Tre gånger: pinfärsk elektronik

I dessa tider, när dagarna går från mörkgrått till kolsvart, när man inte vet vad klockan är eller ens vilken dag det är, är det tur att man har musiken att ty sig till. Denna omgång av Tre gånger ägnas helt åt ny elektronisk, synth-baserad musik. Det känns ju som att det passar ganska bra. Varsågoda.

 

Roya Blood

– Tänk bodyns hotfullhet och fysikalitet, tänk Ladytrons coolhet, tänk rytmik och kyla. Här någonstans verkar den iransk-amerikanska stockholmsartisten Roya på sin nya singel Blood, utgiven på klassiska svenska indie-labeln Labrador. Inspirerad av svåra menssmärtor har hon skapat en låt vars enda brist är att den är lite för kort. Men, underbart är ju som bekant just kort.

 

Abu NeinI Will Rise (EP)

Rundgång-Dennis har med kamraterna Erica Li Lundqvist och Anders Nordensson startat en mycket lovande synth-trio, vars debut-EP gavs ut i fredags (22/11) på Dennis egna label Rundgång Rekords. På den samsas atmosfärisk ödslighet med tunga EBM-driv, Depeche-pop med en och annanRobert Smith-gitarr, och allt ramas snyggt in av Lundqvists weltschmerz-röst.

Abu Nein lär tilltala de flesta med en förkärlek för elektronisk musik. De rymmer flera influenser, men samtliga behandlas med kompetens och kärlek. Ser fram emot att följa dem!

 

Rein Off the Grid

– Omgångens potentiella crossover-hit är utan tvekan svenska Reins nya singel, Off the Grid. Med omisskännlig pop-känsla (och en stor röst med brett tilltal) kokar Joanna Reinikainen ihop en aggressiv body-banger som känns lika mycket innerstadsklubb som karg industrilokal. Jag blir förvånad om Rein inte röner breda framgångar med 2020 års debutalbum.

Bäst just nu: oktober 2018

 

Blandad kompott den här gången. Allt för att göra hösten lite mer dräglig. Fem album, en singel. 100% kvalitet. Varsågoda.

Colter WallSongs of the Plains (album)

– Kompromisslös prärieromantik från den kanadensisk-amerikanska gränsen. Myllan, dammet och brännvinet bor i den blott 22-årige Colters för sin tid helt unika röst, och han berättar skickligt historier om det nordamerikanska slättlandet, armod och fallna westernikoner. Hur han inte är en nyligen framvaskad relik från många decennier sedan är nästan omöjligt att begripa. Samtidigt vore det onekligen roligt att höra Colter sjunga om något lite mer personligt, ej lika djupt förankrat i vildmarkstrubadur-romantiken från fordom. Man vill inte att det blir gimmick av det hela. Det vore synd och skam på en sådan talang.

 

Kübler RossMitt livs största misstag var att flytta till Malmö (album)

– Årets roligaste albumtitel, tillika årets charmigaste skilsmässoplatta. Men också grym, förtvivlad punkrock om ett liv som gått åt helvete och hur man tar sig ut på andra sidan – med Malmö som kuliss och co-star. Kübler Ross är enligt egen utsago ett post-breakup-band som spelar småländsk emo. I kväll öppnar de för Albert af Ekenstam på Babel i Malmö. Plattan är utgiven digitalt och på kassett på Rundgång Rekords. 20 låtar på dryga halvtimmen. Tryck på play igen.

 

Stainwasher Time Lapse (singel)

– Stainwasher stod för ett av fjolårets finaste stycken svensk drömpop, i form av singeln Ruminate Forever. Nu är hon tillbaka igen – och det låter lika ljuvligt vindpinat och vemodigt som sist. Möjligen är soundet än mer eteriskt, än luftigare, än vemodigare nu än i fjol. Och modigare. Stainwasher kliver längre in i skugglandskapet och jag ser fram emot att följa efter.

 

Adrianne Lenkerabysskiss (album)

Saddle Creek-bandet Big Thiefs sångerska Adrianne Lenker släppte igår sitt andra soloalbum. Vi pratar skör, plockande singer-songwriter-folk i lo-fi-format. Det är intimt och romantiskt, men samtidigt vilar ett subtilt stråk av obehag över plattan. Redan i öppningsspåret dör hon (textens jag, alltså). Samma sak sker i sista låten. Och spritt över skivan, till den varma och intima ljudbilden, sjunger Lenker med både flickig och märklig röst, om avgrunder, vänner som faller ifrån, omöjlig åtrå, flugor och annat som får en att vrida sig lite. Men bra är det. Ruggigt bra.

 

Den Sorte DødBundløse Søer (album)

– Dansk-svenska dungeon synth-duon Den Sorte Død släppte sin debut i fjol, på Anna Von Hausswolffs finfina etikett Pomperipossa Records. En hotfull, stundtals pulserande uppvisning i kolsvart analog synth, som förde tankarna till lika mycket zombiefilm från 80-talet, som till mörka europeiska medeltidsskogar. På Bundløse Søer slås jag av en melankoli som inte riktigt funnits tidigare. Den här gången är det mer atmosfäriskt, mer ambient och mer dagen efter apokalypsen än mitt i den. Framförallt är det otroligt vackert.

 

Offermose Mørkt Førår (album)

– Inte nog med att Den Sorte Død nyligen alltså släppt nytt album, så gör nu den ena halvan av duon samma sak, fast på solokvist. Och resultatet är egentligen inte särskilt långt ifrån DSD. Även i fallet Offermose snackar vi ödslig och karg dungeon synth, med ena foten i bottenlösa svarta tjärn och den andra i grå östblocksbetong. Men Offermose tar steget bort från det strikt ordlösa och har med både gästsångare (Of the Wand and the Moons Kim Larsen, bland annat) och samplingar. Mørkt Førår fungerar utmärkt som en systerplatta till DSD:s Bundløse Søer och visar klart och tydligt var genrens just nu främsta företrädare finns.

Skivan släpptes digitalt och på vinyl på Pomperipossa Records igår 12/10.

 

Tre singlar

Attachment-1-9

 

Tre färska singlar att uppmärksamma.

Svart KattNär allt är över

– Vemodig Stockholmspunk med popkänsla. När allt är över är deras senaste singel, släppt 28/8 på Malmö-baserade Rundgång. Klockar in på dryga minuten, men vilken minut sedan! Hopp, sorg, tacksamhet och melankoli – allt får plats. Men man önskar ju att nästa låt de släpper åtminstone är en minut längre.

 

The Hanged ManThe Crack

– The Hanged Man är Rebecka Rolfart (f.d. Those Dancing Days). The Crack är senaste singeln från det kommande albumet – det är också det starkaste vi hittills fått höra från henne. Det gothiga mörkret från de tidigare singlarna finns kvar, men blandas här ut med en vindpinad drömskhet. Hur bra som helst.

 

John MausThe Combine

– John Maus är tillbaka och allt är som vanligt. Syntpopen är suggestiv, barytonrösten sjunger obegripligheter, och det är klart bra, alltsammans. Jag ser fram emot fullängdaren (27/10 på Ribbon Music).

 

Bilden är min egen.