Ljud & Bild – Alpha (EP)
– Dalslänningarna i kvartetten Ljud & Bild singeldebuterade i fjol, och nu är de här med en EP. Ännu en EP i musik-Sverige, alltså. Det är ett behändigt format, speciellt för alla ADHD-hjärnor sönderbrända av nycker, ett ständigt scrollande och ett aldrig sinande begär efter omedelbar tillfredställelse. Men, som sagt, behändigt. Särskilt när man som Ljud & Bild släpper en mer än habil EP på blott fyra spår, som är lätt att ta sig igenom och som man gärna återvänder till. De varvar kraut med sval indie och filmisk 80-tals-synth – och de behärskar rubbet, men vassast blir det under avslutande ”Alpha”, där John Carpenter möter Boat Club och spelar in en uppföljare till Flykten från New York på Balearerna. Den låten är pur magi.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Alpha”
Om ni gillar detta: Tangerine Dream – Exit, Boat Club – Caught the Breeze
Patrik Wilhelmsson – Stjärnorna kvittar det lika
– Bakom den något mossiga och visgubbiga albumtiteln dväljs stundtals rätt brutal dark ambient, skapad av en underdog och doldis i denna genre full av doldisar och underdogs. Wilhelmsson debuterade 2022 och detta är hans andra album. Men skivans extra-allt-kompositioner och spretiga, yrvakna och utspridda tilltal vittnar snarare om en debutant. Wilhelmsson tycks fortfarande vara alldeles till sig över att få mixtra med sina maskiner och verkar inte riktigt veta när det är läge att sluta lägga till lager eller vilka maskiner eller ljud som bör stryka på foten. Eller låtar, för den delen. Skivan innehåller bara nio spår, men alla är fyllda till brädden av ljud och infall att man lite för snabbt mättas. Men här finns också flera tecken och bevis på att Wilhelmsson samtidigt vet hur man meddelar sig på dark ambient-väg, om han bara hittar fokus. ”Europa” går snyggt från harmoni till kaos, första halvan av ”Värmedöden” är en genremässig homerun och öppningsljuden i ”Okänt mål” är rent guld.
Om Wilhelmsson till skiva nummer tre, som jag verkligen hoppas kommer, renodlar sitt uttryck kommer han att leverera något stort.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Värmedöden”
Om ni gillar detta: Inade – Burning flesh
Strikt – Hur fan kunde vi stå ut
– Motståndsmusik har inte känts såhär piggt och samtidigt klassiskt på väldigt länge. Stockholmskvintetten Strikt låter som läktarvåld, uppgivna återställare en söndagsmorgon och sönderslagna busskurer. Ung desperation, urspårad ångest, fjättrande utanförskap, och den enda utväg som finns går genom punken och dess gemenskap. Samma slags punk som Exploited spelade för omkring 45 år sedan, som The Oppressed förgyllde scenen med, och som The Angelic Upstarts sysslade med på Teenage Warning. Ingen låt är över tre minuter (faktum är att den längsta är 2:58), alla är skrivna för att överleva och alla sitter som en Docs-sula i maggropen. Den enda gången de missar mål är när de ger sig på en cover på Veronica Maggios störiga gamla hitlåt ”Välkommen in”. Det är ett populistiskt drag som luktar unket från första vers till sista. Då återvänder jag hellre till köttslamsor som ”Svåra år”, ”Raseri” och ”Sjutton”. Det är street punk av finfin klass.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Sjutton”
Om ni gillar detta: The Oppressed – Dead and Buried/Fatal Blow
– Duon Avfall debuterade 2017 med plattan Mental Preparation, och retirerade sedan tillbaka till skuggorna. Nu är de äntligen tillbaka med sin industriella, dark wave-doftande och djupt postpunkiga popmusik. Weltschmerz är en spretig samling sånger, 13 totalt, som hoppar mellan svenska, engelska och tyska, body, postpunk och synthpop. Här finns dock en gemensam nämnare, och det är det mörker som albumtiteln vittnar om. Varje textrad dryper av rädslor och livsångest, varje iskall synthslinga, som den ytterligt vackra i ”Natten”, låter som den låter eftersom livet är så förbannat svårt att leva. Och det är här, i detta grumligt mörka, som Avfall verkar. Men det är som sagt en spretig platta, och det är går inte att komma runt. Detta resulterar i en schizofren lyssningsupplevelse och en önskan om att duon skulle ha vågat ha ihjäl några darlings, kanske välja ett språk att sjunga på och renodla det fantastiska som ändå ligger till grund för plattan. Då hade betyget nedan kunnat bli ännu högre.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Natten”, ”Vielleicht wie ein Speer”, ”Se Taire”
Om ni gillar detta: Clan of Xymox – Medusa
Henrik Meierkord & Pelle Andersson – Passager
– Pelle Andersson, självklar del i Christian Kjellvanders band och i Slutavverkning, börjar bli en 482-favorit. Henrik Meierkord är det ju sedan gammalt. Nu har de slagit sig ihop och tillsammans skapar de farligt vacker ambientmusik på plattan Passager som kan trösta eller ta knäcken på vem som helst. Historien bakom plattan är dock bara knäckande. Den spelades in medan Pelles fru Lotta kämpade mot obotlig cancer (denna satans pest), och när den nu släpps har Lotta redan gått vidare till nästa värld. Allt detta hörs på skivan, som är en resa mellan sorg, hopp, tröst, djupaste ångest och skräck. Henrik Meierkords jordiga, jordade cello lägger grunden, medan Pelles pianon och synthar målar sorgen som tillåts ta sin rättmätiga plats i förgrunden. Det är ingen idé att försöka gömma sig. Detta är musik som hittar dig, sätter sig hos dig och tvingar dig att känna, att vara i dess närhet. Lyssna på pianot i ”Lugnet” och försök inbilla mig att du inte är skakad. Eller på det trygga, varma drone:et i Meierkords cello i ”Förtröstan”. Och kan du kasta dig in i den nervösa ångestvärlden i ”Kaos”, med dess skräckinjagande, avantgardistiska ljudbygge som bildar fond, utan att tvivla på din egen fattning? Jag undrar det. När skivan sedan klingar ut efter avslutande ”Glimmer” gör den det med en vag, öppen och lätt tvivlande ton. Som att musikerna genom sina instrument och sina uttryck undrar ”Går det att gå vidare? Hur gör man? Och ses vi nån gång igen?”
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Kaos”, ”Lugnet”
Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Själ
482 MHz 