Imorgon lördag, 13/9, öppnar Drakenberg, ett nytt band fött ur spillrorna från insomnade postpunkarna Holograms, för The Mary Onettes på nyöppnade Debaser Nova på Hornstull i Stockholm (biljetter här!). En kväll som har alla förutsättningar att krossa hjärtan och sopa till en i magtrakten – på allra bästa sätt. Bandet singeldebuterade med ”Alexanderhugget” för ett par veckor sedan, och hyllades bland annat här på 482 MHz, och mitt intresse tog med ens en väldig fart. Så till den grad att jag utan att blinka tog chansen att intervjua bandets låtskrivare och motor, Anton Spetze, när tillfälle gavs. Nedan följer resultatet av detta.
Tack för att du vill ställa upp på intervju, Anton.
Ja, men tack själv!
Informationen om er på nätet är mystiskt knapp! Vilka är Drakenberg?
Bandet består idag av mig själv, Andreas Lagerström, Max Hermin, Dag Landin och Axel Hultman. I stort sett så känner vi alla varandra sedan 10-15 år tillbaka, några längre än så, några hade inte träffats sedan innan. Jag tror att man kan säga att musiken alltid har varit den starkaste grunden för våra gemenskaper. Vi har alla harvat runt i olika band i Stockholm sedan tonåren. Ett som väl bör nämnas är mitt och Andreas band Holograms, och Dag spelade bas i dödsmetalbandet Morbus Chron.
Hur bildades ni?
Jag värvade noga en efter en.
Hur såg steget ut mellan Holograms insomnande och Drakenbergs tillblivelse?
Det har varit en rätt lång och krokig stig. Jag har behövt gå igenom en ganska lång process för att kunna skala av allt in till den här kärnan som har blivit Drakenberg.
Jag har hållit på med ett projekt de senaste åren som vi släppte en EP med, under namnet Pleroma. Vi spelade även in en LP för fem år sedan, som fortfarande inte släppts, men faktiskt kommer släppas inom några månader, under nytt namn. Där är jag ute efter ett väldigt specifikt sound som jag fortfarande vill utforska, men jag blev tvungen att lägga det åt sidan för ett par år sedan. Jag kände att jag hade förvillat mig litegrann och behövde ett nytt, helt rent uttryck.
Andreas har även haft sitt Initiates, som har släppt en LP.
Berätta mer om Pleroma!
Vad jag är ute efter med det projektet är ett slags vilda västern-inspirerad neofolk. EP:n speglar inte det helt och hållet, men jag tycker jag lyckades fånga mer eller mindre exakt det jag ville på LP:n. Den kommer släppas under namnet Black Grove inom en snar framtid.
Vad skulle du säga utgör de största skillnaderna mellan Drakenbergs sound och uttryck och Holograms, bortsett från språket?
Jag tror soundet kommer förvåna en del. Det är mycket poppigare än Holograms. Vi gräver absolut i svensk indietradition från 90-talet. Sedan är ju språket en viktig del av uttrycket. Jag hade egentligen aldrig skrivit på svenska innan vi drog igång det här, men har alltid haft en känsla av att jag borde göra det. Det här har tvingat in mig på en plats där jag behöver rannsaka mig själv på ett mycket brutalt ärligare sätt än jag kunnat ana.
Jag har hört det viskas om att Ramo Spatalovic från legendariska indiebandet Franke spelar gitarr på lysande singeln ”Alexanderhugget”. Berätta om det samarbetet! Är han även en fast medlem?
Ramo var med i startgroparna. Han var fast medlem, men var tyvärr tvungen att hoppa av. Vi hann spela in ”Alexanderhugget” plus en till låt tillsammans förra året i Kungsten Studios, med Mattias Glavå som producent. Han och Ramo känner även varandra sedan långt innan, i och med Franke och annat.
Titeln till singeln fick till och med en gammal lingvist som undertecknad att uppsöka Google, vilket ledde till spännande läsning. Vad utgör textens alexanderhugg?
Titeln kommer från myten om den Gordiska knuten – en knut som ingen kunde lösa, inte ens Alexander den store. Då löser han problemet genom att dra sitt svärd och hugga sönder den.
Hugget i låten blir helt enkelt en symbol för en befriande handling av självförverkligande. För mig är texten också starkt förknippad med ett slags uppgörelse med samtiden, men den är skriven för att kunna tolkas helt fritt.
Texten vittnar om en mer än hygglig läsvana. Hur ser din bokhylla ut?
Den är väldigt välsorterad efter eget intresse, får jag väl ändå säga. Mycket filosofi och esoterism, som jag aldrig läser men som ser bra ut i hyllan. Tyvärr är jag mer något slags bok-fetischist än vad jag är bokläsare idag. Jag samlar på böcker som jag inte läser. Men en dag… En dag ska allt förändras. Det enda jag på riktigt tagit mig igenom de senaste åren är Knausgårds Morgonstjärnan-böcker. Med undantag för att de inte verkar ha vågat redigera honom tillräckligt mycket här och där, så är de bitvis magiskt bra.
Vilka är era primära influenser, skulle du säga?
Det finns så klart mycket man skulle kunna nämna, men det känns som en snårig djungel att ge sig in i. Jag vet ärligt talat inte om vi har några influenser på det sättet längre, dock. Nu har vi hållit på med det här så länge att det mesta sker på ren intuition, men det vore väl tjänstefel av mig att inte nämna Broder Daniel. Speciellt Forever, som aldrig verkar vilja släppa taget om mig. Jag återkommer alltid till den skivan på ett eller annat sätt. Den låter otroligt, ljudmässigt, och är bara så jävla badass. En vacker apokalyps.
Vad tycker du om den samtida svenska indie- och postpunk-scenen?
Sveriges musikscen känns generellt idag som en hopplös ödemark på många sätt. Jag vet att det verkar ske något av en indieboom med nya gitarrband, men jag uppfattar ingen nerv, ingen urvilja. Det är för tillrättalagt och föräldrasponsrat. Jag blir mer än gärna motbevisad, dock.
Vad gör du när du inte sjunger postpunk med livet som insats? Och finns det något du hellre skulle vilja göra?
Nej, det finns egentligen inget jag hellre skulle vilja göra. Men sedan ett par år tillbaka har jag ett kreativt jobb inom ljuddesign på en spelstudio, som jag verkligen trivs med.
Hur ser framtiden för Drakenberg ut? Debutsingeln är så stark att suget efter mer tog fart så fort första genomlyssningen klingat ut.
Tack för det. Kul att höra. Vi är outlaws nu. Vi har inget bolag än, men frågan är om vi ens kommer att sikta på det just nu. Det kommer en ny låt snart, sen kommer vi bara fortsätta släppa ifrån oss musik och se vad som händer. Jag lever för det här och kommer alltid fortsätta att göra det på ett eller annat sätt.
Och så slutligen: Ge mig dina fem plattor att ta med till den något klichétyngda öde ön!
Jag tar dig på orden, då, och föreställer mig själv på den öde ön, dömd till att bara få lyssna på fem plattor i resten av mina ensamma dagar. Här har vi inte råd att vara pretentiösa – detta är överlevnad:
Van Morrison – Astral Weeks
Fred Åkerström – Till Carl Michael
Bob Dylan – Blood on the Tracks
Daniel Norgren – Alabursy
Enya – Paint the Sky With Stars
482 MHz 