Etikett: white birches

BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke Nikanor – Skymningslåt

– Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray – Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius – Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The Faint – Chameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches – Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Bäst just nu: februari 2018, del 1

 

Ny bra musik rasar just nu ner över oss, som hagel från himlen. Detta är ett axplock.

PJ Harvey – An Acre of Land

– PJ Harveys senaste gåva till världen är ur-engelsk balladtradition. Regntunga West Country-moln. Skiffergrå skyar. Och fullständigt och odiskutabelt tidlös.

 

Shame – Dust on Trial

– Englands senaste punkhopp heter Shame och är ett gäng tvärförbannade grabbar från södra London. Sångaren låter som Malcolm Owen nedstigen från punkhimlen, och musiken är dystopiskt mörk och trubbig. Och väldigt, väldigt bra.

 

White Birches – Gravity

– Cold- och dark wave är två musikstilar som länge var hopplöst otrendiga, men som i dag är hetare än på åratal. Det är jag glad för. Nu slipper man sitta och fåfängt hoppas på att Asylum Party ska göra oväntad comeback, när band som Lebanon Hanover, Ash Code och inte minst svenska White Birches axlar den svarta manteln så väl. White Birches släppte igår albumet When the Street Calls, och bäst på plattan är den majestätiska Gravity. Väl avvägd dark wave, där mörkret och dramatiken aldrig tar fokus från låtskriveriet.

 

Blå timmen – Ioánnina

– I min bok var gotländska Blå timmen fjolårets bästa nykomlingar. Två singlar släppte de under 2017, och nu är de tillbaka med en tredje. Den som väntar sig mer musik i stil med de föregående singlarnas sofistikerade och postpunkiga mörkerpop blir kanske något ställd. Ioánnina har mer gemensamt med postrock och eterisk drömpop, även om det melankoliska anslaget är detsamma. Men etiketter är sekundärt – i synnerhet när musiken är så här bra. Med Ioánnina breddar sig Blå timmen – som kompositörer och som musiker – och tar sitt uttryck flera steg längre och djupare. Låten inleds med långt, experimentellt intro där ödesmättade gitarrer samsas med mumlad sång. Sedan skingras plötsligt molnen. En Mary Onettes-synth bryter igenom, och en enslig trumpet(?) spelar den sorgsnaste av melodier. Innan man hunnit hämta andan byter låten skepnad igen, och bombastiska trummor och sanslöst vackra och ylande Robin Guthrie-gitarrer tar över ljudbilden, medan sångaren Henrik Ryftenius sjunger med livet som insats om att komma ihåg vem man var och den man är. Och plötsligt har sex minuter gått och låten är slut. Blå timmens bästa låt hittills.

 

Acorn Falling – As We Wait

– Sentida Nick Cave möter Thåström över ett jazzigt intrikat komp. Ungefär så låter sistaspåret på danska Acorn Fallings senaste platta. Det är ungefär så bra som det låter. Fuzziga gitarrer, elektronik, ett tätt mörker. Jag är imponerad.