1977. Året då Elvis Presley gick bort, Abba var världens största popband, discon slog igenom, David Bowie släppte sin bästa platta och Iggy Pop solodebuterade. Och en hyfsat ny form av rock’n’roll nådde de breda massorna, nämligen punken. Ett av banden som som hjälpte till med detta var The Clash, från London. Den 8/4 1977 släppte de sitt självbetitlade debutalbum.
The Clashs debutalbum var ett album som, mitt i den brittiska punkvågens närmast desperata och våldsamt utåtagerande attityder vågade vara komplext. Komplext nog att ta upp arbetslöshet och samtidigt vägran att ta vilket jävla skitjobb som helst som erbjuds en. Det var ett album som tog upp identitet och det eviga problemet att hitta sig själv. Problemen som kan dyka upp när man inser vem man är, men samtidigt inser att den man är inte går ihop med samhället man råka leva i.
Janie Jones, Career Opportunities, Hate and War, What’s My Name, osv.
The Clash var redan på debuten postpunk rent textmässigt och tematiskt – ett år innan postpunken ens existerade. De insåg att problemen låg i en själv lika väl som de låg i det ruttnande samhälle man verkade sitta fast i.
Samtidigt som de var punkrockare besatt de en hakan-i-golvet-känsla för väldigt starka melodier. En popkänsla. En känsla för populärmusiken, kan man säga, och både dess historia och nutid. De blandade musikstilar redan på debutalbumet (utan att för den skull tappa fokus eller kohesion) – något som de flesta punkare väntade med några år. Pop, dub, reggae, punk. The Clash vågade redan i begynnelsen mer än många andra.
I dag har jag lyssnat på The Clash debutalbum, för vilken gång i ordningen sedan jag som 16-åring fick skivan av min mamma i födelsedagspresent kan ingen räkna till. Det är ett av de där albumen man stöter på i sitt liv – The Queen Is Dead, Elvis Presley, The Velvet Underground & Nico, Unknown Pleasures – som man vid första genomlyssningen vet kommer etsa sig fast i en, rota sig i blodomloppet och aldrig lämna en. Man vet att det är något speciellt man hör – kan bero på hypen, men det kan också bero på den där känslan som finns i vissa plattor, vissa konstverk. Den där känslan som slår läger i vissa konstverk och ger dem evigt liv. En bultande pulsåder och en röst som förkunnar att nu lyssnar du på/tar del av något som inte bara kommer bli till en del av dig, men som också kommer fortsätta växa och veckla ut nya sidor för dig under åren som kommer. The Clashs debut är ett sådant konstverk.
Folk kommer att fortsätta att tala i tungor om den spretiga London Calling tills käkarna går ur led, för det är kutym (missförstå mig inte – London Calling är en riktigt bra skiva). Men vill man ha The Clash från deras mest fokuserade, jämna, brännande sida ska man lyssna på debuten. Deras tveklöst bästa platta.
Köp den överallt där skivor säljs.
I can’t think of a better way to spend the night
Fotot taget av mig.
482 MHz 