Oasis har återförenats. En mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Men det är ett faktum. Vapnen har tystnat. Stjärnorna står rätt på himlen. Bröderna Gallagher har slutit fred. Igår släpptes biljetterna till återföreningsturnén, och efter att miljontals försökt få biljetter (inklusive undertecknad), och efter att Ticketmaster och sannolikt hela internet kraschat ihop, är turnén nu slutsåld. Till er som lyckades säger jag grattis. This is history.
Själv har jag varit Oasis-fan i mer än halva mitt liv. Jag upptäckte dem på allvar sommaren efter nian, när jag var 15. Jag hade blivit tillfälligt mätt på punken, som hade dominerat mitt lyssnande i nästan ett år, men ville gräva vidare i den brittiska alternativ-myllan. Jag hade sett Oasis på MTV och ZTV sedan 90-talet, men det var först nu jag hajade till. När jag lånade debuten, Definitely Maybe, på biblioteket förstod jag snabbt att jag hittat något speciellt. Och en särdeles intensiv ”fandom” tog fart och jag djupdök i den då fyra album starka Oasis-diskografin. Det är nästan omöjligt att spekulera i vad det var som tilltalade mig så. Jag har alltid varit en melankolisk och nostalgisk själ, så vemodet i låtar som ”Live Forever”, ”Slide Away”, ”Don’t Look Back in Anger” och ”Cast No Shadow” drabbade mig hårt. Men jag har också alltid varit en mes, så Liams iskalla fuck-you-attityd och låtar som ”Supersonic”, ”D’you Know What I Mean?” och ”Morning Glory” blev som en rustning att klä på sig. Lägg därtill min då spirande anglofili och det blir plötsligt ganska lätt att förstå varför jag trillade dit så rejält. Men åren går och som musiknörd är vägen ständigt lång, vindlande och aldrig ointressant. Nya band och genrer väntar ständigt på att upptäckas, och Oasis fick runt mitten av 00-talet och framåt slåss om min uppmärksamhet med en lång rad andra artister av vitt skilda slag. Men de har aldrig varit alltför långt borta från mitt medvetande. Särskilt inte sedan Liam sparkade igång sin fullkomligt lysande solokarriär.
När Oasis nu är mer aktuella än på flera decennier påminns jag om något som alltid gett mig huvudbry: folk stirrar sig blinda på bandets omåttligt framgångsrika 90-tal. Och jag förstår, naturligtvis. Deras två första album är sagolika milstolpar inom den framförallt brittiska popmusiken, värda att nämnas i samma andetag som Revolver, Never Mind the Bollocks och The Queen Is Dead (Oasis tredje album, Be Here Now från 1997, hyllades vid release och sålde ohyggliga mängder, men idag är det framförallt bara de mest inbitna fansen som omhuldar den plattan). Men Oasis är så mycket mer än vad de presterade under sitt hajpade och trendiga 90-tal. Deras fyra album släppta under 00-talet må vara ojämna, men vart och ett av dessa album innehåller minst en handfull av fullständigt oumbärliga Oasis-låtar. För att inte tala om b-sidorna från den perioden! 482 MHz:s främsta syfte, åtminstone inofficiellt, är att lyfta fram det missförstådda, förbisedda och underskattade, så medan Oasis-feber råder i världen passar jag nu på att ge er ett slags guide till Oasis förbisedda och underskattade 2000-tal i form av en lista över deras 20 bästa låtar från just dessa år. Spellista hittar ni längst ner. Varsågoda.
20. ”Lord Don’t Slow Me Down”
År: 2007
Album: fristående singel
– En skitig, bluesig Yardbirds-historia sjungen av Noel. 2008 läckte en version med Liam på sång. Den är naturligtvis flera klasser bättre.
19. ”Sittin’ Here In Silence (On My Own)”
År: 2005
Album: Let There Be Love-singeln
– En kort, flyktig pianoballad genomdränkt i harmoniskt vemod.
18. ”Shout It Loud”
År: 2002
Album: Stop Crying Your Heart Out-singeln
– I början av 00-talet skrev Noel en lång rad existentiella och faktiskt ganska tungsinta ballader. De flesta slutade som b-sidor. Denna är inget undantag. Men bra är den. Väldigt bra.
17. ”I Believe In All”
År: 2008
Album: japanska utgåvan av Dig Out Your Soul
– Listans första Liam-skrivna låt är denna Kinks-på-steroider-stänkare, som borde förärats med en plats på ordinarie utgåva av Dig Out Your Soul. Låten saknas på Spotify och ersätts därför på spellistan av den malande, groove-tunga psykedelian ”To Be Where There’s Life”, från Dig Out Your Soul, tillika listans enda låt som inte skrivits av någon av Gallagher-bröderna (låten skrevs av kompgitarristen Gem Archer)
16. ”Guess God Thinks I’m Abel”
År: 2005
Album: Don’t Believe the Truth
– Mer Liam. Denna gång en rörande hyllning till brödraskap i allmänhet och brodern Noel i synnerhet.
15. ”Pass Me Down the Wine”
År: 2005
Album: The Importance of Being Idle-singeln
– Liam återigen, och ett hedonist-anthem att evigt minnas och spela.
14. ”Bag It Up”
År: 2008
Album: Dig Out Your Soul
– Groovy, bluesig och omöjligt cool inledning på bandets sista/senaste album.
13. ”The Importance of Being Idle”
År: 2005
Album: Don’t Believe the Truth
– Tidlös engelsk popmusik i rakt nedstigande led från The Kinks, The Beatles och Small Faces. En av bandets största och mest populära låtar från de sista tio åren.
12. ”Falling Down”
År: 2008
Album: Dig Out Your Soul
– Många ljusår från till exempel ”Wonderwall”, när det kommer till sound, uttryck och form. Och bara ett av många exempel på att Oasis alltid var så mycket mer än det traditionella soundet som dominerade de tre första albumen.
11. ”Soldier On”
År: 2008
Album: Dig Out Your Soul
– Stram, tung avslutning på sista/senaste albumet.
10. ”Who Feels Love”
År: 2000
Album: Standing on the Shoulder of Giants
– Oasis på sitt allra mest psykedeliska humör. Här trängs sitarer och baklängesgitarrerm, och känslan är långt mer 1967 än millennieskifte. Det var fantastiskt kaxigt av bandet att släppa den som singel.
9. ”Roll It Over”
År: 2000
Album: Standing on the Shoulder of Giants
– Vid tiden för fjärde albumet Standing on the Shoulder of Giants var Noel Gallagher trött på sitt liv. Trött på drogerna, festandet och alla ytliga kontakter detta för med sig. Merparten av plattan speglar detta, men sistaspåret ”Roll It Over” gör det vackrare och mer melankoliskt än någon annan låt på skivan.
8. ”Stop Crying Your Heart Out”
År: 2002
Album: Heathen Chemistry
– En klassisk Oasis-ballad, som Noel troligen kan skriva i sömnen.
7. ”Carry Us All”
År: 2000
Album: Sunday Morning Call-singeln
– Noel Gallaghers ateist-anthem, men vars existentiella budskap om att harva på och om att lita på sin egen inre kompass är så pass allmänmänskligt att vem som helst kan inse storheten med låten.
6. ”(You’ve Got) the Heart of a Star”
År: 2003
Album: Songbird-singeln samt bonusspår på den japanska utgåvan av Heathen Chemistry
– Varm, melodisk och mycket atmosfärisk folklåt om att sluta skämmas för den man är och istället göra det bästa av det liv man fått.
5. ”I’m Outta Time”
År: 2008
Album: Dig Out Your Soul
– Denna sköra och Lennon-inspirerade ballad är utan tvekan sista plattans största stund. Signerad Liam Gallagher, förstås.
4. ”Gas Panic!”
År: 2000
Album: Standing on the Shoulder of Giants
– Festandet och drogerna hade börjat ge Noel Gallagher panikångest-attacker, återkommande depressioner och paranoia, och som ett resultat av detta kom detta kolsvarta psych-epos. Kan mycket väl också vara Noel Gallaghers allra bästa text.
3. ”Born on a Different Cloud”
År: 2002
Album: Heathen Chemistry
– John Lennons ande vilar tungt över detta gråmulna och kärva mästerverk, om utanförskap och ett liv levt i motvind. Det är rent vansinne att låtskrivaren Liam Gallagher inte får mer lovord.
2. ”Songbird”
År: 2002
Album: Heathen Chemistry
– Som sagt, vansinne. För detta luftiga, akustiska nummer är ren och skär pop-perfektion. Liams största stund som låtskrivare.
År: 2000
Album: Go Let It Out-singeln
– Oasis mörkaste, mest pessimistiska låt. Ett slags anti-Live Forever, som i ett mörkt parallellt universum är deras allra bästa låt. Noel Gallagher hade en tuff period runt millennieskiftet, men han skrev några fantastiska låtar – och ingen är bättre än denna. Det kan också vara Liams bästa sånginsats.
482 MHz 