Påsken går mot sitt slut. Ljuset har, som bekant, segrat. Jag närmar mig faderskapet med hisnande hastighet. Men ändå är det något i mig som skaver. Jag läser tidskriften Pilgrims senaste nummer, det om botgöring. Slås på käften av Björn Wimans nakna redogörelse över den frånvarande pappans brister, bekännelse och botgöring. Brevet han skickade och den korta formuleringen däri som bildade ett slags nytt förbund. Tänker på Bruce Springsteens möte med sin far, dagar innan Springsteen själv skulle bli far för första gången, som Wiman i sin text refererar till. Hur ett kort, enkelt, men framförallt ärligt, erkännande skapade en upprättelse mellan far och son som låtit vänta på sig i över fyra decennier. Jag tänker så mycket på fäder. Mest tänker jag på min egen far. Våra möten kan räknas på en hand. Inser mer och mer för varje dag hur detta, kombinerat med en trasig mor, är svaret på det mesta. Roten till allt det onda som genom åren fått fäste i mig. Orsaken till varför jag tillåtit att landskapet inuti har ödelagts varje gång jag byggt upp det med all kärlek, konst och blomster jag förmått. All vägledning har ju fått komma utifrån. Från bristfälliga, plågade och i praktiken eteriska väsen från helt separata världar från mig, levande som döda. Jag tackar Gud för dem, för även om de stundom fört mig på irrvägar har de bjudit på tröst och identitet. Jag tänker på S, det närmsta jag kommit ett möte med en Guds utsände, som varje dag lär mig om tro, hopp, kärlek, tålamod och botgöring. Mitt liv ska vara en hyllning till henne.
Jag har inga spontana brev eller möten, inga böner om förlåtelse eller botgöring, att vänta från min far. Detta vet jag. Så jag tänker istället på den tid som väntar. Hur enkelt det ter sig framför mina ögon: att arvsynden stannar här. Varje cell i min kropp är överens, anden har blåst ny luft under mina fötter: inget av det jag varit med om ska du behöva vara med om. Kärleken är lavinartad och evig. Detta är det nya förbundet.
Jag vet också var allt detta, från min fars flagranta likgiltighet och min mors hopplöshet, till irrvägarna som lett fram till S och till barnet, kommer ifrån. Jag förstår varför. För jag känner i mig vad som håller på att hända. För varje dag faller skynkena från mina ögon. Jag ser mig själv klarare. Vem jag ska vara. Jag inser äntligen vilken nåd som givits mig, som ju funnits hos mig så länge. Jag vet att det låter högtravande och självförhärligande, och jag vet att jag som simpel människa, på en gång syndare och rättfärdig, kommer att hamna på irrvägar även i framtiden. Men när det händer hoppas jag att jag snabbt inser att jag är grundad i något större och lika snabbt försöker gå rakt på linjen igen. Det är lättare än man tror.
Innan jag lämnar er med en spellista full av låtar om botgöring, försoning och faderskap vill jag avsluta med några rader från trappistmunken och Trondheims katolske biskop Erik Varden, som sammanfattar allt det jag nu har skrivit om, även dessa hittade i senaste numret av Pilgrim, översatta av Alva Dahl:
”För att kunna bevara friden måste jag finna den, inte som ett abstrakt ideal utan som historisk verklighet. Jag måste söka försoning med mitt förflutna. Jag får aldrig glömma att jag är friköpt. Jag måste lära mig tacksamhet och sedan försöka leva ett liv som är värdigt den frihet som vunnits åt mig. På så sätt kan också minnen av den allra grymmaste fångenskap bli en källa till frid, och utmynna i lovsång.”
482 MHz 