Henric De La Cour – My Bones, Your Ashes
– Sju år har gått sedan Henric de la Cours förra platta, Gimme Daggers. Då som nu är det gothigt och synthigt, synthigt och gothigt. Och gott så, för resultatet är mestadels habilt och de la Cour är alltjämt bekväm och naturlig i rollen som en nervig crooner-korsning mellan Dave Vanian och Dave Gahan.
Men hade det inte varit för plattans inåtblickande, mer sårbara, stunder hade det känts som en roll i ordets allra sämsta betydelse. För det är som vanligt mycket attityd och poserande, smink och Bela Lugosi/Misfits-frisyrer, med de la Cour, och som vanligt undrar man då och då hur mycket som faktiskt är på riktigt. Plattans tre första låtar förstärker detta. Men så händer något. Någonstans kring mitten av plattan, runt mässande, nedtonande ”Interlude” sker en förändring, som fortsätter med mörka och gnissliga ”Dread Forever”, såriga och personliga mörkerpopen i lysande ”High Rise” och utlämnande balladen ”Schneider”. Efter en svajig start har ett fint album vecklat ut sig. Och Henric de la Cour ska på intet vis viftas bort eller räknas ut.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”High Rise”
Om ni gillar det här: Killing Joke – Night Time
– Vega Wirén från Stockholm började för ett par år sedan att spela 77-punk med bandet Dålig isolering (makalöst bra bandnamn) och gör nu solodebut med EP:n Let it Burn. Nu har punken bytts ut mot skitig, trasig och skev indierock som låter mer 1993 än 1977. Mer tidiga PJ Harvey än Ebba Grön. Och plattan formligen sjuder av löften och potential, och Vegas röst har mer patina och rost än vad hennes blott 18 år kan göra skäl för. Bäst blir det på Hole-doftande avslutaren ”Changes in my Head”, som snyggt imploderar i slyngel-gitarrer och Vegas avmätta vokaliseranden.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Changes In My Head”
Om ni gillar det här: PJ Harvey – Rid of Me
– Årets kanske hittills bästa ambientdebut kommer från Malmö och ljudkonstnären Erik Klingas debutalbum. Elusive Shimmer är en drömvärld befolkad av sepiatonade förluster, upplyst mörker och en ångest som sakta ebbar ut. Musikaliskt är vi djupt inne i en centraleuropeisk maskinpark, för att sedan förflytta oss till ett trippigt 90-tal, till Bowies instrumentala stunder på mästerverket Low och tillbaka igen. Det är kärvt, men det är också hela tiden varmt, och en fantastiskt fin kombination av organiska ljud, som till exempel (pip)orgel och fältinspelningar, med tung elektronik.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Point of Convergence”
482 MHz 