Det såg länge ut som att ikonerna i The Cure skulle avsluta karriären med sina två sämsta album. 2004 och 2008 kom album nummer 12 respektive 13 – deras utan jämförelse allra svagaste alster. Och sedan tystnade de. De fortsatte dock att turnera och de fortsatte att då och då spela nyskrivet material, och 2019 läckte Robert Smith att de äntligen var på gång med en ny skiva. Det hade man hört förr, och när ingen skiva kom släcktes i alla fall mitt hopp. Men så tidigare i höstas började saker att hända, och en singel släpptes och till slut alltså…ett album. Och det blev snabbt tydligt hur värt all väntan Songs of a Lost World har varit – detta storartade opus av svärta och sorg.
Det är något så livgivande med den sortens svärta och seriositet som tar sig själv på så pass stort allvar att den tillåter sig att oblygt och helt breda ut sig över ett konstnärligt verk och svepa in betraktaren. Den drar för alla persienner och stänger ute allt annat. Den tystar sorlet och berättar om sådant som är större än vad man själv begriper. Och det är mäktigt med konstnärer som oblygt vågar skapa sådana verk. I en värld av Idol, mello och Nyhetsmorgon går det inte att sätta ord på hur mäktigt det är. The Cure har alltid varit ett sådant band, Robert Smith en sådan konstnär. Deras nya, fjortonde album är det mest enhetligt svärtade de släppt sedan 80-talet. Det finns popkänsla, javisst. Förkrossande låtar som ”A Fragile Thing” och, framförallt, ”All I Ever Am” stoltserar med förmågan att med lätt hand och lika lätta steg bära både mörker och vackra, sårbara melodier på sätt som bara riktigt starka Cure-låtar kan. Men den genomgående känslan springer ur en vidunderlig tyngd och ett allvar som låser fast en med sin genomskärande blick. Den sortens tyngd och allvar som bara kan komma från att ha tvingats stirra förlust (av anhöriga och, metafysiskt, sig själv), åldrande och livslångt utanförskap i vitögat.
Och det är i just dessa häraden vi rör oss på skivan. Från inledande monoliten ”Alone”, med sina referenser till Ernest Dowsons viktorianska elegi ”Dregs”, till avslutande ”Endsong”, denna majestätiska koloss och omedelbara Cure-klassiker. ”This is the end of every song we sing”, sjunger Smith på ”Alone”. ”Nothing left of all I loved”, heter det på ”Endsong”. Tiden har sprungit ifrån den nu 65-årige Robert Smith. På förra plattan var han inte ens 50. Men Smith förstår att man är chanslös mot tiden och allt vad den hittar på i sin väg, och han omfamnar istället detta faktum och målar med tjocka, svarta penseldrag fram en vacker, om än stukad, värld, där sorgen och grubblerierna får ta plats.
Musikaliskt är det lika imponerande. De svepande syntharna säger mer om livet än de flesta andra band gör, Simon Gallups bas är alltjämt lika ikonisk och melodisk som den varit sedan 1980, och här och var letar sig pianofigurer lika sköra som de liv och relationer Robert Smith sjunger om fram. Ihop med alla andra ljud – Smiths klassiska sexsträngade bas, orgeln på den bengrå ”Warsong”, Reeves Gabrels och Smiths snirkliga och omisskännliga gitarrer, och Jason Coopers trummor, som utan vidare kan hamra fram undergången när det behövs (till exempel i det magnifika introt till ”Endsong”) – skapar The Cure ljudlandskap där Smiths ödeslyrik trivs ypperligt. När han i ”I Can Never Say Goodbye”, en omstörtande skildring av storebrodern Richards död, sjunger ”Something wicked this way comes, to steal away my brother’s life”, och basen och gitarren sekunderna efteråt river sina distade toner mot varandra, och en pianoslinga av förlamande sorg ramar in allt med en kontrasterande skönhet, kristalliseras allt som är The Cure. Allt som är Songs of a Lost World. En förlorad värld, existerande i utkanten av den fysiska världen. En värld där allvar är norm och det enda som är deppigt är den vanliga världens riktningslösa besatthet av flams och glättighet.
Songs of a Lost World är The Cures bästa album sedan mästerverket Disintegration (1989). Jag vill drista mig till att säga att det är deras tredje bästa platta totalt (1982 års kolsvarta tour de force Pornography är den tredje skivan i sammanhanget), och den andra skivan jag i år ger nedanstående betyg. Det går knappt att ta in.
Betyg: 10/10
Bästa låt: Omöjligt att säga. ”All I Ever Am”? ”Endsong”? ”A Fragile Thing”? ”Alone”?
Om ni gillar detta: The Cure – Disintegration, The Cure – Bloodflowers
482 MHz 