Recension: Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough

von till

Med Neurosis åkallar Steve Von Till all världens tyngd och mörker – ofta med katarsis som följd. Som soloartist har han i tjugo år skapat mycket kärv, pastoral och nästan sakral folkmusik. De båda uttrycken kan tyckas vara varandras motsatser, men faktum är att soloalbumen varit minst lika kraftfulla som Neurosis plattor. På nya given No Wilderness Deep Enough hörs väldigt lite som påminner om Neurosis. Snarare har Von Tills droneprojekt Harvestman påverkat soundet. Folkuttrycket ligger kvar som en bärande stomme, men istället för de gitarrer som dominerat tidigare soloalbum hörs här valthorn, cello och tung, krispig elektronik. Resultatet blir glimrande, och djupt, djupt fängslande.

Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, men likväl sticker de båda avslutande spåren ”Shadows on the Run” och ”Wild Iron” ut som särskilda höjdpunkter. Sista spåret, ”Wild Iron”, slussar oss ut ur Von Tills vildmarker, stärkta, renade, och som lite mindre trasiga människor än vad vi var innan vi steg in.

Jag har sedan jag först hörde Von Till formligen älskat honom, men frågan är om han någonsin träffat så rätt som han gör på No Wilderness Deep Enough. Betyget nedan kan inte bli något annat.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Shadows on the Run”, ”Wild Iron”

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies

Ny låt från Morrissey: I Couldn’t Understand Why People Laughed

 

morrissey_www.wallpapername.com_1

Storbritanniens egentlige hovskald Steven Patrick Morrissey överraskar oss plötsligt med att släppa en tidigare outgiven låt. Lite detektivarbete visar att ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är en relativt nyskriven låt, skriven ihop med vapendragaren Boz Boorer, och utgiven gratis på Youtube som ett tack till alla de som lämnade blommor vid Morrisseys nyligen avlidna mors hem i Altrincham. Det här med att ge ut tidigare överblivna spår på Youtube har hänt förr. 2018 gavs inte mindre än två låtar ut på det viset – och den ena av dem, ”Blue Dreamers Eyes”, står sig som bland det finaste han gett ut de senaste 15-20 åren. ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” når kanske inte riktigt lika högt, men det är banne mig inte allt för långt därifrån.

Musikaliskt överraskar han genom att skala bort det mesta utom ett par gitarrer – en akustisk spansk, och en elektrisk tremolo-darrande dominerar ljudbilden. Och lyssnar man på texten förstår man genast varför det är så avskalat. Morrissey tycks ha aktat sig för, eller helt enkelt inte velat, blotta sig särskilt mycket på sina senaste album. Vårens storstilade comeback bjöd dock på en rad relativt personliga nummer, men de två föregående albumen fokuserade främst på annat. Men här, precis som på de två andra ”Youtube-låtarna”, river han alla murar – och ingen onödig instrumentering får ligga i vägen.

Till detta sparsmakade arrangemang blottar han sig, alltså, och sjunger outsiderns eviga vedermödor. Han ser tillbaka på sin karriär – en karriär byggd på ett blottande av själen och på att få andra outsiders att känna sig mindre ensamma – och också en karriär kantad av hån, hat och utanförskap (både självförvållat och inte) – och redogör tappert för det som alla känsliga, ärliga människor måste vara beredda att utstå i denna värld -nämligen dumma människors oförstående hånskratt. Han sjunger, så himlens änglar gråter, hur han ser in i djurs ögon och ser sig själv. Han sjunger om hur han inför alla världens ögon trotsat könsnormer. Hur han velat rätta till allt som är fel. Han berättar att han sjöng därför att han aldrig tordes säga dessa saker i tal. Men Morrissey vore inte Morrissey om det inte fanns med en hygglig portion självföraktande humor. ”I collected my things and I left”, sjunger den decimerade hjälten, och konkluderar genom att säga att han nu, trots allt, förstår varför man skrattade ut honom.

Men galghumor eller ej, ”I Couldn’t Understand Why People Laughed” är blott timmar efter sin utgivning på god väg att bli en sentida Morrissey-klassiker. Den har allt man kan önska och den gör en återigen glad över att veta att man existerar på samma planet och i samma tidsrymd som denne gigant. Han fortsätter alltjämt att få oss att känna oss mindre ensamma.

Bright Eyes: album-för-album-guide

Idag fredag sker något jag länge trodde aldrig skulle ske: Bright Eyes gör comeback. Conor Obersts allra heligaste projekt/band, som han har ihop med Mike Mogis och Nate Walcott, har tonsatt så många stunder av sorg, glädje, förälskelse, fylla och depression i mitt liv att det är löjligt. I perioder har jag lyssnat religiöst på deras musik. Jag upptäckte dem 2003 när jag i ett då tre år gammalt nummer av numera insomnade musiktidningen Groove läste en kort ”blurb” om plattan Fevers and Mirrors. Jag minns inte vad det stod, men det var något om ångest. Det räckte för att jag utan att ha hört en ton från vare sig bandet eller plattan skulle beställa skivan från Ginza. Jag blev inte besviken. Därefter följde ett par år av återkommande Bright Eyes-perioder, och sedan tappade jag bort Conor. 2007 kom han tillbaka in i mitt liv och har sedan dess egentligen alltid funnits med.

För att högtidlighålla att detta storartade band nu äntligen gör comeback, och för att kasta lite ljus över deras gedigna katalog, bjuder jag här på en genomgång av alla deras studioalbum från 1998 års Letting Off the Happiness, till 2011 års The People’s Key – komplett med analyser och betyg. Varsågoda!

Ps. recension av nya albumet Down in the Weeds, Where the World Once Was kommer inom kort.


letting

Letting off the Happiness

År: 1998

– Bright Eyes ordentliga albumdebut är en skramlig lo-fi-historia med hjärtat på utsidan. Conor Oberst var blott 17-18 år när skivan spelades in, men texterna, om död, förgänglighet, desperation och tristess, är skrivna med sådan patos, pondus och lyrisk skicklighet man vanligtvis hittar hos textförfattare med många fler år på nacken. I vemodiga americana-numret ”The Difference in the Shade”, en av skivans många höjdpunkter, sjunger han samlat, vemodigt, I have learned/that nothing is as pressing/as the one who is pressing/would like you to believe/And I am content/to walk a little slower/because there is nowhere/that I really need to be, och jag häpnar över visdomen han besitter, som är långt bortom hans ringa ålder. Men det är en mörk skiva, en emotionell ångvält som kanske inte alltid passar humöret, men när den gör det är den väldigt, väldigt bra.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If Winter Ends, Touch och Padraic My Prince


fevers

Fevers and Mirrors

År: 2000

– På vad som mycket väl kan vara Bright Eyes bästa platta varvar Oberst melodisnille med svärtade slowburners. Men oavsett om det rör sig om melodiska nummer eller inte, vittnar texterna på plattan nära nog genomgående om en lång och utdragen kamp med mental ohälsa, missbruk och (själv)medicinering. Mörkret på Letting off the Happiness är ingenting mot den förkrossande svärta som ligger som ett tjockt, febersvettigt täcke över uppföljaren. Tydligast blir det på låtar som ”A Spindle, a Darkess, a Fever and a Necklace”, ”Sunrise, Sunset” och ”Arienette”, men det bränner igenom även på melodistarka och i viss mån poppiga nummer som ”Haligh, Haligh, a Lie, Haligh”, ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks” och ”The Calendar Hung Itself”. Dock lättar det mot slutet och på plattans två sista låtar kan både ljus och hopp skönjas, i såväl text som musik.

Fevers… är av många ansett som Bright Eyes bästa album. Även om Conor Oberst nyanserat sin lyrik flera gånger om under de tjugo år som gått, och trots att Fevers… är en platta som knappast passar att lyssnas på när som helst, är jag nog beredd att hålla med. Få, om något, album i Obersts kanon är lika sammansatt och drabbande som detta.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”A Scale, a Mirror and those Indifferent Clocks”,”The Calendar Hung Itself” och ”The Center of the World


lifted

Lifted, or the Story is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground

År: 2002

Fevers and Mirrors var intim, intensiv sovrumsångest till tonerna av melodisk emo-folk. Uppföljaren Lifted är allt det och mycket mer. Väldigt mycket mer. Lifted är mycket av allt. Den är resultatet av någon som till varje pris vill skala av sig emokostymen som börjat bli för trång.

Det värsta mörkret har nyanserats och den mest skriande ångesten är borta. Lifted är en nystart, som Conor sjunger i fina ”Method Acting”. Fevers intima, nerviga sound är dock inte helt borta (lyssna bara på fantastiska ”Waste of Paint” eller ”Nothing Gets Crossed Out”, för att nämna ett par exempel), men överlag råder här en extra-allt-känsla. Det är pampigt och episkt, med orkestrar (halvt skeva indieorkestrar, men ändå), blås, flera trumset, körer, och så vidare. Dessutom är plattan 75 minuter och 13 låtar lång. Men…det funkar.

Det funkar för att Obersts texter säger lika mycket om hans egen ångest som om hela mänsklighetens. Det funkar framförallt därför att hans låtar är så satans bra, hur han än klär dem. Under alla tjocka lager bjuds vi på gammal hederlig (nåja) country (”Make War”, ”You Will…”), vackra ballader (”Laura Laurent”), folk-pop (”Bowl of Oranges”), suggestiv depprock med enorm hitpotential (”Lover I Don’t Have to Love”) och musikaliskt okomplicerad indie-folk-rock (tidigare nämnda ”Method Acting”), bland mycket annat. Vi bjuds också på vad som måste räknas till en av Bright Eyes största stunder – avslutningsspåret ”Let’s Not Shit Ourselves (To Love and To Be Loved)”. Tio minuter jangly, folkrockig, frenetisk, melodisk pop, med en brinnande inspirerad Conor Oberst vid micken, sjungande om allt från döden till skolsystemet, till patriotism, George W och musikens makt.

Lifted kräver sin tid och uppmärksamhet av lyssnaren, och visst kan man bli rätt mätt på den. Frustrerad. Sur, rentav, om det vill sig riktigt illa. Men det är när allt kommer omkring en bra skiva. Mycket bra, till och med.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Let’s Not Shit Ourselves”, ”Laura Laurent”, ”Nothing Gets Crossed Out”


wide

I’m Wide Awake, It’s Morning

År: 2005

– Mognad är inte alltid något positivt. Viss mognad kan göra en beige och lite ointressant. Wide Awake är ett stabilt album, men lider av tydliga ”beigea” tendenser. Den är opersonligare både vad gäller text och musik, och även om man måste respektera Conors vilja att hela tiden fortsätta utveckla sitt sound, är denna skiva inte det mest lyckade försöket. Till det mest städade och polerade Bright Eyes-soundet dittills försökte Oberst blanda samhällsbetraktelser med personliga reflektioner, och även om vissa av melodierna är vackra och några av Obersts texter är starka blir helhetsresultatet relativt tråkigt och faktiskt ganska uddlöst.

Men den är inte utan vissa försonande drag. ”Train Under Water” är välbalanserad country, lika melankolisk som den är stärkande, och ett fint exempel på när Obersts då nya sätt att skriva personliga texter verkligen funkar. ”First Day of My Life” är Bright Eyes tveklöst största och populäraste låt – och det är det inte svårt att förstå. Den har en tidlös melodi och en drabbande text som så gott som alla kan relatera till. Tredje höjdpunkten är balladen ”Poison Oak” – en sorgtyngd historia om en vän som försvann, med Mike Mogis kanske vackraste steel guitar dittills.

Wide Awake är Bright Eyes överlägset största platta. Det är den enda av dem som hittills sålt guld och tittar man på Spotify kryllar listan över deras mest spelade låtar av låtar från Wide Awake. Det är lätt att förstå. Den är deras mest lättlyssnade skiva och den saknar den råa ångesten från de tidigaste albumen och ljudexperimenten från deras senare. Det är en rak, trevlig och ganska harmlös folkplatta, helt enkelt.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Train Under Water”, ”First Day of My Life”, ”Poison Oak”


ash

Digital Ash In a Digital Urn

År: 2005

– 25 januari 2005 gav Bright Eyes ut inte mindre än två album. Ett rakt, gitarrbaserat folkalbum och ett mer experimentellt album med elektroniska influenser. Två ytterligheter, alltså. Det förstnämnda var nyss nämnda I’m Wide Awake It’s Morning och det andra var Digital Ash In a Digital Urn.

Som jag orerade om ovan var Wide Awake ett bristfälligt och blekt album. Digital Ash, som ju både tillkom och gavs ut samtidigt som Wide Awake, lider emellertid inte alls av samma åkommor. Från inledande introstycket ”Time Code”, till avslutande sorgehymnen ”Easy/Lucky/Free”, är Digital Ash rakt igenom en spännande och hungrig platta. Beväpnad med maskiner och gitarrer, och med goda vänners hjälp, presenterar en brinnande kreativ Conor Oberst ett mäktigt opus om förgänglighet, tid och döden. Det är på många sätt ett av hans mörkaste album. Hans sinne har väl alltid varit oroligt, på Bright Eyes tidigaste skivor och EP:s var han ju allt som oftast på bristningsgränsen, men sällan hade han innan Digital Ash formulerat sin oro och sin ångest dunklare än här.

Men allt är inte nattsvart. Här finns till exempel två av de, i min mening, vackraste melodierna som skrivits det här millenniet. Jag pratar dels om ”Gold Mine Gutted” – en hjärtskärande ballad om en vän som inte orkade kämpa vidare – och dels om nyss nämnda ”Easy/Lucky/Free” – ett slags elegi över USA och väst under 2000-talet. Här finns också popdängan ”Take It Easy (Love Nothing)”, producerad av Jimmy Tamborello (The Postal Service, DNTEL), som blivit något av ett hedonist-anthem, och den ganska okomplicerade kärlekslåten ”Theme from Piñata”. Vad de alla har gemensamt, de sorgsna, mörka, poppiga och melodiska, är de kreativa arrangemangen, skaparglädjen och texterna, som allihop tar upp de tyngsta grubblerierna för oss människor. Alla låtar är inte fantastiska, men det är lätt att respektera de alla.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Gold Mine Gutted”, ”Easy/Lucky/Free”, ”Devil in the Details


cassa

Cassadaga

År: 2007

– Blott två år efter dubbelgiven 2005 och Oberst och kompani hade långt ifrån slut på idéer. På Cassadaga (döpt efter en stad i Florida, där det tydligen går inflation på sierskor och liknande) djupdyker de i religion, krig, politik och existentiell ångest. Allt till stora, påkostade och utsökt komponerade ljudbilder, som både är experimentella och organiska.

När skivan släpptes var det många äldre fans, jag själv inkluderad, som hade svårt för Conors texter. Borta var de expressiva dagbokstexterna och den svajiga ångeströsten från de första skivorna. På Cassadaga hör vi en sångare med en varm och ganska kontrollerad röst, som sjunger texter med oändligt många lager man vid första anblick kanske inte förstår att man behöver höra. Det tog mig tack och lov inte särskilt lång tid att förstå detta och börja älska Cassadaga, och idag anser jag plattan vara en av Conors allra bästa. Att den släpptes under en mycket viktig tid i mitt liv gör den inte sämre.

Bäst är de båda apokalyptiska, men plågsamt vackra, balladerna ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”, men till skivans finaste höjdpunkter hör också ”If the Brakeman Turns My Way”, en stor låt om att överleva ett trasigt psyke, ”Classic Cars”, om kärlek över åldersgränserna, och det sprudlande folkpop-eposet ”I Must Belong Somewhere”, som känns som ett slags syskon till 2002 års ”Let’s Not Shit Ourselves”.

Cassadaga är en skiva som aldrig riktigt tycks åldras. Dess mångbottnade texter känns alltid intressanta och utmanande, och musiken är lika nyanserad. Tillsammans med Fevers and Mirrors, som lustigt nog kan ses som Cassadagas motsats, är det bandets bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”No One Would Riot For Less” och ”Lime Tree”


tpk

The People’s Key

År: 2011

– Efter fyra års tystnad, då det längsta glappet mellan Bright Eyes-skivor, gjorde bandet comeback i början av 2011. Vad de bjöd på var ett slags uppföljare till, eller fortsättning på, Digital Ash in a Digital Urn från 2005.

Återigen går de in i elektroniska, stundtals experimentella ljudvärldar, återigen är texterna svärtade och djupt snåriga, med glimtar av extrem klarsynthet kring människans vedermödor. Till skillnad från Digital Ash finns här betydligt mer pop bland alla experiment. Och texterna är här spretigare. Allmusic.com kallar Obersts texter på The People’s Key för omständliga, och det ligger något i det. Men när det glimmar till gör det det rejält. Den uppenbara höjdpunkten, och inte bara vad gäller text, heter ”Ladder Song” och kan mycket väl vara det bästa och mest drabbande Conor skrivit på temat döden (vilket, med tanke på hans text-cv, säger en del). Andra pärlor heter ”Shell Games”, som visar upp Bright Eyes på sitt allra poppigaste humör, ”Approximate Sunlight”, en soldisig, dåsig och groovy historia om Gud vet vad, samt ”A Machine Spiritual (in the People’s Key)”, som lyckas med bedriften att vara sakral, poppig och atmosfärisk på en och samma gång.

På det hela taget är The People’s Key inte lika drabbande som några av Bright Eyes övriga album, mycket på grund av de kryptiska texterna och den relativt höga andelen poplåtar, men likväl är det ett starkt album med få dalar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Ladder Song”, ”Approximate Sunlight”

Recensioner: 2020-08-09

Den tropiska hettan får säga vad den vill – man vet att hösten är på väg när det i strid ström börjat trilla in ny, kvalitativ musik igen. Nedan följer ett urval. Fyra singlar, ett album. Albumet längst ner.

Anders Elowsson – ”Napoleon och den brända jordens taktik” (singel)

– Falunbördige singer-songwritern Anders Elowsson dök tidigare i veckan, mejlledes, upp på min radar från ingenstans – och det är jag glad för. Hans nya singel är en mycket fin poplåt, med en lika ursvensk, somrig och djupt melankolisk melodi som, säg, Olle AdolphsonsTrubbel” eller Mats PaulsonsVisa vid vindens ängar”. Rekommenderas varmt.


Oas Musik – ”Sanningen” (singel)

– Oas Musik är Albert Stens (från utmärkta Diamond Is Forever) splitter nya soloprojekt. Den starka debutsingeln är urban, neondränkt nattpop, utan störig attityd eller oklädsam ”street”-känsla, som vissa andra dras med. Istället bjuder Sten på mycket atmosfär och gott om potential. Jag ser fram emot att höra mer.


Kaain – ”How to Lie” (singel)

– Den finska systerduon Kaain gör kärv, karg folk i stil med Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Steve Von Till. På nya singeln ”How to Lie” gästas de av ingen mindre än Pelle Ossler, vars karaktäristiska avgrundsgitarr skänker en redan svärtad, mäktig låt gott om tyngd och patos.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.


Harriet Nauer – ”Hit Me Hard” (singel)

– Harriet Nauer från Trollhättan är tillbaka med ny musik för första gången på sex år. ”Hit Me Hard”, första singeln från en kommande EP, är tung americana med ett påtagligt, kyligt nordiskt vemod. Den mycket imponerande sången för tankarna till Joni Mitchell och Kate Bush, och arrangemanget, bestående av akustisk gitarr och atmosfäriska synthpålägg, låter Springsteen anno The Ghost of Tom Joad. Blir ni alldeles till er? Jag också. ”Hit Me Hard” är en grymt stark låt, Nauer en mycket lovande singer-songwriter. Jag ser fram emot EP:n.


Courtney Marie AndrewsOld Flowers (album)

– De bästa skilsmässoplattorna är de som river upp gamla sår, om än bara under tiden som skivan pågår. På Old Flowers kan man inte värja sig. De sparsmakade countryballaderna, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Man kommer inte till några nya insikter, och förmodligen finns inga nya insikter att finna, men under tiden skivan pågår, under tiden man tillåts sjunka ner i Courtneys djupa hav av vemod, river och sliter det i en och man påminns om att man bara är en människa som lever och känner, med ett förflutet och med en framtid.

Old Flowers är ett fantastiskt album, med emfas på album. Det är enhetligt, fokuserat och utan utfyllnad. Visst, alla låtar är inte lika knäckande som ”Together or Alone” eller avslutande mästerverket ”Ships in the Night”, och kanske fungerar låtar som ”Guilty” och ”Carnival Dream” mest som funderingar, men det tillhör tvivelsutan de allra bästa albumen 2020.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ships in the night”

Om ni gillar detta: Sharon Van EttenAre We There 

 

Bäst just nu: skarven slutet av juli/början av augusti

Efter att ha legat lågt under större delen av sommaren, dels på grund av den skrala utgivningen av bra musik, dels på grund av en flytt till Malmö, börjar 482 MHz nu komma tillbaka. Nedan följer den första Bäst just nu-listan sedan juni. Varsågoda.


RomeKali Yuga über alles

– Andra singeln från Romes kommande album är något av det tyngsta han spelat in – både musikaliskt och textmässigt. Kali Yuga är enligt hinduismen lidandets tidsålder, och den tidsålder som vi lever i just nu. Låten är trots detta ingen genomsvart historia. Öppningsraden sammanfattar låten och livet i stort: “It’s not by shunning darkness that you’ll know light”.


Anna von HausswolffSacro Bosco

– En av landets mest integritetsfulla och helt igenom originella artister är tillbaka med ny musik. 25 september släpper Anna von Hausswolff sitt femte album, det helt igenom instrumentala All Thoughts Fly. Först ut att släppas därifrån är den droneiga, samtidigt luftiga och mycket vackra ”Sacro Bosco”, döpt efter den italienska 1500-tals-parken. Med nya singeln fördjupar hon sitt redan mäktiga uttryck ytterligare.


Lana Del ReyLA Who Am I To Love You

– Om det tidigare var svårt att förpassa Del Rey till mainstreamfacket blir det knappast lättare med kommande spoken word-album/diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass. Till Jack Anonoffs subtila, höstliga pianokomp mänskliggör Del Rey den utskällda och påstått plastiga staden Los Angeles så träffande att man nästan får en klump i halsen. En av vår tids mest fascinerande och begåvade artister blev plötsligt än mer intressant.


Agent BlåAtopos

– Det är så lätt att höra vilka indieband som faktiskt är begåvade och har något att säga, och vilka som bara kan spela instrument och sjunga. Agent Blå tillhör givetvis de förstnämnda. Nya singeln är första låten att släppas från en kommande EP, och är en i ledet av såriga och förbaskat vackra dödspoplåtar som göteborgarna släppt ifrån sig de senaste åren.


TineidaeExo (album)

– Även dark ambient-genren ligger lite lågt nu under sommaren, men Tineidaes nya album, hans första på Cryo Chamber, är klart bra. Polacken varvar tjocka ljudmattor med krispig elektronik, men lyckas alltid fånga en känsla av iskall ödslighet – en ödslighet som aldrig låter destruktiv.

Betyg: 7/10

Bästa spår: ”Stars So Bright My Eyes Hurt

Om ni gillar detta: Alphaxone – Chronosphere


 

Recension: Ossler – Jesus Absolut (ny singel)

jesus
Bild och formgivning: Pelle Ossler

Knappt har vinden från det keltiska havet slutat vina, knappt har självrannsakans sår slutat blöda, innan det åter blivit dags att gå med Pelle Ossler ner till vår tillvaros mörkaste position.

”Jesus Absolut” är den andra låten att släppas från Pelles hittills obetitlade, åttonde album. Och musikaliskt rör sig Ossler här bort från förra singelns kyliga, melankoliska atmosfärer. ”Jesus Absolut” känns som en truligare och (ännu) trubbigare kusin till ThåströmsAxel Landquists Park” från 2009 (som ju Ossler och hans gitarr spelade en avgörande roll i). Hux Nettermalms trummor rullar fram som ett kolsvart åskoväder över sjön som Pelle sjunger om. Pelles gitarr blixtrar, hugger upp himlen ovan oss, medan Nilzéns elektronik darrar nervöst i bakgrunden och Meierkords aggressiva stråkar hetsar fram både Ossler och Nettermalm. Det är ett mäktigt ljudbygge, någonstans mellan nyss nämnda Thåström, doom jazz och klassisk Ossler-dramatik lika svart som en tjärn. Och precis som på förra singeln står Nilzén för produktionen och mixat har Anton Sundell gjort.

FotografSaraBroos
Foto: Sara Broos

Texten, sedan, tycks skildra en man närmast förryckt i sin självbild. Han är en outsider, från en plats där ingen trott på honom och där ingen nåd tycks ha funnits. Men själv tror han – på sig själv – och nu står han öga mot öga med alltet och intet. Han skalar av sig sina pinaler och ska låta sig slukas av den mörka sjön, fast övertygad om att han kommer resa sig ur dyn som en återuppstånden Jesus, oinskränkt och fullkomlig. Det är också en historia om självutplåning  – om slutet på ett liv som en gång för alla blivit för mycket, där fasaden rasat samman irreparabelt. Det finns ju även något renande i detta, föreställningen om att skölja bort allt slagg och all smuts, även om reningen i det här fallet kanske innebär slutet.

Hur det än må vara, bekräftas med ”Jesus Absolut” den gamla sanningen att Pelle Ossler vet mer om människans villkor än nästan vilken annan poet ni kommer dragande med. I dessa olidliga tider är det en ynnest att få dyka ner i hans texter. De är rening, de är katarsis. Och man utplånas inte, man får bara lite tjockare hud.

”Jesus Absolut” är ute nu via ST4T.

Recensioner, 14/6 2020

Hast – Förlorarens hämnd (EP)

Christian Hast gör det inte lätt för sig – eller för mig som lyssnare. Debut-EP:n Förlorarens hämnd är full av urstarka låtar, men hans uttryck påminner så mycket om Robert Hurulas att det komplicerar lyssningen. Den emotiva rösten, de ringande gitarrerna, melodierna, arrangemangen och utanförskapet, destruktiviteten och ungdomsångesten i texterna och hur dessa formuleras. Allt är mer eller mindre skamlöst plockat från Hurula.

Sådant kan lätt bli lite fånigt – och genomskinligt. Men det hade blivit ännu fånigare om inte låtarna varit så förbannat bra som de är. Hast lyckas med det omöjliga och känns både drabbande och trovärdig – trots att uttrycket egentligen är Hurulas. ”Barnen av de svarta hålen” är årets bästa svenska rocklåt – en underbar vemodspunkig historia om sammanhållning och gemenskap som jag önskar jag hade hört när jag var ung. ”Tripprapporters” fenomenala riff och melodi är lika stärkande som knäckande. Och avslutande ”Fallande stjärnor” ringar in allt det som gör Hast till en grym låtskrivare – nostalgin och empatin i texterna, melodikänslan och förmågan att få lyssnaren att känna sig både stärkt och knäckt.

Betyget nedan hade blivit högre om Hast vågat vara mer egen, men med tanke på den mycket imponerande kvaliteten på låtarna och det faktum att det ändå känns som att Hast menar det han sjunger kan betyget heller inte bli lägre. Och att fler gör rock som Hurula kanske är precis vad svensk musik behöver?

Förlorarens hämnd släpptes igår via Gaphals Records.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Barnen av de svarta hålen”, ”Tripprapporter”

Om ni gillar detta: Hurula – Klass


Boy with Apple – ”Green Eyes” (singel)

– Göteborgarna i Boy with Apple gör pop precis som jag vill ha den: 90-talets shoegaze varvas med 80-talets synthmattor och det svenska 00-talets oemotståndliga vemod. Dessutom är låtmaterialet jättebra. ”Green Eyes” är deras tredje och senaste singel, tillika deras hittills bästa låt. Lyssna på synthslingan. Lyssna på den melankoliska basen runt  1:50-strecket och igen vid 3:16. Tänk The Cure mellan 1987-1992.

Ute nu via VÅRØ Records.


Nightbird – ”Travelin’ Baby” (singel)

– Finska singer-songwritern Anna-Stina Jungerstam är i färd med att släppa nytt album under namnet Nightbird. På senaste singeln därifrån, ”Travelin Baby”, reser hon till en dunkel plats där gudarna heter Chan Marshall, Nick Drake och Laura Marling. I en intervju med Hymn berättar hon att det är en låt ”om olycklig kärlek, där räddningen är en slags romantisk eskapism: att rymma iväg till nya distraktioner och om att tillåta sig själv att ta avstånd till [sic] det som skapat sorg […]” Rösten är fantastisk, stämningen i låten likaså. Albumet släpps i höst via Ella Ruth Institutet och jag ser fram emot det.

Recensioner, 6/6 2020

Den här gången blir det obskyrt, obskyrt, obskyrt. Mittfåran är inne i en djup svacka för tillfället. Det är i marginalerna det händer. Varsågoda.


Jarguna & Henrik Meierkord – Tapestry Flow

– Den hårdast jobbande mannen i ambient-världen och tillika 482 MHz-favoriten, Henrik Meierkord, är åter aktuell med ett nytt album. Denna gång är det ett samarbete med italienske ambient-artisten Jarguna. Jargunas elektroniska ljudbilder är hypnotiska och varma, och det hela hade känts behagligt meditativt om det inte vore för Meierkords ödesmättade stråkar. De tar en från Jargunas uråldriga, mystiska plats och för en någonstans där det är kärvt och kallt – och som alltid väldigt spännande. Oftast hittar de en medelväg mellan värme och kyla, mellan hypnos och fasa. Ibland, som på ”Through Melancholy”, får Meierkord inte tillräckligt med utrymme och då gränsar det stundtals till new age-jazz. Bäst blir det på titelspåret, ”Tapestry Flow” och på ”Borealis”. Där närmar de sig drone och storheter inom genren som Rafael Anton Irrisarri.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tapestry Flow” och ”Borealis”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Själ, Rafael Anton Irrisarri – A Fragile Geography


Star of HeavenTo Our Memories

– Stockholmsbandet Star of Heaven bildades när bandmedlemmarna Anna Löfstrand, Rasmus Grip och Tove Rhodiner träffades för att se om det gick att göra svenskspråkiga covers på det ryska bandet Kinos låtar. Jag har aldrig lyssnat på Kino, men det får jag förstås lov att göra nu. För är detta inte ett mycket spännande sätt att bilda ett band på så säg. To Our Memories är deras andra album (det första, Vinter, kom 2016). Tillsammans skapar de djupt vemodig instrumentalmusik som oftare än inte drar åt postrock-hållet. Till skillnad från många andra band inom samma fålla hänger de sig inte åt lager på lager med gitarrmattor. Nej, istället bygger de sina låtar på piano och stråkar, och gitarrerna kommer in när och där de gör som mest nytta. Mest drabbande blir det i låten uppkallad efter ryska favoriterna i Kino. Den låten är ett mönsterexempel på när instrument jobbar som bäst tillsammans. Allt är emellertid inte perfekt och ibland, som i  Interludium och avslutande Epilog, tappar jag bort dem och det som gör dem speciella. Men överlag är To Our Memories ett starkt album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Kino

Om ni gillar detta: Still Harbours – Fluorochrome


Lebanon HanoverThe Last Thing (tvåspårssingel)

– Tyskbrittiska cold wave-duon Lebanon Hanover kan mycket väl vara genrens bästa nu aktiva band. Få band har förmågan att varva existentiella texter med gott om glimt i ögat med starka melodier och ödesmättade arrangemang. De har lika mycket popkänsla som förmåga att gestalta det allra mest ödsliga. Efter fyra fullängdare sedan debuten 2012 är de nu tillbaka med en tvåspårssingel – och ett nytt album kommer senare under året.

Förstaspåret ”The Last Thing” faller in under kategorin ”ödslig”. Larissa Iceglass, som annars sjunger med pondus och iskyla, låter här alldeles urlakad. Texten vittnar om bråddjup existentiell kris och för tankarna till en ung Robert Smith: I’m collapsing, breaking down/Silently onto the ground/Above me the azure sky/The last thing I see in my life/A swallow makes a little cry/As I look up for the last time/There won’t be a miracle/There’s really nothing more to come. 

Andraspåret ”Shatter Matter” är musikaliskt tyngre, ett slags doomifierad och gothig cold wave. Den sjungs av William Maybelline, som annars sköter syntarna. Han har en tillgjord och melodramatisk röst och ett påtagligt Andrew Eldritch-komplex. Låtarna han sjunger på, en eller ett par per album, är utan undantag respektive albums sämsta spår. ”Shatter Matter” är långt ifrån den sämsta, men samtidigt är den långt ifrån de låtar som Larissa Iceglass sjunger.

Bäst just nu: maj 2020

Det är slutet av maj, sommaren bankar allt mer enträget på dörren. Vi hör inte, musiken är för hög. Detta är vad vi spelar.


Lotta Wenglén – ”En handlingsplan” (tvåspårs-singel)

– Akustisk, lågmäld och förbannat snyggt skildrad och formulerad vardagsångest på bred skånska. Galghumorn och deadpan-leveransen för tankarna till tidiga Ossler, medan musiken känns Nick Drake eller Belle and Sebastian i deras mest nedtonade stunder. På singeln hörs även cellisten och stämningsmästaren Henrik Meierkord (solo, Ossler, Meipr m.m.). Båda låtarna, ”Kom som du är” och ”En handlingsplan”, är riktigt starka, men tvingas jag välja en favorit blir det den sistnämnda – för den knäckande fina melodin.


Jason Molina – ”Shadow Answers the Wall

– I onsdags kablades nyheten ut om att ett nytt album med salig Jason Molina ska släppas. Alla som känner mig eller följt mina strapatser på den här bloggen vet vad Molina betyder för mig. Albumet, som fått namnet Eight Gates, innehåller Molinas sista inspelningar innan han tragiskt gick bort i mars 2013 och släpps 7 augusti. ”Shadow Answers the Wall” är första smakprovet. Den som, precis som jag, väntade sig ödslig, karg folk blev nog förvånad och kanske nästan besviken över låtens fullbands-sound. Inte nog med det är den dessutom ganska groovy – flämt! Men rösten, den ensligaste stämman den här sidan av Elvis, är densamma. Lyriken och melodisnillet är de samma. Stänger man ute verkligheten de två och en halv minuterna som låten pågår är det nästan som att Molina lever igen. 7 augusti kan inte komma snart nog.


Stalker – ”Tread on Her Grave

– Borde varit med redan i februari, men jag upptäckte den försent. Stalker är från Malmö och spelar kylig, sexig och melodiös cold wave. ”Tread on Her Grave” är en fantastisk låt som utan vidare konkurrerar med internationella storheter inom genren, som Boy Harsher, Hante och Tempers. Och den bör funka lika bra på dansgolv som på en öde kyrkogård. Ges ut av eminenta Rundgång Rekords.


Beyond the GhostEternal Drift (album)

– Vill man ha riktigt högkvalitativ dark ambient ska man som vanligt vända sig till Oregon-baserade (och svensk-drivna) labeln Cryo Chamber. Deras tre senaste släpp är alla storartade, och allra bäst är Beyond the Ghosts nya album Eternal Drift. Vintern må vara över för den här gången, men på Eternal Drift lever den alltjämt kvar. Ljudbilden bygger på iskall, frostig elektronik och drones tunga som en jämngrå januarihimmel. Slutresultatet är monolitiskt, tungt och omslutande. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.

Betyg: 9/10

Bästa låt: dubbeln ”The Slow Agony of Solitude” och ”Nebulous Beings” är den nya måttstocken för hur riktigt mäktig dark ambient ska låta.

Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal


Steve Von TillDreams of Trees

– Till vardags sjunger Von Till med sludge-metal-pionjärerna Neurosis, men med jämna mellanrum släpper han ifrån sig den kärvaste, sotigaste, vackraste americanan man kan tänka sig. 2015 kom senaste plattan (den helt igenom lysande A Life Unto Itself), och nu är han på gång med ett nytt album (precis som i fallet Jason Molina ute 7/8). Första singeln heter ”Dreams of Trees” och är dels precis det man hoppats på och i viss mån väntat sig, men känns dels också som något nytt. De skimrande elektroniska inslagen får lov att ta stor plats och det långa instrumentala partiet som utgör låtens andra hälft känns i det närmaste nedtonat postrockigt. Von Till har hittat ett sätt att finslipa och förflytta sitt uttryck – utan att göra avkall på detsamma. ”Dreams of Trees” är inte bara en av Steve Von Tills bästa låtar utan tveklöst också en av det här årets största stunder.

Recension: Thåström – Klockan 2 på natten, öppet fönster…

klockan2

Precis som Osslers monumentala ”Keltiska havet” för en knapp månad sedan sköljer Thåströms nya liveplatta Klockan 2 på natten, öppet fönster… in som exakt det vi behöver, exakt när vi behöver det. Som nånting att hålla fast vid i det öde landet, när det viner som värst.

Hade det inte varit för det satans viruset är chanserna goda för att vi hade fått se Thåström live på en scen åtminstone en gång i år. Det är ju trots allt två år sedan sist. 2017 och 2018 turnerade han med det senaste mästerverket Centralmassivet  i bagaget. Det var ett par lysande vändor (själv såg jag honom fyra gånger), som han nu alltså valt att föreviga. Klockan 2…består av nio nummer plockade från konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Blott nio spår, kanske vissa fnyser? Sitt ner och var tyst, säger jag. Thåström, den odiskutabelt bästa liveartisten sedan Elvis, hade kunnat dubblera antalet spår och nedanstående betyg hade ändå bestått, men han vet bättre än så. Precis som på sina studioalbum kokar han här ner allt till essensen. Lasersiktet har korn på precis det som driver budskapet, och det andra lämnas därhän.

Alla vi som sett Thåström och det eminenta bandet (bestående som alltid av Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén) live vet vilken ynnest det är, hur dessa konserter, dessa väckelsemöten med ena foten i Ruhr och den andra i Mississippi-deltat, renar och lyfter en. Givetvis kan ett livealbum inte riktigt mäta sig, men Klockan 2...kommer så nära det överhuvudtaget är möjligt.

inner2

 

Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp först får vi omedelbar frälsning från allt ont som hemsöker oss i dessa tider. ”Jag tror det är nåt stort på gång”, sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst, medan Ossler, som på besök från en annan, mycket större värld, spelar vad som flera gånger känns som den mest drabbande gitarr jag hört. Och på den vägen fortsätter det sedan – vägen där hoppet skär genom mörkret. ”Alltid va på väg” är postpunkigt stram, men som alltid ett livselixir likt inget annat. ”Brev till 10:e våningen” framstår för varje år som går som bland det allra, allra bästa Thåström någonsin skrivit – särskilt live. På rariteten ”Det enda du behöver” (senast hörd på ”Hjärter dam”-singeln 1999) dominerar Anders Hernestams fantastiska trummor. ”Gräsfläckar”, med sina för en Berlin-romantiker gåshudsframkallande minnesfragment från Tegel, Jasmine och U-Bahn, har aldrig låtit vare sig tyngre eller skitigare. ”Old Point Bar”, sedan, var en av de största höjdpunkterna från 2017-18-turnéerna. På platta är den magnifik, men live går den från att vara en låt till att bli till en mässa. Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström, som vore det det sista han gör, om utmätt tid, självförverkligande och den hunger efter inspiration som han aldrig är utan. Jag är glad att han tog med den på plattan. Det hade inte varit detsamma utan den. Albumet inleddes hoppfullt och med full kraft, med ”Centralmassivet”, och avslutas bistert, vackert och avskalat med elegin över Dan Andersson, ”Om Black Jim”. Som om det vore någon tröst alls för en fattig Finnmarksbror/Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har/Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från, sjunger Thåström om den stränge herren Döden som lurar bakom varje buske, i ett försök till tröst. Ett dystert sätt att avsluta en skiva eller konsert på, kanske en del säger. Men snarare är det så att Thåströms text hjälper oss att få rätsida på det där som väntar oss alla – i dessa virustider kanske snarare än många trott. För det ska vi vara tacksamma.

Vidare är layouten alla tiders. Omslagsbilden, där siluetten av en krökt Thåström påminner om Nosferatu, är hans snyggaste sedan Mannen som blev en gris (2002). Ska jag klaga på något är det väl att det hade varit intressant att veta vilka låtar som plockats från vilka konserter, men det där är en bagatell. Thåström har skickat ut en livboj och jag tror faktiskt att vi överlever nu.

Betyg: 10/10 (blott tredje 10:an sedan 482 MHz i januari 2018 började med betyg)

Bästa låt: alla, men om man ska plocka ut en blir det ”Centralmassivet” (eller ”Old Point Bar”)

Om ni gillar detta: Elvis Presley – How Great Thou Art, Swans – Children of God, Iggy Pop – The Idiot