482 MHz:s adventskalender: Lucka 14

Igår firade Patti Smiths debutalbum 45 år. I mitt liv har mästerverket Horses funnits i 15-16 år. Och vilket album det är.

Om man med punk menar frisinnad, egen och helt utan intresse av att blidka någon eller något annat än ens egna infall och passioner, så är Patti Smith på Horses alldeles äkta punk. Att hon, ihop med framförallt Ramones, Talking Heads, Blondie och Television, utgjorde hela CBGB’s-scenen hör förstås också till saken. Men Horses är mer än bara punk. På Horses möts Van Morrison, Arthur Rimbaud, Allen Ginsberg och Jim Morrison på en schamanistisk trumresa långt bortom vår fattning. På Horses flödar de inre monologerna och de episka kompositionerna ”Birdland” och ”Land” jämsides med den lesbiska självmords-reggaen ”Redondo Beach”. Den oemotståndliga popen i ”Kimberly” är lika oumbärlig som urladdningarna i ”Gloria”, ”Break it Up” och ”Free Money”. Och när som helst jag hör ”Elegie” fladdrar bilder på det nerdekade 70-tals-New York förbi och jag känner mig både romantisk och ändlöst sorgsen.

Patti Smith 1975 Robert Mapplethorpe 1946-1989 ARTIST ROOMS Acquired jointly with the National Galleries of Scotland through The d’Offay Donation with assistance from the National Heritage Memorial Fund and the Art Fund 2008 http://www.tate.org.uk/art/work/AR00185

Horses låter som ingenting annat än sig självt. Horses är ett perfekt album. Det saknar dödkött och utfyllnad. Det existerar på ett plan i 70-talets New York, men är tidlöst i både text och musik, och lever i slutändan bortom begrepp som tid och rum, för evigt i ett helt eget universum.

Dagens lucka känns självklar.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 13

Poddaren, krönikören, skådisen och, kanske framförallt, komikern Marcus Berggren är inte bara en av Sveriges två, tre allra roligaste människor – han är också musiker – och musikfan av rang. När jag funderade på potentiella gäster till den här kalendern tänkte jag att det vore kul att även bjuda in folk som jag annars kanske inte skulle få (ta?) chansen att intervjua, och Marcus dök upp i skallen ganska omgående. Det visade sig att han var generös med sin tid och sina tankar, och vad som följer är ett gött snack där vi bland annat förenas i musiken som livboj och vår gemensamma, lite oväntade, kärlek till Paris Hiltons underskattade gamla pärla ”Stars Are Blind”. Varsågoda.


Först och främst, tack för att du ställer upp, Marcus. Efter att min bror gjorde mig uppmärksam på dig för något år sedan har jag varit helsåld på dig. Svensk humor mår förträffligt nuförtiden, och det är till stor del tack vare dig.

Tack, det var för vänligt, Niklas, men jag tror att det är tvärtom – jag finns här nu och kan göra min grej för att svensk humor mår så bra. Och anledningen till att den mår så bra är på grund av alternativmedia precis som din fina sajt. Folk letar sig vidare från skiten man får nedtryckt i halsen av ”the man”. Skoja! Eller kanske inte…

Men nu ska vi snacka musik, tänkte jag. Du har ju bakgrund i en rad band. Ett som verkligen funkade tycker jag var Doris Discotheque. Bra postpunk! Vad hände med er? Varför blev ni inte nya Silverbullit?

Oj, nya Silverbullit! Du lägger ribban på Patrik Sjöberg-nivå direkt – det gillar jag. Där har du ett jävla bra band! Vad hände med dom? Jag är lite inne på att starta en kulturpodd bara för att få intervjua deras sångare Simon Ohlsson. 

Men mitt gamla band Doris Discotheque gick under på grund av det gamla vanliga: sex och droger och för lite rock ‘n’ roll. Och så var vi ”bönner” från vischan med och det var inte coolt på den tiden.

När kände du att humor och skrivande var det du skulle satsa på och inte musiken? 

Jag kände nog aldrig det. Det är tillfälligheter; jag började köra stand-up som ett sommarnöje och sedan flöt det på och eftersom jag inte hade något annat jobb fortsatte jag. Jag bara inte bet handen som födde mig.

Det är som bekant väldigt svårt att leva på musik. Folk slänger sig snabbare på plånboken när det är lite goa skratt som ska inhandlas. Och tacka fan för det, för det är det enda jag både kan och står ut med att göra. Och nu har jag tid och råd att spela rock ‘n’ roll igen!!!

Du, precis som jag, är ju oväntat svag för Paris Hiltons gamla dänga ”Stars Are Blind” – varför fastnar man så för DEN låten? 

Jag vet inte, men jag antar att det är sättet hennes unika väsande röst gifter sig med den vitaste reggaen söder om Ace of Base?

Hur ser din musikkonsumtion ut? Är du skivsamlare eller streamar du mest?

Jag lyssnar mest på hörsägen: olika kåkfarare i hatt som pratar om musik. 

Vad lyssnar du på när du är riktigt nere i dyn – och vad drar du på när du är glad?

När man mår ”ronk” vill man ju gå in i den känslan, och det blir det väl Maja Gödicke. Hon är verkligen ett tappat smycke man hittar på en parkeringsplats. När jag är glad blir det Kenta Kofot för att påminna mig om att alla inte har det så jävla kul. Ska man hämnas en oförrätt eller fakturera: sena AC/DC. Franska Trion året om och U.N.P.O.C, såklart.

Vilka är dina fem go-to-band/artister? Band/artister du aldrig vill leva utan.

Paul, John, George, Ringo…nej, för fan. Okej, fem artister jag inte kan leva utan: Kjell Höglund.

Och vilka är albumen du tar med dig till den öde ön?

Vad är det för öde ö? För om det är Hisingen blir det nog en del Broder Daniel, men är det en mer tropisk ö, typ Brännö, blir det varmare toner, typ Makthaverskan.

Finns det någon musik du absolut inte tål?

Nästan all.

Hur mår svensk musik av idag, tycker du? Vilka nutida svenska band tycker du bäst om?

Alltså, mainstream-musiken mår ju skit uppenbarligen och är peak laboratorium-pop, och allt låter bara som om Norlie och KKV tolkar Smurfhits i ett TV4-program för folk som gett upp. Men det behöver ju inte vi bry våra små skallar om. Indie mår asbra som indie gör av att vara undanknuffad i ett dammigt hörn. Vampyrer dör av stjärnglans. Mitt absoluta svenska favoritband är Humörsvängningar som låter som om Jakob Hellman sjunger i Nirvana. Dom mår nog skit privat, men musiken mår bra och det är ju den jag lyssnar på.

Jag vet att musik betyder ofantligt mycket för dig, och jag relaterar starkt. Du har sagt att om musik inte fanns skulle du ha gett upp för länge sedan, och det kunde varit mina egna ord. Vad är det egentligen med musik som räddar livet på en så när så mycket annat inte gör det?

 Tre ackord och en persons känslor rymmer så mycket mer. Det rymmer minst fyra ackord och två personers känslor. Det är ju rätt trist att leva post magi där allt har en naturlig förklaring. Då behöver man lite rock magic. Musik är ju det enda som är värt att dö för. Allt annat här är bara matlagningstips och självskadebeteende.

Slutligen: vilken är årets bästa platta?

Jag räknar varmt med att det är Franska Trions skiva Är det konstigt?

Stort tack för att du ställde upp, Marcus. Det betyder jättemycket.

Nöjet var helt på min sida.


Marcus Berggren är aktuell i SVT:s nya (grymma) humorsatsning Standup Sketch Show, som konstnär på egna sajten http://www.berggrenskonst.se och som alltid i podcasten Tombola, som han har ihop med Carl Stanley.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 12

Lyssnar man på radio såhär års är det lätt att utveckla svår allergi mot julmusik. 24/7 väller smetiga, uttjatade låtar av Mariah Carey, Linnea Henriksson, Adolphson & Falk, Just D, Triad med flera ut och gör våld mot våra sinnen. Att det också gjorts julmusik med själ, hjärta och djup är därför lätt missa. Nedan följer en spellista med låtar på temat jul, som du definitivt inte hör på radio, och som är bra låtar på riktigt. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 11

Det bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran och kommer från Umeå. De är en trio, bestående av Ingrid Marklund, Linus Johansson och Oskar Alm, och de spelar en sorgtyngd och melodiskt fulländad blandning av dream pop, postpunk och en nypa goth. De debuterade 2014 med EP:n Talliden, och sedan dess har det blivit ytterligare en EP och fyra singlar. Jag vet inte hur jag snubblade in på dem, men jag är glad att jag gjorde det – och sedan dess har jag funderat på ett bra tillfälle att lyfta fram dem. Den här adventskalendern är väl ett tillfälle så gott som något?

Endast tio låtar har de släppt, med en total speltid på runt en trekvart. Men varenda sekund går rakt in i hjärtat och ställer till med oreda, och hela tiden vill man bara ha mer. Som jag skrev ovan är deras melodier i en klass för sig – och finns det något jag dyrkar är det när låtskrivare för samman riktigt starka, och mollstämda, melodier med ett djupt, tätt mörker. Detta gör Nattskärran, och ramar på så vis in texterna om kärlekslöshet, förlust, alienation och helt enkelt hur jävla svårt det är att finnas till, på ett utsökt vis. Och de lyckas med det varje gång.

Skulle jag plocka ut favoriter bland deras många fullträffar väljer jag den hjärtskärande hymnen ”Deep”, depp- och utanförskapspoppen i ”The Years Go by I Feel the Same” samt senaste singeln ”Feel”, som för tankarna till Slowdive. Men bry er inte om detta, lyssna i stället på allt de gjort. För att göra det så enkelt som möjligt har jag samlat allt i en spellista (se nedan).

Det är uppslitande att lyssna på Nattskärran, men har man väl börjat förstår man snabbt varför man måste. Och finns det minsta rättvisa i musik-Sverige blir 2021 Nattskärrans år. Jag ska göra det lilla jag kan för att bidra till det.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 10

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan 1979 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith (1981), bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de raka vägen in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982. Plattan, som fick namnet Pornography, är än idag det tyngsta och det mörkaste de gjort – så gott som helt renons på ljus – och i Cure-diskografin är det bara Disintegration som är bättre.

Turnén som följde var lika påfrestande den, och det var inte ovanligt att slagsmål utbröt mellan både bandmedlemmarna sinsemellan och bandet och publiken. Efter turnén splittrades bandet för ett litet tag. Men allt var inte katastrof för The Cure 1982, vilket dagens lucka visar. På våren -82 spelade de in en minispelning för fransk TV i Paris-studion Davout – och det är bland det bästa som överhuvudtaget filmats med bandet. Setlisten, med övervägande låtar från Pornography, är becksvart. Den skakiga och korniga bilden och det lite burkiga ljudet bidrar kopiöst till stämningen. Det är möjligt att bandet helst vill sjunka genom jorden, men deras framträdande är fläckfritt. Minimalistiskt, tajt, svärtat.

Denna spelning är ett måste för alla minsta intresse av goth, postpunk eller suggestiva och obehagliga tongångar i allmänhet. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 9

Ramones får mycket kärlek och uppmärksamhet för sitt 70-tal – med all rätta, de uppfann ju trots allt punken så som vi känner den. Men deras 80- och 90-tal förtjänar definitivt mer kärlek än vad det fått. Visst, de var inte lika nyskapande då, men de slutade aldrig skriva fantastisk rockmusik. Som den ständige försvarare av det udda, underskattade och förbisedda jag är tar jag härmed tillfället i akt och lyfter fram denna förbisedda period i Ramones karriär.

Nedan följer en albumguide med kommentarer, betyg och låthöjdpunkter. Spellista med de bästa låtarna längst ner. Varsågoda.

End of the Century

År: 1980

– Ramones anlitade galenpannan Phil Spector för att få till hitplattan de väntat så på – och resultatet låter därefter. Albumet innehåller många starka poplåtar, men väldigt lite punk, och de kommersiella och breda framgångarna uteblev än en gång.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Do You Remember Rock’n’Roll Radio?


Pleasant Dreams

År: 1981

– Ramones mest underskattade album. Tar popkänslan från End of…och blandar ut den med attityden från tidigare album. Efter End of…gav de upp jakten på kommersiell lycka och gick hädanefter bara på känsla. Mycket klokt.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”7-11


Subterranean Jungle

År: 1983

– Ett försök så gott som något att hitta tillbaka till bandets råare rötter. Joeys popkompositioner fick stå tillbaka för Johnnys hårda riffande och Dee Dees punklåtar. Resultatet? Ett habilt rock’n’roll-album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Somebody Like Me


Too Tough to Die

År: 1984

– Nu snackar vi. Too Tough to Die har så gott som helt skakat av sig popambitionerna från 80-talets början (fantastiska ”Howling at the Moon” är ett slags undantag, men låter mer Billy Idol än Phil Spector-pop) och är en riktigt stark rockplatta, helt utan krusiduller. Ibland blir det lite väl jämntjockt, men för det mesta är det ett mycket inspirerat Ramones vi hör här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Howling at the Moon”


Animal Boy

År: 1986

– Här var bandet djupt splittrat. Relationen mellan Johnny och Joey var sämre än någonsin, och Joey var trött på bandet. Detta resulterade i att han bara skrev två låtar (tre, om man räknar ”Bonzo Goes to Bitburg”, som han skrev ihop med Dee Dee och Jean Beauvoir). Men trots detta fick de ändå ur sig ett klart godkänt album, som i vissa stunder är riktigt bra.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Mental Hell


Halfway to Sanity

År: 1987

– Här börjar luften gå ur. De ska ha tummen upp för att plattan är jämn, enhetlig och koherent, men tyvärr är det för att de flesta av låtarna låter snarlika och är alla ungefär lika halvtrista. Dock saknar plattan inte försonande drag. ”I Wanna Live” är klassisk Ramones-rock och Joeys poplåt ”A Real Cool Time” är underbar.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”I Wanna Live”


Brain Drain

År: 1989

– Fler och högre toppar än på Halfway to Sanity, men på det hela taget ojämn. Skiftar mellan fullständigt lysande (”Pet Sematary”, ”Punishment Fits the Crime”, ”Palisades Park”-covern), rent tråkig (”Learn to Listen”, ”Ignorance is Bliss”, ”Don’t Bust My Chops”) och skaplig (resten).

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Pet Sematary” eller ”Punishment Fits the Crime”


Mondo Bizarro

År: 1992

– Precis som ovan nämnda Pleasant Dreams är Mondo Bizarro ett sorgligt underskattat album i Ramones diskografi. Efter två rätt trötta plattor (Halfway to Sanity och Brain Drain) lät Ramones på Mondo Bizarro återigen hungriga, vitala och unga (trots att de uppnått medelåldern). Spolingen CJ Ramone trakterade basen efter avhoppade Dee Dee, och kanske spelade hans unga iver in. Dee Dee bidrar dock med två låtar. En av dessa är ”Poison Heart”, som i min mening skulle kunna vara det finaste bandet överhuvudtaget spelade in. Aldrig tidigare hade de grävt så djupt, varit så nakna eller bättre satt fingret på hur det är att leva ett liv i motvind och uppförsbacke och ändå gå med ryggen rak, som de gör i Poison Heart. Och den mollstämda melodin är en melodi för evigheten.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Poison Heart”


Adios Amigos

År: 1995

– De borde ha lagt av efter Mondo Bizarro. Adios Amigos, bandets sista album, är deras allra sämsta och en trist sorti för ett band av Ramones kaliber (inte för att deras status någonsin kommer att hotas, men ändå). Skivan är trött och trist i stil med Halfway to Sanity, men med färre toppar. Ett fullkomligen lysande undantag är dock den suggestiva, märkliga och förbannat snygga ”She Talks to Rainbows”, skriven av Joey. Den vittnar om att det ändå fanns kreativitet och hunger kvar, och hade fler låtar dragit åt samma håll hade vi fått ett betydligt intressantare album.

Betyg: 4/10

Bästa låt: ”She Talks to Rainbows”


482 MHz:s adventskalender: Lucka 8

Idag är det 40 år sedan John Lennon mördades utanför sitt hem på Manhattan. Galningen och avskummet Mark David Chapman sitter inne på livstid, och finns det någon rättvisa är det bara helvetet kvar som väntar för honom. Jag är inget Beatles-freak och Lennons solokarriär var ju, precis som Beatles output, sannerligen ojämn och spretig, men när han var bra, oavsett om det var i Beatles eller som soloartist, var han verkligen fruktansvärt bra. Han var otvunget cool som bara riktiga rock’n’roll-stjärnor kan vara, han hade en av historiens bästa rockröster – lika full av anarkistiskt gift som av avgrundsdjupt vemod – och när han ville skrev han makalösa låtar.

För att uppmärksamma och hylla denne gigant har jag i spellistan nedan samlat John Lennons tio bästa låtar som soloartist. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 7

En poäng med den här kalendern är att få lyfta fram udda låtar, videor eller vad det nu kan vara – sådant som annars kanske inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Dagens lucka har det syftet och vigs åt ingen mindre än Nick Cave och hans Bad Seeds. Vi ska titta på ett av mycket få framträdanden av den kriminellt förbisedda låten ”Mercy” (ursprungligen hämtad från plattan Tender Prey, 1988). Låten, en midtempo-bluesig sorgesång om en profet i kris eller en konstnär på dekis i missbruksträsket, har enligt setlist.fm endast spelats live 86 gånger – de flesta gångerna på 90-talet och senast 2005. 1996 filmade tysk TV en av de konserter där låten spelades. Och tack vare YouTube-användaren Morbazan kan vi nu avnjuta denna mäktiga musikstund när helst vi vill. Som nu till exempel. Varsågoda.

Ps. lyssna lite extra på Blixa Bargelds makalösa gitarrutbrott runt 03:00-strecket. Ett bevis på vilken suverän gitarrist han är.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 6

Christian Kjellvander tillhör den här skribentens favoritlåtskrivare de senaste, säg, fyra åren. Han blir bara bättre och bättre, och i år har han skänkt oss inte mindre än två fullträffar – Doom Country ihop med Tonbruket (under namnet Kjellvandertonbruket) och About Love and Loving Again som soloartist. Båda tillhör 2020:s allra bästa album (och båda hyllades här på sajten vid tiden för deras respektive releaser). Så det är med bröstet fullt av stolthet och glädje jag denna andra advent ger er en sprillans ny intervju med Christian. Varsågoda.


Först och främst vill jag tacka dig för att du ställer upp, Christian. Jag tycker att du är en av de mest fängslande låtskrivarna i Europa, så detta känns speciellt.

Vad roligt att höra.

Du har i min mening släppt två av årets allra bästa album, Doom Country med Kjellvandertonbruket och About Love and Loving Again som soloartist. Jag ser dem, vad gäller sound och uttryck, som systerplattor, som båda bottnar i en suggestiv blandning av jazz och country. Hur ser du själv på deras eventuella släktskap?

De är tillkomna under samma period, kan man säga. Jag skrev Doom Country väldigt snabbt men hade då redan ett par låtar från About Love… färdiga. Det slank säkert med någon avlagd lös idé jag hade haft i min bank ett tag på Doom Country. Tanken var sedan att de skulle komplettera varandra. Men jag vet inte. Jag försöker verkligen gå med min plats/sinnesstämning/energi i stunden på alla mina inspelningar.  Jag vill att den närvaron ska vara överordnat allt annat jag “lärt” mig av och om musik. Utan lusten och hela människan faller liksom korthuset. Skeppet kommer lastat med bara kokosnötter. 

Bland det mäktigaste som släppts i år är ju utan tvekan låtsviten ”Normal Behavior in a Cutting Garden, pt. I-III”, från Doom Country. Den knäckte mig totalt när jag hörde den första gången. Någon måste göra film av den. Vad kan du berätta om den låtsviten? Vad inspirerade dig?

Den tog sitt ursprung i tanken om en destruktiv relation. En dold destruktivitet. En översmetad saga. Jobbade rätt länge med att sätta in karaktärerna i olika miljöer. Att sjunga i tredje person. Att sjunga ur kvinnans perspektiv, etc…men landade efter många om och men i att just göra den som en road movie. Även om den blicken är ganska typisk för den musikaliska värld jag rör mig i, så kunde jag inte erinra mig att jag hört något liknande. Jag lekte med tanken att korta ner den och göra den mer koncentrerad men gillade att den bara mal på…det blev liksom den sista ingrediensen…som ett skämt som blir roligt för att det nötts.

Mycket på framförallt Doom Country bär starka litterära kvaliteter. Är du alls lockad av att utforska den sidan av ditt skrivande än mer? Jag tänker såklart i bokform.

Jag har egentligen inga planer på det. Tycker att musik och skivan är ett perfekt medium…en ljudbok med tillhörande musik om man så vill. Men jag ska aldrig säga aldrig.

I min mening har ditt uttryck utvecklats och förändrats rejält sedan Songs from a Two Room Chapel (2002) – från mer eller mindre rak singer-songwriter- och folkrock till ett sound som idag känns som den saknade länken mellan Jason Molina och Pelle Ossler och/eller Thåström. Hur ser du själv på utvecklingen av ditt sound genom åren? Vad inspirerar dig idag?

Jag har nog ständigt försökt hålla mig i framkant av min egen utveckling. Gått på lust och någon slags känsla av att det jag gör känns relevant för mig själv. Tyckte inte att Songs from a two room chapel var rak singer-songwriter när den kom. Nu upplevs den nog mer så….men min/din syn på mina senaste skivor kanske också förändras med tiden. Min utveckling i sound är nog snarare en avveckling. Jag försöker med så få medel som möjligt skapa något jag upplever som angeläget, närvarande och intressant. Jag tänker just idag på Suicide, PJ Harvey och Nina Simone…säkert namn herrarna du nämner ovan också fördjupat sig i. I slutändan handlar det ju om estetik. 

Vill du utveckla det du säger om estetik?

Jag tror det kommer från att ha turnerat mycket själv och med få medel skapa något som fängslar ett rum. Eller i alla fall fyller det. Att man jobbar mot det minimalistiska, skär bort fettet. Accepterar hur en låter och jobbar utifrån det. Såg ett citat från Brian Eno där han pratade om att han först kastar pilen och sedan målar upp tavlan…istället för att försöka pricka mitten.  Det är nog det som upplevs som lite jazzigare. Det är ju inte jazz om du frågar en katt i fes men jag försöker få in ett element av luft och ett element av behärskad och skarp punk…samma vilja att välta något men med lite mer fokus och vasshet. Jag vill att mina och mina musikers personligheter och kraft ska lysa igenom i ett virvelslag liksom. När jazz är bra är det ju i allra högsta grad punk.

Du växte delvis upp i nordvästra USA, och ditt musikaliska uttryck har alltid haft mycket med traditionellt amerikansk musik att göra. Men vad betyder USA och den amerikanska kulturen och musiken för dig som person idag? 

Svårt att säga eftersom all vår moderna kultur är så präglad av det. Men jag tror att jag egentligen läser mer nyheter och tänker mer på politik och personlig utveckling som människa på jorden idag än vad jag lyssnar på musik eller ser på Netflix. Dock har jag ju alltid en plats i mitt hjärta för Nordvästra USA. För naturen, framförallt. Det är ett mycket vackert land. Och väldigt mycket vacker och berörande konst har fötts ur dess människoöden. Men det är människoöden som inspirerar. Oavsett tidszon.

Du nämner naturen i PNW-regionen/nordväst. Den verkar ha något magiskt och mäktigt över sig. Tror du att du hade låtit som du gör idag om du inte tillbringat så pass många av dina formativa år under de regntunga molnen, vid havet och i skuggan av granarna där? Jag tänker också på Phil Elverum (The Microphones, Mount Eerie), som kommer från och verkar i Anacortes, WA, och som är djupt präglad av naturen där. 

Om du tittar ut genom fönstret så tror jag nog du förstår att jag antagligen hade låtit precis likadan….hehe. Som en skåning i Värmland. Anacortes, ja…har dålig koll på Phil men är god vän med Karl Blau som bodde och verkade där i många år och vad jag förstår på honom är det som händer i Anacortes på grund av communityn som de och andra har byggt upp…billiga hus i vacker miljö och leken är igång…men absolut, det mäktiga stilla havet framför ögonen och de svala Cascadebergen bakom ryggen rör människor. Ingen tvivel om det. Frågan är ju som vanligt hur länge ett sådant ställe får vara ett ”haven” för konstnärer…Lex Portland. 

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja tipsa om?

Snöade in lite på Behemoth förra veckan…gillade senaste Protomartyr och gav äntligen Little Wings en chans.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Kjellvander?

Jag håller på med lite projekt nu i höst som kanske kommer ut 2021. Men det beror nog på om det blir möjligt att turnera igen. I så fall kommer jag troligtvis leva på vägarna ett bra tag. 


Doom Country är ute nu via Startracks, och About Love and Loving Again via Tapete Records.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 5

Efter en intensiv vecka växlas nu tempot ner denna lördag. Dagens lucka ägnas industrilegenderna Einstürzende Neubauten och deras nya singel “La Guillotine de Magritte”. Låten, onekligen en av hösten och vinterns bästa, går i samma suggestivt förföriska stil som deras mästerliga album Alles in Allem, som släpptes i våras, och rekommenderas alla som vill åt en mystisk, skugglik lördagskänsla. 2020 må ha varit ett skräpår, men det har verkligen varit särdeles fint vara Neubauten-fan.

Till singeln har dessutom en mycket stilig video gjorts. Se den här: