodflowers når förstås inte upp till dessa skivors oerhörda nivåer, men det är det inte många som gör. Likväl är det sanslöst vacker och majestätisk musik – om svårigheterna i att älska, åldras och helt enkelt bara leva.
7. Songs: Ohia – Didn’t It Rain
År: 2002
– Den amerikanska indiescenens kanske bästa låtskrivare, Jason Molina, gav under 00-talet ut runt elva plattor under olika namn och i olika konstellationer, och 90 procent av dessa förtjänar högsta eller näst högsta betyg. En av skivorna som skulle kunna vara en fullpoängare är den disiga, råa och vackert kärva Didn’t It Rain.
6. Kent – Du och jag döden
År: 2005
– När Kent omfamnade sina Cure- och Bunnymen-influenser och etiketter som ”pretentiösa” och ”deppiga”, som lågintelligenta klistrat på dem genom åren, skapade de sitt mästerverk. En skiva som för alltid kommer att få nya fans och behålla sina gamla.
5. Jason Molina – Let Me Go Let Me Go Let Me Go
År: 2006
– Jason Molinas allra främsta verk bör vara soloalbum nummer två. Här finns inget som helst dödkött. Här finns ingenting som inte kommer raka vägen från själen, från djupet och mörkret. Let Me Go är en dryg halvtimme av perfekt utmejslad och musikaliskt naken självrannsakan, terapi och exorcism. Till akustisk gitarr (och ibland ett ödsligt piano) sjunger Jason Molina från botten av sin depression, och även om han själv aldrig riktigt kom ur den gjorde han livet lite bättre för alla vi som lyssnade på honom. Och gör det än idag.
4. Boat Club – Caught the Breeze
År: 2007
– Den baleariska popen var en mycket angenäm fluga som snabbt kom och snabbt försvann, och ur denna trend sprang göteborgarna i Boat Club. Mini-LP:n Caught the Breeze var det enda de släppte. Plattan reser sig högt, högt över alla trender och flugor, och även om bandet inte hörts av på snart 20 år lever Caught the Breeze ett evigt liv i mitt hjärta och i min skivsamling. Detta under av nostalgiska, urgråtna melodier och texter om längtan, längtan, längtan kan aldrig dateras.
3. Thåström – Skebokvarnsv. 209
År: 2005
– Herregud, hur ska man kortfattat sammanfatta en skiva som Skebokvarnsv. 209? Utan den, ingen Thåström så som vi känner honom idag. Och utan en Thåström så som vi känner honom idag, inget värdigt liv. Den förvisso lysande Mannen som blev en gris från tre år tidigare hade lämnat Thåström desorienterad. Han stod vid ett vägskäl och inspirationen till att göra den typen av musik som präglat hans senaste plattor var slut. Det behövdes en nystart och ett nytt uttryck, både textmässigt som musikaliskt. Så, han skruvade ner volymen, blickade djupare in i sig själv och gav oss detta storverk fullt av dagboksliknande betraktelser från exilen i Köpenhamn, från faderskapet, från barndomen och från Stockholm, och mycket annat. På Skebokvarnsv. 209 hörs en helt ny Thåström (för att inte nämna ett helt nytt kompband, vars kärna skulle komma att följa honom i nästan 15 år), och uttrycket som föddes här utvecklas och förfinas än idag.
2. Scott Walker – The Drift
År: 2006
– 40 år och oräkneliga konstnärliga mil från flickidolsdagarna i The Walker Brothers. Efter nytändningen med Climate of Hunter (1984) var Scott Walker en helt annan. Borta var de smäktande, om än välskrivna, balladerna om olycklig kärlek. Det som gällde nu var kolsvart avantgardism – på The Drift parat med groteska historier om krigsbrott, diktatorer, 11 september och annat otyg. Tilt från 1995 må vara Walkers mästerverk, men The Drift hamnar inte långt efter.
1. Sällskapet – Sällskapet
År: 2007
– Min öde-ö-platta. Skivan som visade sig vara nyckeln in till mitt mest essentiella jag. Jag återvänder ständigt och jämt till skivans sunkiga hamnkrogar, råkalla tågstationer, centraleuropeiska ödestråk och maskinparker. Jag får inte nog av Thåströms kortnoveller om väntan på döden, svartsjuka och livsomvälvande kärlek. Det finns inte en dag då Osslers darriga tremologitarrer i till exempel ”Ravic” och ”Hauptbahnhof” inte är precis vad jag vill höra. Och vore jag ens mig själv om jag inte lyfte händerna mot himlen i vördnad för Niklas Hellbergs dånande ljudbygge i ”…den dan” eller ”482 MHz” eller satt i stum beundran för skörheten i ”Järnstaden” eller ”Rum 212”? Svaret på alla dessa frågor är förstås nej. För mig blir det inte bättre än Sällskapets självbetitlade debut – oavsett årtionde. Jag minns var jag var när jag hörde den för första gången, jag minns var jag var när jag senast lyssnade på den, men jag kan inte föreställa mig en tid då jag inte lyssnar på den.
482 MHz 