Dags igen. Den här gången består Bäst just nu av kortrecensioner av album, singlar och ep:s, pga lite tid och mycket musik. Man måste vara effektiv – annars dör man olycklig och knäpp.
Johnny Marr – Call the Comet (album)
– Johnny Marr, Smiths-gitarristen som var lika genial när det kom till melodier och arrangemang som sångaren Morrissey var när det kom till texter. Nu är han tillbaka med en tredje soloskiva. Den första sedan 2014 års Playland. Marr har hållit en relativt hög nivå som soloartist. De båda första skivorna bjöd visserligen inte på några större överraskningar, men väl på stundtals ljuv engelsk gitarrpop, väl förankrad i både Marrs och Englands digra indie-historia. På denna tredje giv hänger det grandiosa och melankoliska Smiths-spöket alltjämt kvar, men får sällskap av betydligt mörkare och lynnigare skepnader. Ekon från dramatiska postpunkare som Echo and the Bunnymen, Wire, The Sound och inte minst Manchester-grannarna Magazine hörs genom hela plattan. Mest imponerar de nya (eller ska jag säga nygamla?) influenserna på låtar som experimentstycket New Dominions. En monoton och mörk sak, som hade platsat ypperligt på Sound-frontfiguren Adrian Borlands sidoprojekt 2nd Layers platta World of Rubber. Andra höjdpunkter är de båda Smiths-ljudande numren Hi Hello och Spiral Cities. Där visar Marr att han fortfarande gör jangly, melankolisk pop bättre än de flesta.
Betyg: 7/10
Bästa låt: Hi Hello
Om ni gillar detta: The Smiths – The Queen Is Dead, The Sound – From the Lion’s Mouth
The Mary Onettes – Cola Falls (singel)
– The Mary Onettes är ett band jag följt sedan starten 2007. Outputen har inte alltid varit skyhög, men alltid intressant. Och alltid välbehövlig. För säg det tillfälle då drömsk och bitterljuv popmusik INTE känns relevant! I Sverige har vi ett gediget gäng band som behärskar den typen av musik, men Mary Onettes tillhör toppskiktet. Så även nu, efter detta första släpp på två år. A-sidan Cola Falls blandar dröm, rytmik och jangly gitarrer med vad som nästan låter som en sitar. Det är en hypnotisk låt som rullar fram likt ett vattenfall – något som låtskrivaren Philip Ekström själv varit inne på. Bäst är emellertid b-sidan Wait Out a Ghost. Här är tonläget snäppet sorgsnare, tempot något lugnare, melodin klart starkare. På många sätt klassisk Mary Onettes, klassisk atmosfärisk pop. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta. En av årets finaste låtar.
Ett album sägs släppas i höst, och precis som singeln ska plattan ges ut av finfina indie-etiketten Cascine.
Inade – The Nine Colours of the Threshold (album)
– Man skulle kunna tro att min Tysklands-vurm fått sig en törn efter gårdagskvällen, men det sätter Inade stopp för. Äntligen är de tillbaka, dessa dark ambient-giganter. Och de är tillbaka med besked! Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande. Det är nio år sedan de senast släppte ett album, men nu är väntan över. Tack och lov. Utgiven av Loki Foundation.
Betyg: 8/10
Bästa låt: The Nine Colours of the Threshold
Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre, Inade – The Incarnation of Solar Architects
Nine Inch Nails – Bad Witch (ep)
– Tredje ep:n på två år från Trent Reznors legendariska Nine Inch Nails. Och det är den hårdaste och råaste av de tre. Där i synnerhet förra ep:n Add Violence drog mer åt det experimentella hållet blickar Bad Witch ofta, men inte alltid, bakåt, mot tidiga grovhuggna klassiker som Broken och The Downward Spiral. Det är maskinellt, monotont, konfrontativt och stundtals med fradga runt munnen. Men framförallt är det för jävla bra och inspirerat, och ett lysande exempel på hur man kan låta sig hämta idéer från ens egna meriter, men ändå få det att låta nytt och fräscht. Här bäst illustrerat på Play the Goddamned Part och God Break Down the Door, där subtila jazzblås blandas med klassiskt dunkande och fräsande NIN-maskiner och 90-tals-doftande elektronik.
Jag fortsätter att imponeras av Trent Reznor och NIN, som gör sina mest inspirerade och brännande grejer på vad som måste vara årtionden. Och lågan ser verkligen inte ut att falna.
Betyg: 8/10
Bästa låt: God Break Down the Door
Om ni gillar detta: Nine Inch Nails – The Downward Spiral, Nine Inch Nails – Add Violence
Uniform & The Body – Mental Wounds Not Healing
– Mer industri blir det på Uniforms och The Bodys samarbete, plattan Mental Wounds Not Healing, utgiven på utomordentliga etiketten Sacred Bones. New York-bandet Uniform gör till vardags noisig och rå industriell…rock, med influenser från experimentell metal. Inte långt ifrån vad man är van att höra ifrån kollegorna i The Body, alltså. Och på denna gemensamma giv får man vad man räknar med: kolsvart, avig och hänsynslös industrirock. Experimentellt och monotont är det, med elektroniska inslag och ylande, skärande gitarrer och skramliga trummor. Stundtals minnande om råa köttstycken, stundtals om kallt, vått stål. Ingen klassisk sommarlyssning, med andra ord, men en platta som garanterat gör din sommarlyssning väldigt intressant och högkvalitativ.
Betyg: 8/10
Bästa låt: The Boy with Death in His Eyes
Om ni gillar detta: Pharmakon – Bestial Burden
