The Mary Onettes – ”Tears to an Ocean”
– Plinkandet som inleder Jönköpingsbandets nya singel för tankarna till det legendariska sound som The Cure skapat med sin sexsträngade bas och melankoliska poplåtar som ”Snow in Summer”. Och på den bitterljuva, och fullständigt lysande, vägen är det. Snart 20 år sedan debuten gör The Mary Onettes fortfarande första klassens vemodspop, djupt förankrad i 1980-talets sorgsnaste postpunk. ”Tears to an Ocean”, med en pastellig saxofon som grädde på moset, pekar spikrakt framåt mot vad som sannolikt kommer att bli ännu ett starkt album. Plattan, den femte i ordningen och vars titel ännu är okänd för oss vanliga dödliga, släpps i november.
No Suits in Miami – ”Crying at the Club”
– Lundabandet och 482-favoriterna i No Suits in Miami är äntligen tillbaka. De kristallklara Johnny Marr-gitarrerna som förgyllde den lysande debutplattan I Hope That No One Sees Me (2019) har om inte bytts ut så i alla fall smutsats ner och distats och nu förs tankarna istället till det tidiga 90-talets England, då indiepoppen blandades ut med både punk och den nya shoegaze-vågen som svepte in över det alternativa musiklandskapet. Men under de ringande gitarrerna finns fortfarande bandets lysande känsla för pop, melodier och ett starkt vemod – som borde få internationellt erkända band i genren att skämmas för sig.
Cecilia Nordlund och fullmånen från helvetet – ”Gå din väg”
– Många mil från poppen hittar vi Cecilia Nordlunds nya singel, den gnissliga och svartskimrande vitamininjektionen ”Gå din väg” – en monolit som reser sig ur den mörka dyn och säger till oss att allt kommer bli bra, att vi inte är ensamma eller fel. Åsa Gjerstad och Christine Owman spelar cello så vackert att till och med vinden stannar upp och lyssnar, i bakgrunden skriar en gitarr och får mig både en och två gånger att tänka på Pelle Ossler, medan Nordlunds både sköra och granitstarka röst bär låten och dess budskap. Fullständigt magnifikt.
– Som det mesta som ges ut på The Future Sound of Stockholm låter också Sad Devotions synthpop lyxig, dyr, välproducerad och samtidigt 80-tal. Att label-bossen Tobias ”Azure Blue” Isaksson varit med och producerat lär inte förvåna någon. Men det är inte rakt av någon Stureplansmusik. Nej, här finns ett vemod, precis som hos nämnda Isakssons egen musik, och en utanförskapskänsla som den dyra produktionen inte rår på att bota – och det är den som blir till låtens ryggrad och hjärta. Det tackar vi för.
482 MHz 