Recension: Thåström – Somliga av oss

Jag har suttit i vad som känns som timmar och försökt hitta en ingång till den här texten. Ord som gör mina känslor och skivan rättvisa. Men jag har gått bet gång på gång. Vissa berg bestiger man inte. Vissa berg får man kringgå. Så jag har bestämt mig för att bara säga som det är, helt enkelt: Thåströms elfte soloalbum, Somliga av oss, är ett sant mästerverk – hur slitet det begreppet än må vara. Thåströms elfte soloalbum, Somliga av oss, är sannolikt hans allra bästa. Och gällande en man med skivor som Den morronen, Centralmassivet eller varför inte Skebokvarnsv. 209 i bagaget är detta inga små ord. Men jag har levt med skivan i några dagar nu, och jag har inte lyckats att skaka av mig vad jag kände redan efter första genomlyssningen – att detta är något utöver det vanliga. Att detta är ett slags album man stöter på, drabbas av, några få gånger i livet.

För tre år sedan släppte Thåström sitt förra soloalbum, Dom som skiner – en skiva jag hyllade vid release. Den plattan har dock inte överlevt särskilt väl, och som med undantag för sina höjdpunkter (som förvisso är fullkomligt magnifika) har visat sig ha förvånansvärt lite att komma med och som vittnar om en Thåström som hade gått lite vilse, gällande text, musik och estetik, och som inte genomgående visste vad han ville säga och som istället sa sådant som han redan tidigare sagt – fast då bättre. För en artist som alltid överträffar – eller åtminstone tangerar – kvaliteten på sitt föregående verk var detta djupt ovanligt och oväntat. Men nu skriver vi alltså oktober 2024. Och ett nytt album.

I september släpptes singeln ”Solen i den vänstra” och alla eventuella orosmoln skingrades, alla farhågor krossades. Thåström var tillbaka. Thåström var tillbaka. Jag kände direkt och alldeles instinktivt att albumet bara kunde bli på ett enda sätt: väldigt bra, och, lät det som, väldigt olikt föregående skiva. Och precis så blev det. Här finns inga kommersiella flörtar och inga folkliga gästartister som Titiyo och First Aid Kit, likt på Dom som skiner. Istället bygger plattan på ödesmättade pianon och blytunga stråkarrangemang. Gitarrerna är få och underdåniga pianot och stråkarna, och elektroniken kommer in blott som mystiska undantag här och var. Och de enda rösterna man hör, förutom Thåströms, är smakfullt lågt mixade bidrag från aviga och iscoola indie-underdogen Klara Keller och tyska chanteusen Andrea Schroeder (känd från bland annat Sällskapets tredje platta).

Plattan inleds med hymnliknande ”Magiskt oändligt”, där danska skådespelare namedroppas sida vid sida med hjältarna i Einstürzende Neubauten, drömmar poserar som verklighet, man vinner på lotteri och Jesper Lehmkuhls trubbiga gitarr ramar in allting. Det är storartat, men förbisprings likväl av balladen ”Det bästa av allt”, som följer därpå. Här får Niklas Hellberg, denne blygsamma gigant, vars gränslösa skickligheter som producent, musiker och tekniker verkliggör Joakim Thåströms bländande visioner år efter år och album efter album, ta plats. Hans piano bär låten och hans utomjordiska synthar lägger på ett bortomvärldsligt skimmer jag aldrig förr hört, medan Thåström sjunger om att aldrig sluta söka, aldrig stagnera, om att öppna alla dörrar. En hoppfullt melankolisk kusin till ”Alltid va på väg”. På tredje spåret, ”Mathilde”, är hoppet emellertid utrunnet, om än så bara tillfälligt. Här är kärleken förlorad, och stråkarna och pianot hotar. Men om jag tillåts förflytta mig fritt kan jag avslöja att kärleken finns åter på skivans näst sista spår, ”Om det här, om det där”. Där valsar de älskande fram, för vilken gång i ordningen tycks de själva knappt ens veta, inser sina tidigare dårskaper och hoppas och tror att det är den här gången som verkligen gäller. Det är en fantastisk låt, i sin ton djupt förankrad i centraleuropeiska skuggvärldar och i gammal hederlig romantik.

Plattans enda rocklåt (en rejäl nypa salt, tack…) kallas ”Norrut/Söderut”. Den dunkar igång med godsvagnstrummor och fortsätter sedan att utvecklas med huggande stråkar och skriande gitarrer, och en Joakim Thåström som rör sig fritt som en demon mellan ungdom och ålderdom. Han sitter som grön 21-åring på legendariske fanzinemakaren Lars Sundestrands golv ena stunden (han vars bok Station Rågsved är en stor anledning till varför denna blogg alls finns), och har i nästa blivit en annan, en äldre, sittande i total harmoni på det lokala caféet bland tandlösa blondiner och gud vet vad. Där emellan har ett liv – och en lång rad människoöden – förflutit. De förkrossande låtarna rasar förbi, som ni förstår, och ”Norrut/Söderut” är rakt inget undantag. Ej heller ”Majestätiskt”, som tvärtom är en av skivans två bästa låtar. Här samsas Hellbergs sorgesamt överlyckliga piano med Andreas Dormanns saxofon och 482-favoriten Henrik Meierkords avgrundscello (Meierkord som här gör sin efterlängtade Thåström-debut). Och Thåström själv, han flanerar omkring i staden, i storartad ensamhet – den där ensamheten som känns som allt annat än just ensamhet. Han slinker in i kyrkan, tar del av nådemedlen, ramlar ut igen. Hur en vemodig pianoballad kan låta som euforisk lycka kommer för mig alltid att vara en gåta, men precis detta är fallet med ”Majestätiskt”. Det är en låt som stoppar trafiken, regnet, kanske krigen, och hade jag haft närmare till tårarna hade jag helt sonika gråtit.

Bluesen har i mängder av år varit en självklar del av Joakim Thåströms uttryck – men han har alltid tolkat den på sitt sätt. Så även på Somliga av oss och skivans enda blueslåt, ”Förälskad”. En akustisk gitarr plöjer upp vägen, medan Hellbergs ljudbygge sedan dundrar fram utan nåd över nejder och lyssnares arma känsloliv, och Thåströms livslånga kärlek för städer får sig ännu en hyllning. För det är städerna, och anonymiteten i dessa, som är objektet för förälskelsen här – vilket också går igen som en röd tråd genom hela skivan. Överallt på plattan är Thåström kringstrykandes på gator och torg, smiter in än här än där, dricker vin, finner gemenskap och frälsning i den nyss nämnda anonymitet som bjuds i städer man inte har någon historisk förankring till – och han njuter, ler, andas ut. Det finns ett ljus som strålar och bränner genom hela albumet, som lyser upp texterna och blandar ut de ödesmättade kompositionerna och melodierna, och mycket av det ljuset tycks komma just från en klart strålande neonkälla. I det skimret trivs han, Thåström.

”Solen i den vänstra”, sedan, har jag väl talat tillräckligt om, tycker jag. Den lägger sig tredje sist, innan redan avhandlade ”Om det här, om det där”, som en varm sluss ut ur detta makalösa verk. Man vet att man snart ska härifrån, men hoppet den låten skickar med en räcker långväga.

När låtlistan letade sig ut på internet, för jag vet inte hur många veckor sedan, fastnade jag lite extra för titeln på sistaspåret, ”Det årets kallaste kväll”. Poesin i den titeln river sig igenom allt. Jag visste redan då. När jag sedan hörde låten blev min profetia infriad. Ihop med ”Majestätiskt” är det albumets allra starkaste låt. Syntharna som inleder är från samma avlägsna planet som de som öppnade ”Det bästa av allt”. Vad som sedan vecklar ut sig är en vinterkärv spökhistoria där gospeln klär sig i en doomjazzig skrud och Nina Simone fungerar som ledstjärna. Det är en oerhörd låt och Thåström på sitt allra mest drömlika, gåtfulla, historieberättande humör. Det är ett makalöst drabbande avslut på en lika drabbande platta, och den måste höras med egna öron. Det är ingen idé för mig att orera vidare om den låten.

Och så var skivan alltså slut. I vår 68 år gammal, med snart 50 år i branschen, fortsätter Joakim Thåström fullständigt obegripligt nog att överträffa sig själv (och, därmed, de flesta andra som någonsin försökt göra musik i det här landet). Att i en karriär som – under sex olika decennier – hela tiden varit stilbildande, utmanande, underskönt obegriplig, leverera en platta av den här kalibern, där tidigare uttryck antingen (oftast) kasserats eller med kirurgisk precision förfinats, borde inte gå. Det är i det närmaste oöverträffat, och det även långt utanför Sveriges gränser. Men nu sitter vi här. Förstörda. Och då har jag inte ens nämnt rösten än. Rösten! Rösten som sjungit fram alla dessa berättelser jag här redogjort för är bättre än någonsin förr. Bara en sådan sak. Många har gnällt över att han på senare års skivor inte sjungit ut, men jag gissar att dessa tiger nu. För nu sjunger han, och han kör obönhörligt över oss med en röst som på en och samma gång låter djupt mänsklig och patinerad och samtidigt titanstark. Sången är dessutom mixad långt fram. Det är som att han är med oss i rummet eller som att vi är med honom, i Europas alla städer och drömvärldar. Hur det än är och var vi än är, så trivs jag.

Inför förra plattan hade Thåström splittrat det band han hade haft i omkring 15 år. Sannolikt Sveriges bästa rockband genom tiderna. Vad som tedde sig som obegripligt då blir till en självklarhet nu. Det var ju dessa ljudvärldar han till slut fått nys om, dessa sånger och berättelser, via vad som måste varit en direktkanal till Gud. Det var detta han ville åt. Och med detta resultat framför sig kan man endast kapitulera. För Joakim Thåström har gjort sin sannolikt bästa skiva.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Majestätiskt” och ”Det årets kallaste kväll”

Om ni gillar det här: ”Toledo” – en av tre höjdpunkter från Dom som skiner och till sitt sound ett slags frö till den här skivan.