Recensioner: 2021-08-27

AasmaDaydreams (album)

Daydreams, svenska artisten Aasmas andra soloalbum, låter modernt och det låter producerat. Det låter modernt producerat. Och om det är en komplimang (och det är det väl för vissa), så är det dessvärre den enda vi kommer att hitta i den här recensionen. För precis som mycket annan modern pop låter det framförallt uddlöst, blodlöst, innehållslöst. Aasma har en bakgrund i italo disco-duon Italo Bitches, som även de lider (led? Spelar de fortfarande?) av brist på innehåll och substans (men med en för all del viss ironisk hållning). Inget i musiken på Daydreams griper tag och Aasmas texter når aldrig in – detta (i bästa fall) på grund av den bedövande musiken som odynamiskt och omelodiöst skvalar och skvalpar i bakgrunden i en inbillad drömskhet. Här finns tyvärr dock inget drömskt, bara producerade ljud och framtagna av någon som vill att det ska låta drömskt och atmosfäriskt men helt saknar fingertoppskänslan eller dynamiken. Att den blott 28 minuter långa plattan fyllts ut med tre meningslösa interlude – för övrigt som gjorda för en ljudanläggning på ett spa – gör inte saken bättre. Snarare understryker detta – och det med tjock, svart spritpenna – endast det faktum att här finns inget innehåll, här finns bara ljud. Ljud och yta.

Det är bedrövligt tråkigt att skriva sågningar, men det är tamejtusan lika tråkigt med substanslös musik.

Betyg: 3/10

Bästa låt: –

Om ni gillar detta: ta er då an drömpop med substans, förslagsvis Beach HouseBloom

Neu SierraSulphur and Molasses (EP)

Likheter med Nico och Nick Cave har påtalats, men jag hör snarare PJ Harvey och Cat Power hos danska Nana Nørgaard. Debut-EP:n Sulphur and Molasses bär Harveys suggestiva drag, vassa gitarrer och känsla för subtilt mörker, och Nørgaard sjunger med samma sensuella svårmod som Chan Marshall (Cat Power). Men EP:n och Neu Sierra står på alldeles egna ben, oavsett namedropping och referenser. Sulphur and Molasses är ett mycket välkommet och imponerande tillskott i Europablues-genren.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”For the Last Time

Om ni gillar detta: PJ Harvey – White Chalk, Thåström Beväpna dig med vingar

Blandade artister – Instead of Body: Kalabalik (samling, kassett)

Kalabalik på Tyrolen härom veckan släppte den förnämliga synth/industri-labeln Alvaret Tape Rekordings den tredje delen i sin ”Instead of”-serie. Den här gången samsas Stumm/Risberg, Fåglarna, Fraktionen och Sepdek på en kassett, och precis som på föregående samlingar blir det sammantagna resultatet riktigt bra. Stumm/Risberg inleder det hela med vad som ska visa sig vara kassettens bästa låt. ”Rise and Fall” är en brusig, melankolisk historia, som känns mer vemodig indietronica från tidigt 00-tal än den body och industri som man kanske hade förväntat sig. Alldeles oavsett etikett är det en fantastisk låt, som utan vidare ser ut att sno åt sig en plats på årslistan. Ingen lätt uppgift att följa den låten, men nytillskottet Fåglarna gör ett utmärkt jobb. Jag har tidigare skrivit om denna lysande gbg-duo (här), och jag är mycket glad att de allierat sig med Alvaret. Deras låt ”Spår” låter som kent anno Röd – om kent hade vågat svepa in sig än mer i mörkret och tona ner sin fläskiga produktion, vill säga. Fraktionen står näst på tur och bjuder på en cynisk – och ärlig – samtidsbetraktelse, till tonerna av suggestiv, bodydoftande synth. Sepdek avslutar sedan det hela med kassettens obehagligaste låt. ”Akt:1” är en krypande, hotfull mardröm på drygt fyra minuter. Kantig, fräsande elektronik maler på, medan Jonas Fredriksson (känd från fantastiska Alvar) väser karaktäristiskt om att mörkret kommer. Och jag sitter här och önskar ett helt album från Sepdek. Från varenda en som är med på kassetten.

Kassetten finns även som download på Bandcamp. Kolla här.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Stumm/Risberg – ”Rise and Fall”

Om ni gillar detta: kolla upp respektive artist samt tidigare delar i Instead of-serien.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 3

Idag vill jag lyfta fram ett band som förtjänar all uppmärksamhet. Jag talar om Göteborgsduon Fåglarna. Deras diskografi är minst sagt liten – endast en tvåspårssingel har det blivit (se nedan), utgiven för några år sedan. Men oj, vilken fullträff det är. På blott tolv minuter och utrustade med stram, kall elektronik och kontrasterande luftig sång skapar de en ödslig, karg och samtidigt djupt tilldragande ljudvärld på ett sätt man annars van vid hos mästare som Sällskapet och Suicide.

Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera det här bandet. Är man det minsta intresserad av suggestiv och elektronisk musik från längst in bland skuggorna är Fåglarna ett måste.