Med anledning av att det i år är 70 år sedan Elvis Presley debuterade med singeln That’s All Right (och delvis för att det är förbannat kul) och därmed sparkade igång popmusiken så som vi känner till den ska jag sju lördagar i rad lista de bästa albumen från 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 00-, och 10-talen. Och nu är vi alltså framme vid 00-talet. Den näst sista listan. Årtiondet då Alliansen tog makten i Sverige och George W Bush i USA. 11 september inträffade och Michael Jackson dog. Men trots (eller tack vare?) allt mådde musiken alldeles förträffligt, vilket den här listan kommer att visa.
Spellista längst ner.
10. Wovenhand – Consider the Birds
År: 2004
Bästa låt: ”Oil on Panel”
– Wovenhands andra album är ett av David Eugene Edwards mest introverta och stramt hållna album, men lika mäktigt intensivt som albumen med högre volym och större gester. Titeln kommer från Matteus 6:26 och likt alla andra DEE-skivor är Gud även här ständigt närvarande. Som så ofta vid den här tidpunkten i karriären hämtar DEE på Consider the Birds inspiration från amerikansk roots-musik från de senaste 200 åren och väver skrämmande, närmast eskatologiskt laddade, men i slutändan stärkande och inspirerande, berättelser om ett liv i trons tjänst. Wovenhand skulle komma att bli ännu bättre längre fram i karriären, men redan här var de magnifika.
9. The Cure – Bloodflowers
År: 2000
Bästa låt: ”Bloodflowers”
– Ett synnerligen märkligt underskattat Cure-album. Det borde ha övertygat alla att ikonerna fortfarande kunde, men skivan fick ett ljummet mottagande när den kom och idag har inte mycket ändrats. Och jag säger ”synnerligen märkligt underskattat” därför att detta, till både text och melodi, är ett klassiskt Cure-album. Syntarna är förvisso borta, gitarrerna dominerar och soundet är varmare och mer organiskt än någonsin tidigare, men de svepande stora kompositionerna kommer i rakt nedstigande led från Disintegration och texterna, som bottnar i självförakt, åldrande, stagnation och mänskliga relationer, har även de mycket gemensamt med vad som hördes på 1989 års mästerverk, men även de mer personliga stunderna på skivor som Wish.
Bloodflowers är ett album som borde vördas på samma sätt som om inte Disintegration så väl Faith och Seventeen Seconds. Dess plats på den här listan är självklar.
8. The Good Life – Black Out
År: 2002
Bästa låt: ”After O’Rourke’s, 2:10 AM”
– Tim Kasher gjorde inte många fel under de tio första åren av karriären, men bäst är nog ändå sidoprojektet The Good Lifes andra album. Här samsas tremolo-gitarrer, folk-diton och tidstypisk indie-elektronik medan Tim berusat sjunger från längst ner i hörnet av baren om en relation som gått i kras. Det låter kanske inte som något häpnadsväckande, men livet är ibland bara sjaskigt grått och Tim & co skildrar detta på bästa sätt.
7. kent – Du & jag döden
År: 2005
Bästa låt: ”Du är ånga”
– kents 00-tal var för det mesta lysande (det övergödda och tungfotade albumet Röd från 2009 får ses som undantaget), men Du & jag döden reser sig ändå många meter över övriga skivor i deras 00-tals-diskografi. Helt ärligt tornar den här skivan upp sig över väldigt mycket när det kommer till svensk musik, oavsett årtionde. Detta oändligt gripande magnum opus bestående av bitterljuva Cure- och Mission-vibbar och Jocke Bergs allra bästa samling texter – om uppväxt, varför man blir som man blir, om förlorad och utmätt tid. Bandet var i 35-års-åldern när skivan kom, och det är sannerligen ett album för tiden då man inser att ungdomen är död och man nostalgiskt eller traumatiserat ser tillbaka på det som var och på samma gång räds åldrandet som väntar.
6. Boat Club – Caught the Breeze
År: 2007
Bästa låt: ”Memories”
– I mitten av 00-talet sköljde en ny popvåg in över kalla Sverige. Balearisk pop kallades den. Band som The Embassy, Air France och Studio nådde en relativt(!!) bred publik med en ny sorts elektronisk indiepop som lät som lata, om än förtvivlat melankoliska, dagar vid någon enslig strand vid Medelhavet. Men bäst av alla var Göteborgsduon Boat Club, bestående av Andreas Christakis och Magnus Wahlström, som dök upp med ett oklanderligt och fläckfritt minialbum under sommaren 2007 och sedan försvann lika fort (de har än idag inte släppt något nytt material). Caught the Breeze har allt som man kan kräva av den baleariska popen, men melankolin, de lika smärtsamma som slående melodierna och de av längtan färgade texterna slår hårdare än någon annan svensk indie, balearisk eller ej.
För egen del är det dock inte i första hand Medelhavet jag tänker på när jag lyssnar på låtar som ”Nowhere” eller ”Memories”. Sätter jag på dem, eller några av de andra på skivan, är jag tillbaka i Kalmar, hösten 2007. Regnet strilar ner, men jag går med lätta steg upp för Norra vägen, de drygt tre kilometrarna från centrum till Skräddaretorpsvägen, med Boat Club i MP3-spelaren.
5. Mount Eerie – Wind’s Poem
År: 2009
Bästa låt: ”Wind Speaks”
– Postrock, svartmetall och drömskt atmosfärisk indiefolk trängs fantastiskt väl på detta häpnadsväckande album och tillsammans med de filosofiskt drabbande texterna om skönheten och sorgen i denna världs flyktighet bildas vad som måste sägas vara Phil Elverums allra bästa album. Att sluta ögonen och i bra hörlurar lyssna på detta album från början till slut är en obetalbar lisa för den såriga själen.
4. Morrissey – You are the Quarry
År: 2004
Bästa låt: ”Come Back to Camden”
– Efter flera år utan skivbolag gjorde Morrissey våren 2004 storstilad comeback med sitt sjunde soloalbum You are the Quarry. Vinden hade vid det laget vänt och Morrissey och hans gamla band The Smiths var glödheta och influerade det tidiga 00-talets trendigaste band som The Libertines, The Killers och Franz Ferdinand. Med dessa förutsättningar hade Quarry förmodligen blivit en hit oavsett om skivan var bra eller inte. Men bra var den. Väldigt bra. På den hörs en hungrig Morrissey, flink med pennan och på klassiskt Morrissey-manér, sjunga utmärkta låtar om Gud, latino-gangsters, England och diverse outsiders. Han river ner belackare och badar i kaliforniskt solljus till tonerna av några av Boz Boorers och Alain Whytes snyggaste kompositioner. Quarry är en hörnsten i Moz-diskografin och ett måste för alla som vill lära känna denne gigantiske mancunian.
3. Scott Walker – The Drift
År: 2006
Bästa låt: ”Jesse”
– Elva år efter Tilt släppte Scott Walker The Drift. Mörkret var den här gången svartare, tyngden än mer massiv. De konstnärliga ambitionerna ännu högre – och han levde upp till dem. Ackompanjerad av tunga ljudblock som sällan har något med rock att göra sjunger Walker febriga, djupt absurda och kollageliknande arior om 9/11, Elvis Presleys dödfödda tvillingbror, folkmorden i forna Jugoslavien och Mussolinis och hans älskarinnas våldsamma död. Sången växlar mellan försiktig men samtidigt djupt obehaglig crooning och nervigt mässande. Att lyssna på The Drift är stundtals som att skickas ner i helvetets nedersta skikt med en glappig ficklampa som då och då lyser upp allsköns vidrigheter framför en. Det är det mest njutningsfulla mörker du kan tänka dig.
2. Jason Molina – Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go
År: 2006
Bästa låt: ”It’s Easier Now”
– Med Let Me Go tog Molina en kort paus från countryrockbandet Magnolia Electric Co, vred ner volymen väsentligt och bjöd in oss att skåda ner i djupet av hans innersta – och i förlängningen ner i djupet av vårt. Ensam med en gitarr, ett piano eller en tramporgel sjunger han tio ödsligt apokalyptiska folksånger om existentiellt tvivel, obotlig ensamhet och sitt eviga mörker – och han gör det så allmängiltigt att lyssnandet blir som själavård. Detta är Jason Molinas allra bästa fullängdare – Songs: Ohia och Magnolia Electric Co inräknat.
1. Sällskapet – Sällskapet
År: 2007
Bästa låt: ”…den dan”
– En perfekt formulerad lägesrapport från ett dimhöljt Centraleuropa i mellanläge – post östblocket, men pre polariseringen, högervridningen och kolmörkret som skulle ta fart under 10-talet. Thåström, långt fram i mixen, sjunger, viskar, väser fram koncentrerade kortnoveller om svartsjukenätter, obegriplig förälskelse och sjömanskrogar likt väntrum till det oändliga. Pelle Osslers monokroma gitarrtoner accentuerar och skänker extra tyngd åt texterna och kastar djupa skuggor över plattans redan dunkla klangbotten, medan Niklas Hellbergs syntar och maskiner bygger de kalla och hypnotiska ljudvärldarna där allt får existera.
Dessa tre herrar har som bekant jobbat mycket ihop, men sällan fullt lika helgjutet från start till mål som här. Ett album att ta med till den öde ön eller ner i graven.
482 MHz 